är jag onormal? (förhållanden)

En sak är viktigt, inget förhållande är likt det andra. Så bry dig inte om vad andra tycker, bara man själv mår bra och har det bra med sin partner på de vilkor man trivs med.

min självständighet är väldigt viktig för mig! Att vara fri att göra sina egna val äre något man aldrig skall komprimissa med. Jag är väldigt lyhörd för vad min man tycker, tänker och vill. Vi har en omsesidig repekt och ett stort förtroende för varandra. Jag har slutat vara rädd för otrohet och lögner. Ljuger han för mig eller är otrogen är det ju hans val o inget jag faktiskt kan göra åt det. Att ojja sig o vara orolig över saker som kanske sulle kunna inträffa gör ingen nytta. Man måste våga och välja att lite på sin partner. Om jag skulle "förbjuda" honom att ha sitt eget liv men sina vänner hade jag antagligen förlorat honom, o det gäller även tvärtom. Jag fixar inte kontroll.

Aurelia: Lyssna inte på de som tycker att ni inte har ett "riktigt" förhållande, eller att "du kanske ska leta vidare för att du inte hittat den rätta"!

Bara ni två kan definiera ert förhållande, och om ni båda tycker det är bra det ni har, så är det perfekt just för ert förhållande.

Folk är olika, och det är tur, för annars skulle världen vara väldigt tråkig

Fler åsikter?

Jag undrar lite... Jag är ju, som jag skrivit tidigare, fullständigt omvänd mot tidigare och vill hellre vara med honom än ha egen tid. Saknar honom så det gör ont när jag inte är vid hans sida... Visst kan det vara gött att bara rå om sig själv, eller prata med vänner utan honom. Men jag har inga problem med att göra vad jag vill för mig själv när han är med, eller umgås med vänner hur jag vill när han är med. Känns helt otroligt.

Hur känner du när ni inte är tillsammans? Saknar du honom? Längtar ditt hjärta, din själ, din kropp efter honom?

Förresten.. Jag har aldrig fattat det där med parmiddagar.. Jag bara ryser vid tanken. Vem vill umgås med bara par liksom? Jag/vi umgås med vem vi vill, när vi vill, hur vi vill. Att sätta upp kravet "Du får inte komma, du är singel" på en middag... Va? Varför gör man så?

Jag känner absolut igen mig i dig. Jag och min man bor ihop och är gifta, trots det så gör vi mycket saker ifrån varandra. Jag träffar vänner minst 2 ggr i veckan, ibland träffar jag min familj utan honom, jag åker på weekendresor med vänner etc. Sen har jag och min make grymt många gemensamma intressen, väldigt kul ihop och älskar att vara tillsammans. Vi har båda ett behov av frihet också. I denna relation har vi lyckats balansera det väldigt bra. Ibland, som t ex när min man skulle på firmafest för ett par veckor sedan, så njuter jag av att ha kvällen för mig själv. Lulla runt i tystnaden i lägenheten, pilla med mina foton, äta skräpmat, prata med hunden, lyssna på musik, läsa en bok etc. Och bara vara själv med mina tankar. Samtidigt njuter jag av att veta att min man har det kul med sina arbetskamrater.

Jag tror att detta bottnar i hur man är som person: vissa kan jobba på samma arbetsplats, vara tillsammans all fritid och aldrig göra något utan den andra och vara lyckliga med det.

Vissa behöver nya intryck, ny input, frihet och ensamtid. Det betyder inte att de älskar varandra mer eller mindre, bara att de har andra behov.

Det viktigaste är att ni har hittat det ni är nöjda med och att ni är lyckliga i er relation!

Stort lycka till!

Det finns SÅ mycket människor som har åsikter om ens relationer. Jag har precis motsatt problem. Många i min omgivning är riktiga karriärmänniskor. Jag har haft ett förhållande i sex år, vi bor ihop, har hund tillsammans och ska gifta oss i sommar. Jag är 25 år gammal. Folk kring mig tycker att jag inte lever, att jag inte fungerar själv. De pratar också mycket om det självständiga livet på sidan av en relation. Jag är ofta på tjejkvällar ensam och min blivande reser mycket i jobbet. Jag tycker vi har det kanon och älskar den tiden vi har tillsammans. Man ska inte lyssna så mycket på andra, INGEN annan vet hur ni har det än du!

Jag tycker det låter som att du har ett sunt förhållande, men kanske på ett annat stadie än de som ska gifta sig här inne på forumet. Du vill ju uppenbarligen inte bilda familj ännu. Bli ett "VI", som man faktiskt blir när man gifter sig eller verkligen bor tillsammans. Det är väl inget fel med det? Det ni har är väl lika äkta för det? Och med tiden så kommer du vilja bo tillsammans och kanske ta förhållandet till en annan nivå. Ska du sluta ha egna intressen och göra saker själv då? Det tycker jag inte. Vissa människor har ett behov av att känna egen tid, andra skulle tycka det var obehagligt. Så är det bara...Alla kommentarer kommer av avundsjuka eller av någon sorts "så ska det vara" attityd.

Det enda som får mig att undra över er relation är att du själv startat denna tråd. Är det för att du känner sig onormal på grund av alla kommentarer? Eller är det för att du innerst inne tvivlar själv?

Ja, jag saknar honom när vi inte ses/när han är bortrest. Men det är liksom en positiv saknad ju, eftersom man vet att man kommer att ses igen och man hinner sakna varann lite. Jag blir inte knäckt av att vara ifrån honom ett par dar, men jag skulle förstås bli det om vi skulle "ta en paus" eller vara på väg att göra slut och inte ses för den sakens skull.

Jag startade tråden för att få reda på vad "folk" tycker när de får "prata fritt" på nätet och så.

Jag känner igen mig.

Vi blev ihop när vi var 17 år, flyttade ihop efter två år, men har periodvis bott isär (han gjorde lumpen, jag gjorde en långresa, jag gjorde examensarbete och började jobba på annan ort innan han var klar i skolan och kunde flytta efter). Visst har jag saknat honom, och visst gillar jag att vara med honom. Men samtidigt har vi olika fritidsintressen, och det kan hålla oss isär. Det gör ingen skillnad i vårt förhållande.

De flesta som känner oss har vant sig vid att det är så vi är, vi trivs med att ha det så.

Parmiddagar kan vara jätteskoj, men jag har ALDRIG varit på någon middag där folk i umgängeskretsen blivit uteslutna för att de är singel. Så de parmiddagar jag varit på har varit mer att kompisar sagt "ska vi träffas någon dag, kom hit så ordnar vi middag", och så kanske vi har blivit två eller flera par.