Längtan efter barn, jobbigt.... (långt)

Är han inte barnvakt åt sitt syskonbarn ngt då? Det behöver ju inte vara "akivt" på så sätt utan mer att han är medveten det. Du kan nog inte begära det, men om han vill bli sugen först så måste det ju till en förändring av ngt slag... Klart att han kan vara rädd, jag är också rädd, min sambo också. Det vore nog konstigt annars. Det är en förändringen men även allt som kan gå fel känns skrämmande.

Jag vet inte om det är normal biologi, jag kan känna så med, hur det bara hugger i magen. Tror inte att det är ngt fel på oss, vi längtar nog "bara" väldigt mycket.

Jag tror inte det är något fel på dig och jag tycker nog att din kille ska konfrontera sina känslor och tankar vad gäller barn. Jag tror inte att lusten att skaffa barn kommer per automatik med tiden om man inte tänker på barn, pratar om barn eller träffar barn.

En tanke slog mig... kan det vara så att han tycker att det är mycket nu med bröllopet? Att planera både barn och bröllop på samma gång kan kanske bli lite väl mycket "commitment" och livsförändring att ta in samtidigt?

Jag tycker det låter positivt att han kan säga en tid (nästa sommar) för när han vill försöka. Om han bara svamlat om någon gång i framtiden så skulle jag vara mer orolig för om han någonsin kommer känna sig redo.

Bustroll, jag hade också en pstav i armen och det gjorde det lite lättare, att slippa ta piller varje kväll fast det gjorde så ont att behöva göra det när man inte vill. Så när staven var på plats behövde jag inte själv aktivt förhindra graviditet, staven satt ju där och jag slapp tänka på det. Men så fick jag massa finnar av den och tog ut den. Sorgen kom tillbaka så fort jag började med piller igen. Så nu har jag slutat med det. Vi har inte sex så ofta längre, och nu använder vi kondom.

När vi pratar om det så säger han bara just det att han inte är redo än. Han känner ingen längtan efter att bli pappa och tycker att han har annat i sitt liv just nu. Vi är ganska unga, 24 och 25. Han är klar med sin utbildning i jan och jag kommer fortsätta vara student.

Ok, ja, ni är ju unga så biologiskt bråttom är det ju inte men vad hjälper det när man vill så mkt psykiskt?!

Jag förstår om man inte vill köra på när man pluggar, samtidigt går ju det också men då måste man nog verkligen vilja det (tänk dock på att fp på lägstanivå är det som gäller om man inte har jobbat innan vilket kan vara ett bra praktiskt skäl att avvakta lite).

Hur länge till ska du plugga? Är det därför han vill vänta?

Jag tror som flera har sagt att det bästa ni kan göra är att prata om det. Men försök att få det till konstruktivt samtal och inte bara att ni försöker övertala varandra.

Ellie Lo skrev 2009-06-30 15:43:44 följande:

Nä han säger att han vill vara pappaledig tidigt så att jag kan fortsätta plugga... Det är nog bara mycket oro bakom. Han kan vara bombsäker i andra lägen på att han kommer få jobb när han är klar, men när vi pratar om barn så säger han att han kanske inte får jobb.
Han kan säga "en sån ska vi också ha!" när vi träffar min systerdotter och jag ser hur det glittar i ögonen på honom när vi träffar hans systerson. Men ändå så säger han "inte nu".

Han tycker väl det går för fort...Vi är på så olika plan. Han är nästan färdig med sin utbildning och ska börja söka jobb och vi ska gifta oss. Det är mycket stora saker på en gång. Men jag jobbar extra nu medan han pluggar och ska börja studera igen när han får jobb. Jag kan göra ett avbrott i mina studier igen om jag skulle bli gravid. Jag skulle nog inte få lägsta beloppet i och med att jag jobbar nu. Och han kommer ju med största sannolikhet ha ett jobb då.

Gaaahh... Det är så mycket som man skulle kunna lösa och prata igenom. Allt går ju bara man vill. Men han vill inte. Just nu...

Finns det inte nåt piller man kan ta som tar bort längtan efter barn?????!!!! Jag orkar inte känna såhär.

Tack för alla kloka och genomtänka svar... Skönt att ingen sagt att jag är onormal eller konstig. Eller typ sagt att det kommer när det kommer. :)

Till skillnad från många andra så tycker jag inte nödvändigtvis det verkar som om ni måste prata mer. Jag tycker tvärtom att ni verkar ha pratat igenom det här ordentligt och respekterar varandra. Men: jag gissar på att din sambo inte riktigt vet när han kommer att känna sig redo. Han kanske säger "om ett år" för att han hoppas på det så att du ska vara glad, men det kan lika gärna vara om tio år. Jag vet många killar som inte får barnlängtan förrän en bra bit över trettio.

Vad jag menar är att om ni inte sätter upp en tidsaspekt så finns risken för att tiden går och går och det bara blir mer och mer spänt. Kan du inte föreslå januari, när han är färdigutbildad? Jag har vänner som fått barn när de studerat bägge två, det funkar utmärkt för dem dels för att de som studenter är vana att klara sig på små summor och inte har så stora utgifter. Dessutom är man ofta mer flexibel och har inte en arbetsgivare som man ska ta hänsyn till utan "bara" sig själv.

Jag tycker du ska köra med dessa logiska argument :) Och kanske faktiskt vara uppriktig med att ni inte kan veta hur lång tid det tar för honom att börja längta lika starkt, och att du inte vill vänta hur länge som helst. Risken är ju också att han får någon slags förväntan av att han kommer att känna lika starkt som du när han är redo, men det är ju inte alls säkert.

Klart du inte är onormal. Vissa längtar väldigt starkt och det är jobbigt.
Men om ni sätter upp en plan. Efter bröllopet, och efter att han har pluggat klart i januari och förhoppningsvis fått ett jobb så skulle ni kunna ta upp det igen. Om du försöker att vänta, kanske går till en kurator eller dyl bara för att ventilera ut dig lite...det kan vara skönt, tyvärr finns det nog inga piller
Det är ju inte så lång tid till september och bröllopet. Det går att begrava sig i planeringen... Sen dröjer det ju inte jätte länge till januari och vet han att han kommer att ha ett jobb innan så kanske det lossnar för honom. Han är kanske bara rädd för att inte kunna "försöja" er. Han verkar ju ändå vilja ha barn.
Sen det med att det kommer när det kommer...jag tror att man måste jobba för en förändring, inget kommer gratis tyvärr.