Tror du på Gud?

Silent Ninja: Du har plockar bitar ur ett inlägg i en hel konversation, läs mitt inlägg igen, alla inlägg för att få hela sammanhanget.

En enkel rak fråga säger du… TS ger ingen definition på gud, däremot står det ”utveckla i tråden”.

Du har rätt att tro vad du vill och kalla det vad du vill. Liksom jag.

Du kanske känner igen uttrycket ”i faderns , sonens och den helige andens namn”? Det är svenska kyrkans definition av ”gud” – treenighet. Mannen men skägg är deras avbild av delen av ”gud” som representerar fadern, den del som är omhändertagande osv….  

Inte ett skvatt. Otroligt att människor är så intutade i dessa sagor.

Jag har tillbringat en stor del av min ungdom i kyrkliga sammanhang (Svenska Kyrkan) och jag känner varken igen den skäggiga gubben på molnet eller hoten om helvetet därifrån. För mig är det föreställningar om kristendom som jag bara hört från personer utanför kyrkan, ingenting som jag någonsin hört en präst eller ledare tala om. 

Den bild jag har fått av prästers förklaringar av påståendet "om man syndar kommer man till helvetet" är att det i själva verket handlar om jordelivet. Om man "syndar" (dvs gör något som skadar en själv eller andra) hamnar man i "helvetet", dvs ett tillstånd av lidande.  Jag har också hört ganska många präster som inte tror på helvetet (i alla fall inte som en plats man hamnar på efter döden), men möjligen på skärselden. Någon beskrev sin bild av skärselden som den ultimata psykoterapin, där man får fullständig självinsikt. Och eftersom vi alla har varit mer eller mindre egoistiska, småaktiga, falska och rent taskiga i våra dar (förhoppningsvis mindre) blir det ingen trevlig upplevelse för någon av oss. Men när vi nått full insikt i vad vi har gjort och hur vi har levt, och ångrar oss som värst, blir vi förlåtna och insläppta i himlen. Jag säger inte att det är vad jag tror på, men jag tycker det är en ganska tilltalande tanke!

Min syn på religion är så här: Människor har i alla tider och på alla platser haft en känsla av att det finns något "mer". En dimension av verkligheten som är svår att sätta ord på, men som tycks kopplat till naturens mäktighet, kärlek, och det förhöjda sinnestillstånd man kan uppleva på olika sätt. Så har människorna försökt förklara sina upplevelser, och gärna sammanfört det med allmänna levnadsregler. Jag tror alla religioner i grunden säger att A) det finns något som är större än du som du bör visa vördnad inför, och B) man ska vara snäll mot andra.

Därefter har en massa människor försökt uttolka och förklara dessa upplevelser och erfarenheter och bygga ett system kring dem, och det är då det kan börja bli knasigt. Bibeln är skriven av människor, må vara ovanligt insiktsfulla och inspirerade människor, men likväl människor som var färgade av sin samtid och sin världsbild. Nya testamentet berättades muntligt i en hundraårig visklek innan någon till slut kom sig för med att skriva ner historierna på papper, efter att de passerat vem vet hur många återberättare. När sen generationer av uttolkare många århundraden senare försöker förstå vad de menade, färgade av sin samtid, sin världsbild, och sina egna idéer om vad de själva vill att religionen ska säga - ja, då finns det kanske inte mycket kvar av den ursprungliga tanken.

Jag känner mig fortfarande mest hemma i Svenska Kyrkan, men jag inser att jag knappast kan kalla mig kristen egentligen eftersom jag har lite problem med Jesus. Jag tror på Jesus i den bemärkelsen att han fanns, och att han gick omkring och sa omvälvande saker som imponerade på folk. Det är bara det där med att han var Guds son, och så själva uppståndelsen, som jag har lite issues med. Och där faller ju liksom kärnan i hela kristendomen. När jag gör såna där "testa vilken religion du har"-test brukar jag bli muslim (de tror ju att Jesus var en profet, om än inte lika stor som Muhammed) med inslag av buddhist. Men det känns lite främmande för mig...

Så, jag tänker mig att religionen har två huvudbeståndsdelar: den andliga upplevelsen (som många har upplevt, om inte i kyrkan så i naturen, på en konsert, eller av droger, rent krasst), och levnadsregler (behandla andra som du själv vill bli behandlad), och jag tror ganska många är med så långt. Det som ställer till det är de teoretiska påbyggnaderna och förklaringsmodellerna. Och de är uttänkta av människor, när de har försökt förklara det oförklarliga. Inte konstigt att en del teorier låter helt wacko i våra öron!

Aniara 4: Tummen upp till ditt inlägg! :)

Aniara 4: Precis de här funderingarna har jag också haft. Däremot kan jag av dem inte dra samma slutsats som du - att det finns något övernaturligt.

Jag funderar på det här med ett liv efter döden. Vill man ha det? Vill man leva för alltid?
Vill man "leva" vid sidan av sina barn utan att få vara nära dom? Utan att få ta på dom, hjälpa dom, stötta dom? Utan att ge sig till känna? Vill man se dom bli gamla och kanske förlora allt? Deras barn och deras barn? När ska det "ta slut"? Skall man vara i oändlighet i detta tillstånd av "iakttagande" eller föds man på nytt?

När jag besöker min mormors grav, iakttar hon mig då? Lider hon av att se mig sitta där och gråta av saknad så att jag hulkar eller är hon berövad på känslor? För det senare är nog mer himmel än det tidigare.
Har hon fötts på nytt? Är hon då inte "där" när jag besöker hennes grav? Eller är hon plötsligt två? När slutar i så fall detta? Är man en miljon människor samtidigt? För mig låter det mer som helvete än någonting annat.

Jag förstår att man VILL tro. Men hur man får ihop det i sitt huvud är utom mitt förstånd.

Det är väl just därför det är en tro, just för att det inte är vetenskapligt påvisbart.
Vi har vår fria vilja att tro hur vi vill och på det vi vill, det är först när vi dör som vi vet vad det handlar om.

:)

Var drar jag den slutsatsen? Jag säger bara att människor i alla tider har haft upplevelsen av något övernaturligt. Om den upplevelsen beror på att Gud (eller något liknande) faktiskt finns, eller om det bara är en funktion i vår hjärna som går igång ibland låter jag vara osagt.

Själv är jag agnostiker.

Ja. Jag undrar varför människor slutar tro på tomten...Jag antog det eftersom du skriver att du känner dig hemma i svenska kyrkan.
 

Ja, jag känner mig hemma i kyrkan efter att ha sjungit i kyrkokören sen jag var 8, och sen tillbringat en stor del av mina "formative years" i ett kyrkligt sammanhang. Det är välbekant, tryggt  och fyllt med minnen. Men jag nämnde ju det i kontrast till att tro på det som sägs där. Jag skulle kunna börja referera Allport här om "extrinsic" och "intrinsic" religiositet, men det blir nog lite överkurs.

Men det var ju egentligen inte det mitt inlägg handlade om, utan mina tankar om religion i allmänhet.

För att vi växer upp och börjar känna igen farfars stölvar som tomten har på sig?....