• Ellie Lo
    Äldre 30 Jun 14:19
    12288 visningar
    39 svar
    39
    12288

    Längtan efter barn, jobbigt.... (långt)

    Jag vill verkligen bli gravid nu i sommar (gifter mig i sept). Jag har längtat efter barn sen förra julen (07) då min sambos lillasyster berättade att hon var gravid. Då hade jag själv fått en systerdotter samma år och att följa min blivande svägerskas växande mage och sedan hennes bebis, och min systerdotter som är det finaste som finns, har gjort längtan outhärdlig ibland.

    Min sambo säger att han vill vänta till åtminstone nästa sommar. Han vill också ha barn och vi kan prata väldigt öppet om det. Men när det gäller tid så vill jag NU och han sen. Och nu ska hans lillasyster ha barn igen...

    Jag vet att jag måste härbärga dessa känslor för det bygger en sån klyfta mellan mig och min sambo. Och han får ju inte en chans att börja längta efter barn när han känner sig tvingad av dåligt samvete för att jag är så ledsen. Han vill ju inte att jag ska vara ledsen, men att skaffa barn för att jag ska sluta må dåligt är ju inte nån bra idé... Varför känner jag så här?

    Är det nån som varit i en liknande situation?

    Om man inte känner igen sig i känslan så kan jag säga att det känns som att älska någon som inte älskar en tillbaka, och dom kan inte göra något åt det. Och ju mer man lider, desto mindre är chansen att den andre ska börja älska en tillbaka. Det är så jag skulle vilja beskriva känslan av förtvivlan och sorg och ilska som jag känner.....

    Hur gör jag för att "hålla ut" ett år och inte tänka på det här?

    Jag är dessutom orolig att lillasyrran ska berätta att hon är gravid på vårt bröllop. Det är ju lagom i tid (ca 12 veckor) och hela familjen är samlad. Mardrömmen är att sambons pappa ställer sig upp och skålar för vårt bröllop och hennes bebis. Jag vet inte om jag skulle klara det. Usch vad hemsk jag känner mig....

    Behöver råd...

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2009-07-24 23:09
    Tack för alla svar! Jag har insett att min längtan efter barn till stor del hänger ihop med en känsla av att mitt liv står still just nu och inte känns meningsfullt.

    Så det jag ska göra är att försöka göra saker som jag mår bra av för att kunna leva mer i nuet. Ska verkligen ta mig tid att känna efter vad JAG vill just nu. Men som sagt, tack för alla råd jag fått!

  • Svar på tråden Längtan efter barn, jobbigt.... (långt)
  • Ellie Lo
    Äldre 30 Jun 16:36
    #21

    Hehe... Nä jag vet att det inte finns några piller, och ingen avstängningsknapp för känslor heller... =P

    Men i januari när han är färdigutbildad och förhoppningsvis fått jobb så kanske det känns annorlunda för honom. Får försöka ta upp det igen utan att bli så förtvivlad...

    Tack för alla bra råd. Skönt också att jag inte är ensam om detta.

  • Hemlig­2009
    Äldre 30 Jun 16:37
    #22

    Det kommer när det kommer. Nä, skämt åsido så förstår jag att det är jobbigt.

    Samtidigt vill jag flika in mina tankar och funderingar kring detta med barn. Jag har ingen längtan, har aldrig haft och kommer säkerligen inte att få heller. Läste dina ord om hur det känns och försöker förstå precis hur den där längtan känns. Så nu vet jag lite mer i alla fall. Jag är 32 år och det börjar ju bli dags om man säger så...

    Jag vet logiskt att det är rätt läge nu, även om jag inte känner en brinnande längtan så vi kommer att försöka nu. Sen får vi se om det fungerar som det ska, men beslutet är liksom taget. Detta känns ju självklart jätteroligt, du får inte tro att jag på något sätt är likgiltig (lät nästan så). Jag vill väldigt gärna ha barn, men jag har liksom aldrig haft en fysisk längtan.

    Vad jag vill säga är att man måste inte känna samma sorts längtan som du gör. Din sambo kan om ett år också veta att det är dags även om han inte längtar egentligen på samma sätt. Så jag tycker inte alls att du ska oroa dig över det. Om ni är överens om att det blir om ett år är det viktigt tycker jag att du ska kunna lita på det. Då har du något att dels se fram emot och dels ett datum i princip att förhålla dig till.

    Jag tror att ni kommer att lösa detta. Du får se det här året som ditt sista i "frihet". Du kan dricka bubbel på din bröllopsdag, ha en sjujäkla möhippa och vara ute sent mitt i veckorna och prata strunt med dina kompisar på ett café.

  • 090208
    Äldre 30 Jun 16:39
    #23

    VIKTIGT:
    Sag till lillasyrran, och svarfar att INTE namna graviditeten pa brollopet. Det blir ju att stjala showen!

  • Miss Biii
    Äldre 30 Jun 16:51
    #24

    Har bara läst det TS skrivit...

    Jag är lite i samma sits. Mina vänner har börjat få barn här o där och jag blir så avis, min svägerska har fått sitt 2a barn nyss oxå. Jag o min sambo vill gifta oss innan vi får barn, mest av juridiska skäl men även av tradition, men vi har inte råd just nu och därmed inte ekonomisk möjlighet att skaffa barn ännu heller. När studier är avklarade så får man ju mer tid o pengar... Men satan va jobbigt att vänta, men det är ju bra att vara klok o vänta lite oxå, vill inte bli en fattig mamma som får vända på varje krona...
    Förstår precis hur du känner - din längtan...

  • Ellie Lo
    Äldre 30 Jun 21:02
    #25

    090208, jag vet ju hur mycket lillsyrran och hennes man älskar barn, de har längtat sen de blev tillsammans när de var 17... Så jag vill inte vara negativ och avis, speciellt inte som det nästan förstörde vår vänskap när hon blev gravid första gången.

    Min sambo hade sagt till henne att jag kände mig sviken av henne, för vi hade pratat mycket om barn tillsammans och hur vi skulle flytta till samma stad med våra makar och gå ut med våra barnvagnar och dela detta när det var dags. Men nu är hon redan gravid med barn nummer två. Och det är klart att jag inte känner mig SVIKEN, det är ju ett märkligt ordval som jag önskar att min sambo inte använt. Men besviken och ledsen, visst. Men inte på henne, utan på att hon liksom försvann ifrån mig, vilket många gör när de får barn.

    När jag pratade med min sambo nyss på telefon så sa jag det här med att kanske försöka bli med barn i januari, sen får jag ta uppehåll i studierna. Men då sa han att i såfall får ju inte han vara hemma det första året och det vill han gärna. Men om vi väntar tills jag är färdigutbildad så kommer ju situationen alltid bli så att den ena jobbar, den andra är hemma.

    Men om vi blev gravida nu snart så skulle han kunna vara pappaledig när jag pluggar, vilket jag vill för jag har inte så mycket schemalagt så vi skulle få mycket tid tillsammans under barnets första år. Som student är man ju mer flexibel än man någonsin kommer vara när man jobbar.

    Vi får se om vi pratar mer om det när han kommer hem från jobbet. Orkar inte riktigt med det för jag kommer med argument och förslag och grubblar och tänker. Men han säger: "Men jag är inte redo än." Så då spelar det ju liksom ingen roll vad jag säger.

  • Trista­n79
    Äldre 30 Jun 22:11
    #26

    Ellie Lo: Jag förstår hur du känner, jag är idag 30 år fyllda och vi har fortfarande inga barn. Vi har varit tillsammans i snart sju år och ska gifta oss nästa år. Jag har känt som du sedan jag var i din ålder men har valt att tänka lite annorlunda. Jag vet inte exakt vad ni studerar men det låter som att ni ännu inte är klara...välja att fokusera på studierna, bli färdiga och njut av varandra ett tag, hitta jobb och ETABLERA er på det jobbet innan ni skaffar barn. Det är tillräckligt svårt att hitta ett jobb idag med en utbildning, du vill inte ta examen och sen vara mammaledig för att komma ut på arbetsmarknaden mer än ett år senare tillsammans med en ny kull utexaminerade studenter som konkurrerar med dig om jobben.

    Min sambo är också relativt avvaktande, men vi har satt ett antal mål som vi har: jag ska etablera mig på mitt jobb, vi ska betala av en stor investering som vi gjort, sen ska vi gifta oss och åka på en lååång resa, därefter ska vi skaffa barn. För mig känns detta oändligt långt eftersom det troligen kommer dröja iaf tre år innan det blir några barn i detta huset, men se det positiva och gör saker som du troligen inte kommer hinna med sen. (Och ta dig tid att slappa framför tv:n)

    Detta kanske inte alls stämmer överens med hur ditt liv ser ut men det är mitt sett att ge det hela ett annat perspektiv, och kanske är det så din blivande känner? Att han vill starta upp en ny fas i livet och känna av den innan han känner sig redo för barn?

  • Äldre 30 Jun 22:21
    #27

    Han behöver inte längta ett dugg!
    Men han behöver veta vem han är och vad ni två har tillsammans och han behöver känna efter om ett barn skulle vara en katastrof eller en gåva.

    Jag hävdar bestämt att de allra flestaaldrig kommer att få reda på om man verkligen är redo eller om man "skaffade" sina barn i rätt tid.

    Han behöver sätta fingret på VAD det är som
    ska förändras i honom eller runt honom för att han ska känna att han bottnar och vågar.

    Att han vill vara redo visar ju tatt han tar detta att bli pappa på allvar och inser sitt ansvar.
    MEN jag tror vi i dagens samhälle lutar åt att förstora upp alla känslor och att det ska vara ett så jäkla planerat beslut så att det tar sig helt absurda proprtioner-och inte sällan leder det till ett avvaktande som tillslut innebär att folk inte får barn alls för att det inte är så lätt att skaffa när det väl blivit bestämt.

    Vid en viss punkt i tillvaron får man bestämma sig för att hänga med livet lite och låte det hända en sbrukar jag säga. Och välkomna det som kommmer till en.

  • 090208
    Äldre 30 Jun 22:35
    #28

    Jag ar dock lite pa sambons sida och hade hatat att bli pressad. Sager absolut inte att du ar hemsk eller sa, forstar dig oxa. Men forestall dig om det hade varit tvartom. Tror inte han tvivlar pa er som par eller foraldrar, han vill bara vanta. Av nan anledning...
    Men tjat verkar inget vidare. To be honest...

  • J D
    Äldre 1 Jul 10:24
    #29

     


    Tristan79 skrev 2009-06-30 22:11:09 följande:
    Ellie Lo: Jag förstår hur du känner, jag är idag 30 år fyllda och vi har fortfarande inga barn. Vi har varit tillsammans i snart sju år och ska gifta oss nästa år. Jag har känt som du sedan jag var i din ålder men har valt att tänka lite annorlunda. Jag vet inte exakt vad ni studerar men det låter som att ni ännu inte är klara...välja att fokusera på studierna, bli färdiga och njut av varandra ett tag, hitta jobb och ETABLERA er på det jobbet innan ni skaffar barn. Det är tillräckligt svårt att hitta ett jobb idag med en utbildning, du vill inte ta examen och sen vara mammaledig för att komma ut på arbetsmarknaden mer än ett år senare tillsammans med en ny kull utexaminerade studenter som konkurrerar med dig om jobben. Min sambo är också relativt avvaktande, men vi har satt ett antal mål som vi har: jag ska etablera mig på mitt jobb, vi ska betala av en stor investering som vi gjort, sen ska vi gifta oss och åka på en lååång resa, därefter ska vi skaffa barn. För mig känns detta oändligt långt eftersom det troligen kommer dröja iaf tre år innan det blir några barn i detta huset, men se det positiva och gör saker som du troligen inte kommer hinna med sen. (Och ta dig tid att slappa framför tv:n) Detta kanske inte alls stämmer överens med hur ditt liv ser ut men det är mitt sett att ge det hela ett annat perspektiv, och kanske är det så din blivande känner? Att han vill starta upp en ny fas i livet och känna av den innan han känner sig redo för barn?

    Jo, men det är ju fine and all- men alla har kanske inte så osäkra utbildningar att man behöver etablera sig på arbetsmarknaden tills man är över 30 för att överhuvudtaget få jobb.

    Alla är inte besatta av att hinna klart med allt innan de vill ha barn- barn behöver faktiskt inte vara ett hinder för e.g. långresa. Och om ett halvårs föräldraledighet hindrar etablering på arbetsmarknaden så känns det rätt absurt.

    Dock kan jag förstå TS sambos vilja att ha jobbat ett år innan barnet föds, det känns ju alltid lite schystare på arbetsgivaren och man hinner jobba upp föräldrapenning. Å andra sidan är det bra att inte dra ut på det för länge eftersom de egentligen är bättre mot AG att skaffa barn tidigt i karriären när man ändå inte "'är värd" så mkt.

    Det är faktiskt inte en självklarhet att kunna få barn så om man väntar bör man vara medveten om att man kanske inte hinner lägga den tid som krävs på att försöka innan fertitliteten sjunker drastiskt.

  • Lillam­yzan
    Äldre 24 Jul 12:35
    #30

    Hej TS
    Jag kan förstå din längtan efter ett barn.
    Har själv en kille som inte är redo just nu för barn, vet inte om han aldrig blir det.
    Jag vet inte om jag ska vara glad för det eller inte, Då jag inte kan få några egna barn utan måste göra en aggdonation eller en adoption om det ska bli några barn för min del.

    Så det är juh en klar stressfaktor att man måste stå i kö och sen göra en utredning för att ta reda på om man är lämplig till att bli föräldrer.. plus vänta på killen som inte har bestämt sig än :S

    Men jag håller med dem andra att du ska tala ut med din kille, det är det bästa.

    Sen så känner jag igen mig på alla kompisar som e redan inne på det andra barnet, Eller på folk som frågar konstant om man inte ska skaffa barn bara för att man är över 25 år..

  • Lillam­yzan
    Äldre 24 Jul 12:38
    #31

    Glömde till lägga att det viktigaste är att inte tjata på han, annars slår dom bakut :P

    Men det betyder inte att man inte kan prata å förklara precis hur man känner, som tex att jag har sagt till min kille att om 4 år vill jag att vi ska försöka att kicka igång en utredning och är han inte redo då, ja då är det ajöss.

  • Mörk Ängel
    Äldre 24 Jul 13:00
    #32

    Du får nog tänka på att i den här aspekten så ligger killar ofta lite efter oss tjejer. Han är bara 25, han kanske vill ut och starta upp ett nytt liv med jobb och bygga upp en ekonomi, innan ni skaffar barn. Bara vara ni två ett tag till. Han vill ju ha barn sen!

    Som du själv säger så är tjatet på honom om barn inte det mest effektiva sättet för att få honom att längta. Och att ta ett sådant prat när ni pratar i telefonen är kanske inte heller någon hit!

    Nej TS, jag tror att du på något sätt måste ta det lugnt och vänta ut honom. Prata med honom och försäkra dig om att han verkligen vill ha barn med dig en dag, att han har tänkt på att det kan ta lite tid att bli gravid. Sen får du nog vänta ut honom.

    Har han vänner som blivit pappor?

  • Dristi­g
    Äldre 24 Jul 13:44
    #33

    Jag var delvis i samma situation som dig, med det undantaget att jag själv ville skaffa mig ett jobb innan jag var mammaledig, jobbade extra efter studierna men kände att jag behövde ett fast jobb för att satsa på barn, sambon pluggade under tiden. Sen fick jag fast jobb där jag jobbade extra, sambon hade 6 månader kvar i skolan och vi kom överens om att vänta ett år för att han skulle bli klar med utbildningen och hinnan skaffa ett jobb innan vi började försöka. När han var klar med utbildningen fick han ett vikariat direkt men det var ju ingen fast trygghet och han ville vänta ytterligare det halvåret som vi först kommit överens om. Jag var lite otålig, kan ju ta lång tid att bli gravid med... så vi bestämde att jag skulle sluta med p-pillren och att vi skulle köra med kondom så att vi var redo att köra på "riktigt" när det väl passade i tiden. Sagt och gjort så gjorde vi och när det gått ca 1 månad utan piller ringde sambon hem en dag från jobbet och sa... ähhh... nu kör vi iaf=) Blev så himla glad! Vi blev faktiskt gravida på en gång, efter 6 veckor gjorde jag ett positivt gravtest och dagen efter det fick sambon ett fast jobb=) Som han brukar säga: "tur att vi bestämde oss för att skaffa barn så att man fick ett fast jobb" =) Livet kan ta konstiga turer ibland. Beräknad födsel är i november och nu ska vi gifta oss 8/8 =)

  • PennyJ­enny
    Äldre 24 Jul 22:35
    #34

    Planera inte för mycket i detalj. Du skriver att det vore bra att bli gravid nu, för då kan han vara pappaledig när du plugga och ni kan vara hemma båta två och så. Nu vill jag verkligen inte vara djävlig och så, men tänk om ni inte kan få barn med en gång? Vad händer då med dina planer? När det väl händer så händer det och man ordnar det så bra som man kan då. Att gå runt och planera och skissa upp senarion ökar bara risken för att du bli ännu mer besiken. Försök, även om det är svårt, att leva i nuet och njuta av varanda.

    Jag vet mycket väl hur det är att gå runt att längta efter barn. Jag har velat ha barn sedan jag träffade min man får 8 årsedan. Vi var inte redo då, definitift inte han. Det tog honom faktiskt flera år att bli redo, och hade jag puschat det då vet i sjutton om han hade klarat det. Han behövde tid, och tid med småbarn att inse att han faktiskt kan bli en superbra pappa. (Det kröp efter mycket om och män fram att han trodde att han inte skulle vara en bra pappa) Sedan var det annat som stod i vägen för att börja försöka få barn (min hälsa) och nu har vi snart försökt i ett år och bara negativa resultat. Så jag vet mycket väl hur det är att längtar efter ett barn, att bli avundsjuk på stora magar, att det hugger ihjärtat när syrran pratar om hur de planerar att försöka för barn nummer två. Men man kan inte planera det här in i detalj, inbland måste man bara följa med.

    När ni pratar om barn, varför vill han vänta? För mig är det stor skillnad på att vilja vänta för att man inte känner sig säker på sin föräldrarroll/kunnande och att man vill ha vissa praktiska saker på plats först. Det första är något man ibland få ha större tålamod med, men samtidigt måste skunna prata om och försöka komma framåt i. Det sistnämnda - det är för mig oftast bara ett osäkerhetstecken av mindre mått, för det kommer alltid finnas något praktiskt som inte är ok.

    Mitt råd är, puscha inte för hårt. Är han inte riktigt redo av den första anledninge så skulle jag råda dig till att försöka vänta, dock inte hur länge som helt och inte utan att ni pratar ingenom det ordenligt och att han förstår hur du känner och tänker.

  • anno08
    Äldre 25 Jul 16:52
    #35

    så märkigt det var att läsa ditt inlägg ellie lo! mina tankar for direkt en sisådär fem år tillbaka i tiden. jag var i precis samma sits dom du, o usch vad jag kände mig stressad! livet var mest som en konstig bergodalbana, där vi antingen reste o gjorde roliga saker ihop eller diskuterade, argumenterade eller grälade om när vi skulle skaffa barn.

    jag blev lovad varje år i säker fyra, fem år att nästa höst börjar vi försöka, lovar! nu så här i efterhand kan jag inte förstå att jag inte bara kunde öppna ögonen o se att vi inte ville samma sak i livet. jag borde ha brutit upp, men istället gifte vi oss. vi hade pratat om att inte använda skydd under bröllopsresan utan att bäbisen kunde få bli till då. den resan slutade med att jag var jättebesviken för att han kläckte att vi skulle vänta ett halvår till! hur kan man göra så?!

    ett år efter bröllopet var vårt förhållande inte längre bra, eftersom vi smågrälade om allt o inget. o en septemberdag för fyra år sedan ertappade jag honom att vara involverad med sin nya kollega! jag ställde honom mot vägggen o han erkände att han var kär i henne o skulle leva med henne nu. min värld blev helt svart, känslan av att vara amputerad infann sig. o vem var jag utan honom? vi hade ju varit ett par i över nio år, i hela mitt liv! nio månader efter att han lämnade mig blev hans nya tjej gravid, det var ett hårt slag men vi hade då ingen kontakt längre.

    idag är jag såå glad över att allt blev som det blev! för jag träffade mitt livs stora kärlek för två år sedan o vet du vad..? sju veckor efter att vi träffades blev jag gravid, o inte av en slump utan för att vi var helt överens. idag är vår dotter 13 månader o det mest underbara vi vet. dessutom bestämde vi för tre, fyra veckor sen att vi ska gifta oss i september..

    tänk om jag vetat att jag skulle bli så här lycklig med min dotter o blivande man, då hade jag ju tackat exet när han gick istället för att gråta floder av tårar i nästan ett års tid!

    det här var min erfarenhet,
    många kramar o lyckönskningar till dig ellie lo!

  • lady linda
    Äldre 25 Jul 18:43
    #36

    hej alla, mycket matnyttigt här. är själv i samma sits, vi har börjat försöka sedan 1månad sedan och nu vntar jag på mensen..
    min sambo är jättepå, han verkligen längtar,,,
    själv är jag jättesugen, men samtidigt lite orolig, kommer jag att klara det och så. är jag mogen...men det känns som att det finns fler här som känner samma/kännt samma...men jag antar att när det väl händer så kommer allt att lösa sig!

  • Äldre 25 Jul 21:33
    #37

    I samma sits som vem?

    TS VILL ju få börja försöka men det är nej från sambon. Du och din sambo är ju helt överens vad jag kan läsa ut?

    Det finns en annan tråd däremot, där alla håller på och försöker för fullt. Ett ögonblick...

    lady linda skrev 2009-07-25 18:43:41 följande:


    hej alla, mycket matnyttigt här. är själv i samma sits, vi har börjat försöka sedan 1månad sedan och nu vntar jag på mensen..min sambo är jättepå, han verkligen längtar,,,själv är jag jättesugen, men samtidigt lite orolig, kommer jag att klara det och så. är jag mogen...men det känns som att det finns fler här som känner samma/kännt samma...men jag antar att när det väl händer så kommer allt att lösa sig!
  • Äldre 25 Jul 21:34
    #38

    www.brollopstorget.se/Forum-2-16/m3444045.html

    Här är det aktiva försök, men jag såg att du redan skrivit där.

  • Maybe2­010
    Äldre 28 Jul 20:49
    #39

    Jag har inte läst alla inlägg här, men jag vill bara hålla med dig som skrev att killar ofta "ligger lite efter" i tänket när det gäller det här med barn. I alla fall är det min erfarenhet.

    Som tjej så är man mer insatt i hela alltihopa, och jag tror inte min sambo fattade förrän jag väl var gravid att han faktiskt hade ganska gott om tid på sig tills bebisen skulle födas. Eller VI hade gott om tid rättare sagt. Vad han ville ha gjort under den tiden vet jag inte men jag vet att han sa det flera gånger att det är ju låååååångt kvar till januari!!

    Att bilda familj är inget man kan tvinga fram. Det vill man inte som tjej heller, det är nog inget bra sätt. Jag har vetat sedan jag var 14 år gammal att det här är den man jag vill leva med och som ska bli far till mina barn så i mitt huvud fanns inga tvivel. Men jag höll mig och väntade tills initiativet fick komma från honom (han tror nog ännu idag att det var "hans idé" ) och det är jag glad för idag!

    Utan gör som du har tänkt, ta hand om dig och ägna din tid åt sådant som berikar dig. Tids nog är ni på samma våglängd!!

Svar på tråden Längtan efter barn, jobbigt.... (långt)