är jag onormal? (förhållanden)
Jag har varit ihop med min pojkvän sen förrförra sommaren, vi bor inte ihop men planerar att bli sambos senare i år. I bland kan jag tycka att folk förväntar sig att man ska förändra sitt liv helt för att man inte är singel längre. Jag älskar min pojkvän men jag tycker fortfarande det är viktigt att få tid för mig själv ibland, att gå ut med mina kompisar själv och prata gamla minnen och "tjejsnack" och att inte alltid ta med pojkvännen de gånger vi ses hela familjen och äter middag. Jag träffar honom ett par gånger i veckan och när vi ses känns det jättebra. Varken han eller jag känner oss så lockade av det här med parmiddagar och att göra "allt" ihop, att börja säga "vi brukar" eller "vi gillar" i var och varannann mening i stället för att fortfarande vara en självständig person. Någon som känner igen sig?
