Längtan efter barn, jobbigt.... (långt)

Hej!
Jag längtar också efter barn, vi gifter oss i oktober. Det är riktigt jobbigt att längta... sambons halvsyster var gravid första gången jag träffade henne och det tog lång tid innan jag kunde träffa dem utan att få magknip. Det gör ont rent fysiskt, att längta vissa dagar... Vill så gärna vara gravid redan till bröllopet...

Men om hans syster ska ha barn igen så kanske han blir mer sugen...? eller är han bara rädd för den förändring som skulle bli och det är därför han vill vänta?

Man känner som man känner och det kan man inte styra över, även om man önskar att man kunde göra det. Jag hoppas att din svärfar har den goda smaken att han kniper käft om din sambos systers graviditet under bröllopet. Det är er dag och det är NI som ska ha all uppmärksamhet.

Att din man vill vänta innan ni skaffar barn tycker jag inte att du ska tolka som att han inte älskar dig. Tvärtom! Så länge det bara är ni två så är ju du nummer ett i hans ögon. Njut av tiden!

Lycka till!

Bustroll, vad säger din sambo då? Är han inte heller redo eller försöker ni bli gravida?

Min sambo vill ju...Men inte än. Han säger att han vill också längta som jag gör och inte "gå med på det" för min skull. Men jag tror aldrig han kommer längta som jag gör. Jag tror inte att han kommer vara mer redo om ett år. Men för att ge honom en chans att "komma på själv" att han vill ha barn så måste jag hålla tillbaka mina känslor och sluta tänka på det hela tiden.

Men hur gör man det? Eller ska man bara fortsätta sörja öppet? Förstör inte det mina chanser att få honom till att vilja bli pappa?

MilaPila, jag vet att han älskar mig. Det är inte det... Det gör mig bara så frustrerad att han vill ha barn, han älskar mig, det är inte ekonomin eller annat som hindrar. Bara att han inte känner sig redo NU. Han vill ha mer tid. Han kan inte börja vilja ha barn och jag kan inte sluta vilja ha barn. Det är ett stort problem. Och antagligen kan bara tiden lösa det.

Låter sjukt jobbigt. Har du väntat i många år medan sambon varit medveten om det? Någonstans måste ju du också kunna sätta en gräns att nej, nu orkar jag faktiskt inte mer. För din egen skull. Ibland måste man göra saker som man inte är helt redo för- annars kanske man aldrig blir redo.

Vad gör han för att bli mer sugen på barn? Barnvaktar, läser tidningar/böcker eller vad? Han borde ju rimligen göra ngt aktivt när du uppenbarligen lider av det.

Ellie Lo skrev 2009-06-30 14:47:07 följande:

Jag tycker att ni ska prata om det. Om du är så ledsem som jag tror du är så måste du säga exakt hur jobbigt du tycker att det är. Rätt tajming känns som om det inte alltid existerar, bara mindre dålig, om du förstår vad jag menar. Prata med honom om vad som gör att han vill vänta till nästa sommar, är det att han ska få smälta det...att han vill kunna ge er det bättre ekonomiskt...anledningarna kan ju vara flera och han kanske känner sig löjlig över att tänka dem... Vill han känna suget och längtan efter barn så måste han väl på ngt sätt gör ngt för att känna det. Det kommer nog inte av sig själv är jag rädd. Har han inte reagerat på att hans syster ska få barn igen då?

Min sambo trodde inte först att jag upplevde det som jobbigt att längta, sen såg han hur plågad jag var varje gång vi var hos hans systrar plus att min mamma har fått barn ganska tätt nu(sep 07 och jan 09). Det var inte lätt, ville så gärna jag med... men efter att jag tagit ut min p-stav (pga dep) och jag började må illa och köpte ett test, (tyvärr negativt) så insåg han att han gärna ville ha barn på stört han med, men att han inte ville förän jag var redo. Jag pluggar, inte bästa tillfället att försöka få barn men jag känner att det kommer gå och min sambo frågade om det var så att jag kände att jag skulle klara det och ville så ville han gärna börja försöka.

Jag tror att han delvis blivit lite rädd för att jag vill så mycket... Han säger att det kommer gå dåligt för oss om han gör nåt han inte är redo för. Att skaffa barn är ju det största man kan göra i livet. Och om han skulle säga "okej" nu så skulle det vara för att jag är så ledsen och "för min skull". Och det vill ju ingen av oss.

Kan jag verkligen begära att han ska försöka hitta längtan efter barn aktivt? Skulle det funka? Känner han sig inte bara mer pressad då?

Ett års väntan till, det är ju inte sååå länge. Jag har haft "mag-onts-längtan" i ett och ett halvtår men det går ju i vågor. Det är inte som att jag gråter varje dag. Men är det normal biologi eller är det nåt fel på mig?

Jag känner verkligen igen mig och jag lider med dig!

Förra sommaren var jag och sambon i samma situation och det tärde verkligen på vår relation. Jag såg alla vänner och familjemedlemmar med växande magar och bebisar och kände bara en knut av längtan i magen, medan han inte kände sig redo och tyckte att jag pressade honom. Han sa precis som din sambo att ?kanske om ett år??

Det jobbiga var framför allt att inte veta hur lång väntan det skulle röra sig om (i och med det där ?kanske?), men jag kände att jag för min egen skull var tvungen att tänka över saken och fundera på hur länge jag kunde tänka mig att vänta. Sedan underlättades det hela av att jag fördjupande mig i bröllopsplaneringen och på sätt delvis tryckte undan barntankarna. Jag och en kompis (som är en av de få vännerna som inte har barn) försökte också bejaka vår barnfrihet och ?passa på? att göra massa saker man inte kan göra med barn. (Vad det var kom vi inte riktigt på, men vi har haft trevliga träffar i badhuset, promenader etc i alla fall.)

Men till slut kom jag till en punkt där jag kände att om vi nu ska gifta oss så måste vi prata igenom det här, jag ville veta att vi stod på samma spår och att det inte var något som skulle skilja oss åt i slutändan. Då visade det sig att sambon redan tänkt att ?till bröllopet är det dags? och nu gifter vi oss om två veckor Jag tror att det som förändrats under året var att fler personer som stod honom nära fått barn och att vi umgåtts mer med dem (tidigare var det mest barn bara i min vänkrets) plus att jag vet inte om det har betydelse att flera vi känner gjort så att de skaffat barn efter att de gift sig.

Ja, jag förstår hans poäng men samtidigt får ju du nu göra ngt som du inte är redo för-dvs. vänta med att skaffa barn. Och att vänta kan mycket väl få tuffa konskevenser på grund av att biologin inte kan vänta hur länge som helst. Är du beredd att offra det som du anser är det största i livet för hans skull?

Jag skulle inte se det som att begära utan mer att han gör sitt bästa för att hjälpa dig och du gör ditt för att hjälpa honom- du får ju faktiskt stå ut redan nu. Några tidningar kan han väl läsa.

Nej, ett år är inte världens ände men är du säker att det bara blir ett år? Är du säker på att ni inte gör slut om ett år för att han fortf. inte vill och att du då inte kommer att känna att du har kastat bort ett år som du kunde ha lagt på att gå vidare? Det är såklart taget till sin yttersta extrem nu (och jag menar inte att det blir så) men är du redo att ta risken och inte bli bitter efteråt? Vad kan han göra för dig för att du inte skulle bli bitter? För min del skulle svaret vara att han får försöka mer aktivt att hitta sin längtan. Det är inte press som jag ser det, utan att ta ansvar för sina känslor och sitt förhållande.