är jag onormal? (förhållanden)

Saknad behöver ju inte vara något jobbigt! Det är inget krav att känna "oh, nej jag går under, mitt hjärta slits ur kroppen" för att man är ifrån varandra några dagar.

Saknad kan vara en glädje, glädje över att ha någon att älska och sakna, glädje över att snart få återförenas och då ha massa saker att berätta för den andra!

Det var just det... Saknar man inte om man sällan ses, så kanske man borde fundera. Saknar man som i positiv saknad är det ju skitbra! :D

Alltså. Du är inte alls annorlunda. Det är inget fel på ert förhållande, lika lite som det är fel på de som ständigt är tillsammans (och VALT det själva).

Jag skulle bli tokig om jag inte skulle klara av att vara utan min sambo! Ett sådant förhållande skulle fullständigt äta upp mig. Visst kan jag tycka att vi ses lite för sällan ibland, då vi båda jobbar, har fritidsintressen och umgås med vänner, men både han och jag uppskattar ensamtid väldigt mycket, vilket inte gör vårt förhållande mindre äkta. Däremot så utnyttjar vi vår tid tillsammans väldigt väl. Oftast är han med på fester och liknande, men jag vill aldrig bli den där tjejen som inte kan gå någonstans utan sin kille, och ibland vill jag umgås med bara tjejkompisarna. Bara man trivs i sitt förhållande så ska man strunta fullständigt i vad andra tycker.

Vi har varit tillsammans i 15 ar i ar och är gifta sedan 2 ar. Vi har var och en vara asikter och smaker - skulle aldrig falla mig in att yttra mig "vi tycker inte om morötter" tex.. Han far tala för sig och jag för mig (utom i undantagsfall, när det faktiskt gäller nagot gemensamt). Jag har mina vânner, han sina och de flesta bildar tillsammans VARA vânner. Han har sin familj och jag min; vi MASTE inte vara med alla ganger bada, även om det oftast blir sa, eftersom vi bor langt fran vara nära och kära.

Att däremot träffa honom bara typ tva ganger i veckan? Nej fy! Tva ganger i veckan träffar jag komisar! Det handlar inte om att man inte kan klara sig utan varandra - vi hade ett distanförhallande i olika länder i 4 ar. Men vi VILL vara tillsammans. Vi VILL ha vardag tillsammans etc etc.
Visst är det ett förhallande även om man träffas sällan; det kan ju bara paret själv bestämma. Men definitivt inte den typen av förhallande jag vill ha med min make.. Pojkvänner som jag träffade ett par ganger i veckan hade jag när jag var 15 - underbart men inte samma sak. För mig.

Ang parmiddagar har jag heller aldrig fattat vitsen.. Varför? när jag bjuder till fest bjuder jag mina vânner och sorterar dem inte efter fârg o form eller förhallande. Skulle man inte kunna prata om samma saker och ha kul även om man har olika familjesituation?

Zozo

Nej, två gånger i veckan tycker jag också låter lite. Visst kan det bli så vissa veckor pga jobbresor etc. men det tycker "till och med jag" är för lite.

Och jag skulle inte vilja vara den tjejen som kan vara utan sin kille hur mycket som helst.
Då är det något som inte stämmer tycker jag..

Vi bor ihop men lever våra egna liv med!
Jag kan sticka iväg till sthlm nån helg och festa hos min kompis utan att han bryr sig ett dugg om detta likaså om han sticker iväg och hittar på nå´t!För min del och hans är det viktigt att vi inte gör ALLT tillsammans...

Det funkar kanon för oss!Vi har varit tillsammans i 10 år utan några problem...dels har vi bott i varsin ände av landet när vi pluggade å de funkade de med

Hej,
vi är precis tvärtemot, vi gör nästan allt ihop. Han är min bästa kompis och jag hans, vi har skitkul ihop och trivs otroligt bra ihop. Vi gör sällan något utan att den andra är med och det är jättemysigt. Exempel: när han spelar WOW och jag inte känner för det utan vill sitta i en fåtölj och brodera (nej, jag är inte 65+) så släpar han in fåtöljen i vårt arbetsrum så att jag sitter i samma rum som honom, om jag är i trädgården och rensar ogräs så försöker han hitta på nåt utomhus. Vissa kanske tycker det är konstigt men jag tror att alla relationer fungerar på sitt sätt. Inget är rätt eller fel, så länge båda är nöjda.

Min arbetskollega som har precis samma relation till sin man säger att vi är som pensionärspar

Bara för att jag inte vill vara tjejen som aldrig går någonstans utan sin kille, så betyder inte det att jag vill vara raka motsatsen. Jag KAN vara utan min sambo. Ibland av fri vilja och ibland för att jag måste. Däremot så tycker jag inte om att vara ifrån varandra under längre perioder eller allt för ofta. Skulle jag inte KUNNA vara utan honom så skulle både han och jag kvävas, för sådana är vi som personer. Människor är olika och ingen har rätt att tala om för någon annan att deras förhållande är mindre värt, eller att "något inte stämmer" (givetvis undantaget förhållanden där våld förekommer), eftersom man i en sådan bedömning utgår endast ifrån sina egna värderingar.

*fniss* ja vi spelar WOW tillsammans förstas LOL