Längtan efter barn, jobbigt.... (långt)

Bustroll, vad säger din sambo då? Är han inte heller redo eller försöker ni bli gravida?

Min sambo vill ju...Men inte än. Han säger att han vill också längta som jag gör och inte "gå med på det" för min skull. Men jag tror aldrig han kommer längta som jag gör. Jag tror inte att han kommer vara mer redo om ett år. Men för att ge honom en chans att "komma på själv" att han vill ha barn så måste jag hålla tillbaka mina känslor och sluta tänka på det hela tiden.

Men hur gör man det? Eller ska man bara fortsätta sörja öppet? Förstör inte det mina chanser att få honom till att vilja bli pappa?

MilaPila, jag vet att han älskar mig. Det är inte det... Det gör mig bara så frustrerad att han vill ha barn, han älskar mig, det är inte ekonomin eller annat som hindrar. Bara att han inte känner sig redo NU. Han vill ha mer tid. Han kan inte börja vilja ha barn och jag kan inte sluta vilja ha barn. Det är ett stort problem. Och antagligen kan bara tiden lösa det.

Jag tror att han delvis blivit lite rädd för att jag vill så mycket... Han säger att det kommer gå dåligt för oss om han gör nåt han inte är redo för. Att skaffa barn är ju det största man kan göra i livet. Och om han skulle säga "okej" nu så skulle det vara för att jag är så ledsen och "för min skull". Och det vill ju ingen av oss.

Kan jag verkligen begära att han ska försöka hitta längtan efter barn aktivt? Skulle det funka? Känner han sig inte bara mer pressad då?

Ett års väntan till, det är ju inte sååå länge. Jag har haft "mag-onts-längtan" i ett och ett halvtår men det går ju i vågor. Det är inte som att jag gråter varje dag. Men är det normal biologi eller är det nåt fel på mig?

Bustroll, jag hade också en pstav i armen och det gjorde det lite lättare, att slippa ta piller varje kväll fast det gjorde så ont att behöva göra det när man inte vill. Så när staven var på plats behövde jag inte själv aktivt förhindra graviditet, staven satt ju där och jag slapp tänka på det. Men så fick jag massa finnar av den och tog ut den. Sorgen kom tillbaka så fort jag började med piller igen. Så nu har jag slutat med det. Vi har inte sex så ofta längre, och nu använder vi kondom.

När vi pratar om det så säger han bara just det att han inte är redo än. Han känner ingen längtan efter att bli pappa och tycker att han har annat i sitt liv just nu. Vi är ganska unga, 24 och 25. Han är klar med sin utbildning i jan och jag kommer fortsätta vara student.

Nä han säger att han vill vara pappaledig tidigt så att jag kan fortsätta plugga... Det är nog bara mycket oro bakom. Han kan vara bombsäker i andra lägen på att han kommer få jobb när han är klar, men när vi pratar om barn så säger han att han kanske inte får jobb.
Han kan säga "en sån ska vi också ha!" när vi träffar min systerdotter och jag ser hur det glittar i ögonen på honom när vi träffar hans systerson. Men ändå så säger han "inte nu".

Han tycker väl det går för fort...Vi är på så olika plan. Han är nästan färdig med sin utbildning och ska börja söka jobb och vi ska gifta oss. Det är mycket stora saker på en gång. Men jag jobbar extra nu medan han pluggar och ska börja studera igen när han får jobb. Jag kan göra ett avbrott i mina studier igen om jag skulle bli gravid. Jag skulle nog inte få lägsta beloppet i och med att jag jobbar nu. Och han kommer ju med största sannolikhet ha ett jobb då.

Gaaahh... Det är så mycket som man skulle kunna lösa och prata igenom. Allt går ju bara man vill. Men han vill inte. Just nu...

Finns det inte nåt piller man kan ta som tar bort längtan efter barn?????!!!! Jag orkar inte känna såhär.

Tack för alla kloka och genomtänka svar... Skönt att ingen sagt att jag är onormal eller konstig. Eller typ sagt att det kommer när det kommer. :)

Hehe... Nä jag vet att det inte finns några piller, och ingen avstängningsknapp för känslor heller... =P

Men i januari när han är färdigutbildad och förhoppningsvis fått jobb så kanske det känns annorlunda för honom. Får försöka ta upp det igen utan att bli så förtvivlad...

Tack för alla bra råd. Skönt också att jag inte är ensam om detta.

090208, jag vet ju hur mycket lillsyrran och hennes man älskar barn, de har längtat sen de blev tillsammans när de var 17... Så jag vill inte vara negativ och avis, speciellt inte som det nästan förstörde vår vänskap när hon blev gravid första gången.

Min sambo hade sagt till henne att jag kände mig sviken av henne, för vi hade pratat mycket om barn tillsammans och hur vi skulle flytta till samma stad med våra makar och gå ut med våra barnvagnar och dela detta när det var dags. Men nu är hon redan gravid med barn nummer två. Och det är klart att jag inte känner mig SVIKEN, det är ju ett märkligt ordval som jag önskar att min sambo inte använt. Men besviken och ledsen, visst. Men inte på henne, utan på att hon liksom försvann ifrån mig, vilket många gör när de får barn.

När jag pratade med min sambo nyss på telefon så sa jag det här med att kanske försöka bli med barn i januari, sen får jag ta uppehåll i studierna. Men då sa han att i såfall får ju inte han vara hemma det första året och det vill han gärna. Men om vi väntar tills jag är färdigutbildad så kommer ju situationen alltid bli så att den ena jobbar, den andra är hemma.

Men om vi blev gravida nu snart så skulle han kunna vara pappaledig när jag pluggar, vilket jag vill för jag har inte så mycket schemalagt så vi skulle få mycket tid tillsammans under barnets första år. Som student är man ju mer flexibel än man någonsin kommer vara när man jobbar.

Vi får se om vi pratar mer om det när han kommer hem från jobbet. Orkar inte riktigt med det för jag kommer med argument och förslag och grubblar och tänker. Men han säger: "Men jag är inte redo än." Så då spelar det ju liksom ingen roll vad jag säger.