Blir man fortfarande överlämnad???

jag tänker så här.. jag förstår verkligen er som är helt absurt emot brudöverlämning utifrån att föräldrarna inte längre ger bort sin dotter, utan att dottern själv får bestämma vem hon vill leva sitt liv med. Utifrån feminism och allt sånt.

Men att en kvinna går in med sin pappa idag, behöver ju inte innebära att pappan "ger" bort sin dotter. Det kan ju också vara en fin sak dotter och föräldrar emellan och behöver väl inte betyda så mycket mer än så?

Sen att kyrkan en gång i tiden sa ifrån till brudöverlämningar, hade antalgigen också att göra med att allmänheten sa ifrån, att det var en rörelse åt det hållet. Antagligen fanns det precis lika hårda motståndare mot det, som det idag finns mot brudöverlämning hos en del som deltar i denna forumstråd.

Frågan är väl ändå öppen, önskar ett par ha överlämning, så är det väl bara att fråga prästen hur han/hon ser på det. svårare än så är det väl ändå inte? Alla har rätt att tycka och tänka som de vill.

Måste fråga en sak också. Är ceremoinin verkligen alltid på gudstjänsttid? Man får ju välja mellan olika tider på dagen, typ 10, 13, 15, 16 etc och enligt vad jag fått för information från vissa kyrkor, har de flera vigslar per dag. Är då samtligan som gudstjänster?

Oavsett tid så är det en vigselgudstjänst som hålls.

Hej!

När jag och min man gifte oss så ville min man också stå framme vid altaret när jag kom in så jag frågade min pappa om han ville föra mig till altaret och det ville han.Prästen sa ingetting om detta utan det var en självklarhet för våran präst och han tyckte det var romantiskt. Min pappa ledde mig in och när vi kom till sista bänken mötte min man mig så gick vi fram till altaret tillsammans. Det blev jättebra!!!

Det är ditt bröllop och ni gör som ni vill. Jag tror att det är lite upp till var on en om man vill bli överlämnad eller inte. Så lycka till.

PS! Vi firar vår 1-a bröllopsdag den 30e.........

Nja. Det är ditt bröllop, men väljer du en kyrklig vigsel så väljer du också att vara huvudperson i en kyrklig gudstjänst och där gör man inte som man vill.

För övrigt tycker jag att formuleringen på trådstarten är intressant. Frågan om man "fortfarande" blir överlämnad känns märklig, eftersom det var flera hundra år sedan överlämning var kyrklig sed i Sverige. Det hade känts mer relevant att fråga om man fortfarande går längs altargången med sin blivande man..

Nja, hur kan man säga att något som en gång har avskaffats för att det signalerade att kvinnan var underställd mannen (först sin far och sedan överlämnades hon till sin makes förmyndarskap) nu betyder något annat? Särskilt som Svenska kyrkan som organisation då inte tycker att betydelsen har ändrats. Och i övrigt så kanske man då lika gärna ska överväga att ha med den fina gesten att brudgummen blir överlämnad? För det borde väl då vara lika fin gest, eller? Men det är det aldrig någon som har genomfört, vad jag vet...

Hoffsennanen Tottoplex skrev 2009-08-01 14:10:52 följande:

Jag ser det på ett HELT annat sätt än du, nämligen som att de präster som tillåter överlämning i princip begår tjänstefel... Deras arbetsgivare är Svenska kyrkan, och på ett jobb förväntas man följa de regler och riktlinjer som finns uppsatta. När nu Svenska kyrkan har en riktlinje i frågan, så bör den alltså följas.

I övrigt så gör Svenska kyrkan mycket för att vara en del i den tid vi lever i, men det får inte bli på bekostnad av de grundläggande värderingarna. Och att upprätthålla människors lika värde, både i samhället och inför Gud, anser jag är viktigt! Att en kvinna överlämnas från sin far till sin man i samband med en vigsel är enligt mig inte ett tecken på lika värde. Inte enligt Svenska kyrkan heller. Det får de för min del gärna hålla fast vid, oavsett hur mycket "världen" skriker efter brudöverlämning. Dock så är min erfarenhet att "världen" i övrigt inte skulle ha några problem att anamma den svenska modellen, många amerikanska och australiensiska tjejer som jag pratat om det med har tyckt att det låter jättehäftigt att gå in tillsammans Jag ser hellre att förändringen går i den riktningen än tvärtom. De länder där det sker tvångsgifte av 13-åringar med överlämning får också GÄRNA följa efter...

TVÄRTOM ? allmogen kämpade med näbbar och klor för att behålla de fäderneärvda sederna med giftomannarätten:

Omvälvningen på äktenskapsrättens område kom i vårt land genom kristendomen. Det centrala i kyrkans kamp för sina intressen var undanträngandet av det gamla germanska giftermålet och dess ersättande med vigseln. Vad kvinnan beträffar fordrade kyrkan också hennes samtycke till äktenskapet. Från mannens sida krävdes samma trohetsplikt som från kvinnans. Vid tiden för landskapslagarnas upptecknande var kyrkoledningens program fullbordat. Ute på kontinenten hade genom kyrkans inflytande de gamla germanska formerna för äktenskapets ingående sönderfallit.

Annorlunda förhöll det sig i vårt avlägsna och sent kristnade land. Allmogen kämpade in i det längsta för att behålla fäderneärvda seder. Förändringen på äktenskapsrättens område skedde i vårt land långsamt och dröjande. Det skulle dröja mer än ett halvt årtusende innan detta sönderfall nådde sin slutliga fullbordan. Det skedde genom 1734 års lag, då vigseln också av den världsliga rätten erkändes som den lagliga formen för ingående av ett äktenskap.

Det germanska giftermålet? Så här kunde det gå till:

??När alla fått sin inbjudan var det dags för nästa led i det äktenskapsceremoniel som inletts med trolovningen; nämligen brudens överlämnande till brudgummen. Det var den akt som i det medeltida Sverige kallades giftermålet. Det var en betydelsefull ceremoni som ägde rum i brudens föräldrahem.

På bröllopsdagens morgon anlände brudföljet. Med i skaran var, förutom brudgummen, de olika bröllopsfunktionärerna. ??? Sedan följet slagit sig ned i brudens hem och den första bägaren öl hade tömts, kunde den högtidliga akten börja. Brudgummen begärde ordet och bad flickans far att förrätta giftermålet. Vid denna punkt i ceremonin tog bruden sin plats i brudbänken. Fadern steg nu fram och överlämnade sin dotter till den blivande mågen. Enligt Upplandslagen, från slutet av 1200-talet, skulle han då säga:

?Jag giver dig min dotter dig till heder och till husfru och till halv säng, till lås och till nycklar och till laga tredning och till allt det han äger i lösöre och förvärva kan förutom guld och hemmahjon och till all den rätt, som är uppländsk lag.??

Det är naturligt, att kyrkan inte med en gång kunde omvandla det germanska giftermålet med giftomannen (pappan) som förrättare av brudens överlämnande till brudgummen till en kyrklig akt, där prästen övertagit giftomannens roll. Kyrkan följde sin sedvanliga taktik för att inte stöta bort folket: ta upp sådana hedniska sedvänjor som inte direkt stred mot kyrkans lära och omvandla dem i kristen anda. Resultatet blev att särskilt de äldre vigselritualen har inslag av germanska seder. Det visar att kyrkan under de första århundradena av sin tillvaro accepterade den gällande folkliga sedvanerätten

okok jag ger mig på den fronten. Härligt med pålästa människor =)

Blir ni lika irriterade och upprörda om bruden går in med en mamma, tärna, mormor eller liknande, eller är det just detta med fadern som är problemet, eller att kyrkan säger att en brud inte "får" överlämnas? Eller är det just det att blivande makar SKA gå in tillsammans som gäller för er?

Jag är nog inte riktigt lika robust i mina åsikter om vad som är rädd och fel i kyrkan, och ändå är jag uppvuxen med en massa som jobbat inom svenska kyrkan i många år.

Rätt och fel i kyrkan skulle det ju va.. och en mamma som jobbat inom kyrkan. LIte snabb på tangenterna ibland...

jag tycker det är en rätt fånig amerikansk, numera svensk hittepåtradition, att gå in med sin far.

Utöver det tycker jag det är något smått sjukt med en vuxen kvinna i trettioårsåldern (för ca i den åldern är ju många som gifter sig, alla är i vart fall vuxna) som ska gå in med sin pappa i kyrkan där hon ska gifta sig med sin make. Och förljuget. Varför just er pappa, varför inte då båda föräldrarna? Och varför inte då både brud och brudgum med resp. föräldrar (tror jag man gör vid judiska vigslar)? Är det bara bruden som behöver detta stöd från sin far (men inte från sin mor, tydligen är det mest faderns stöd som denna dag är av vikt).
Att en kvinna i en självständig, vuxen relation, där man i i de flesta fall valt varandra många år före vigseln, sammanbott med honom, kanske har barn med , plötsligt känner behov att att få bevis för er fars stöd för att gå uppför gången till mannen ni valt att leva ert liv med. Och vad sjutton säger era män? Om jag får gissa godtar många brudgummar detta bara i tron att det är tradition och ifrågasätter det inte. Visste de att det inte var fallet tror jag många skulle ställa sig ytterst frågande till varför de måste stå framme i kyrkan, (utan sina föräldrar!), nervösa inför sitt livs största stund medan deras fästmö går upp stödd av sin far.

tänk efter, det är ju bisarrt, helt bisarrt, att inte då båda går in med sina föräldrar om ni inte vill gå inte tillsammans.

och nej, jag tänker inte be om ursäkt för detta inlägg, alla ni som tycker det är fel att ha åsikter om hur andra gör. Jag står för min åsikt att det är just så bisarrt som jag ovan givit uttryck för. Jag vågar påstå att en stor andel av er som vill gå in "för att jag vill visa att minf ar stöder mig" inte tänkt igenom detta tillnärmelsevis ordentligt nog.

Det känns som om det är samma argument som går många varv i den här tråden ;)