är jag onormal? (förhållanden)

jag har varit på några parmiddagar, jag har då aldrig blivit utesluten som singel eller nu när jag har ett stadigt förhållande uteslutit någon som är singel? helt sjukt att folk gör sånt?

angående att träffas två gånger i veckan, tycker jag personligen är alldeles för lite, men så länge ni själva trivs med det så why not? vad är normalt och vad är onormalt egentligen?

jag är en väldigt självständig person, och självklart har jag ett liv utöver min pojkvän också, med vänninor, men utöver det så har vi väldigt lika fritidsintressen, vilket då gör att vi väljer att göra dessa tillsammans. vi vill helst vara med varandra så mycket det bara går utöver våra vänner, men det är ju inget som säger eller kan säga att den relationen inte är normal, förutom jag själv, allt är relativt och så länge man själva i relationen känns sunda och trivs med det så är man "normal" ett ord som jag faktiskt inte tycker om...

så lycka till!

EnaOnline; det där med parmiddagar nâr singlar är uteslutna har jag faktiskt bara varit med om i Sverige. Visst kan det finns fler par eller fler singlar pa en fest, men i tex Frankrike har jag aldrig varit med om uttalade "parmiddagar" som i Sverige.
eller ja, visst har jag väl själv bjudit tex makens bâste vân med tjej pa middag utan att bjuda ngn annan men det är ju inte samma sak.

jag har aldrig kallat såna middagar för parmiddagar, jag fattar verkligen inte hur man kan utesluta sina singelvänner?? helt sjukt!

Förtydligande: Som sagt, vi ses inte bara två ggr i veckan, jag tycker också att det låter lite.

okey men hur ofta träffas ni?

Kanske 2-3 kvällar i veckan plus helger. Det varierar.

men hur ser din partner på det? tycker han att det är för lite eller lagom? det viktiga är ju faktiskt hur ni tycker, skit i vandra tycker, jag tycker det är så irriterande när folk avgör/ bestämmer vad som är normalt/ onormalt, det viktiga är ju faktiskt vad ni tycker. om det inte är ett problem för någon av er så är det ju lungt. Det är ju er relation, men om det är ett problem i er relation då är det en annan historia...

Jag tycker att det låter helt normalt Jag bor ihop med min kille sedan 2 1/2 år, vi ska gifta oss i september, men vi gör ändå inte allt tillsammans. Vi vill leva tillsammans, inte bli symbiotiska. Vi träffar våra vänner både tillsammans och var och en för sig, går ut tillsammans och var och en för sig, reser tillsammans och avr och en för sig, träffar våra familjer var och en tillsammans och var och en för sig. Vi ahr massor av gemensamma vänner och intressen, men vissa saker gillar ju bara han eller jag att göra. Och man måste ju också träffa sina vänner själv, annars urholkas ju vänskapen. Det är jätteviktigt att ha ett gemensamt liv, men lika viktigt att vara en egen person - som när man träffades. Om man blir för sammansmälta tror jag att det är lätt att tröttna på varandra.

jadu, alla är vi väl olika och söker olika saker?

Jag och min man var ett från och med att det blev vi, gick inte många steg utan varann alls första åren.
Det var först då vi fick barn efter drygt 3 år som vi upptäckte att vi faktsikt var två personer istället för en :P
Nu gör vi mer saker var för sig och då är den andra hemma med lillan...utan henne tror jag att vi hade suttit ihop i ett stycke fortfarande.

Det är ju både positivt och negativt att alltid vara ett "Vi" istället för två "jag" ibland.
man måste ta sig tid för sig själv och låta sig själv växa, så ett mellanting är ju bäst.

Det finns ju par som lever som särbos men endå är tillsammans och det funkar för dom, att dom inte fixar att bo ihop men endå vill vara tillsammans.
Själv vill jag gärna vara ett med min man, att det är VI mot eller med världen.
Det skulle kännas fattigt och tomt om vi gjorde saker var för sig bara för att och inte för att det bara kommit ngt emellan.

Men att ha fått ha de där första åren då vi knappt kunde vara utan varann....den där underbara känslan när man ÄNTLIGEN ses igen som om man inte kunnat andas riktgit på hela dagen.
Att VERKLIGEN höra ihop med någon annan...det känns värdefullt.

Det är fullständigt normalt att vilja ha en del tid för sig själv. Det är mindre normalt att leva igenom varandra. Man behöver gränsa till varandra annars är det lätt att man känner sig kväv och det skapar problem i förhållanden.