Hur vanligt är det att få kalla fötter inför bröllopet?

lycklig78

Det är normalt, det händer mig ibland oxå och jag har varit tillsammans med min man sedan -99 och vi har två barn ihop. Jag har även drömt att jag sagt till honom att vara otrogen, att nu har vi våra två barn och jag älskar honom och så men jag vill inte ha sex längre och t o m pekade ut tjejen som han skulle ha sex med, vilket var ett ex's fd flickvän - känn på den du! kan tillägga att detta skedde när jag var gravid med barn no 2, min man bara stirrade på mig när jag berättade sen sa han "KOM IHÅG ATT DET VAR D-U SOM DRÖMDE DETTA!! INTE JAG!!!" *s* Jag tolkar inte det som ngnting öht, att jag skulle vilja att han var otrogen eller att jag inte vill ha sex mer finns inte på världskartan så jag skulle inte fundera så mkt över dina drömmar.....

girl in love - att gifta sig är NADA i jämförelse att skaffa barn ihop, förvånande nog verkar många fundera MER över det än att sätta ett barn till världen - du är ju för ALLTID bunden till denna person sedan....tål att tänkas på, inte kul att ha ett ex där kommunikationen inte fungerar och så har man ett barn ihop. Finns många skräckhistorier kring detta......

så skönt att den här tråden finns!
Jag ska gifta mig om mindre än två veckor till mitt livs kärlek. Vi har känt varandra i fyra år och varit tillsammans i ett och ett halvt. Jag har inte haft ett uns tvekan utan det har hela tiden kännst så rätt!

Men de senaste veckorna har jag drömt att jag varit med andra och idag har jag gått runt och i mitt huvud gått igenom varenda kille jag någonsin varit med. Är det normalt?
Fram tills nu har jag vetat med säkerhet att den här personen vill jag spendera livet med. Nu känns allt plötsligt väldigt rörigt och förvirrande, jag är nere och kan inte sluta tänka på tidigare killar jag träffat.

Vad ska jag göra? Kan man prata om det här med sin blivande eller är det bara onödigt och helt fel? 
 

Jag tror att du får svårt att få respons av dem som redan skrivit här-tråden är sedan 2008 och alal är avregistrerade 8det ser du genom att deras nick står i svart, inte i lila). men ämnet är säkert värt att dryfta och du är garanterat inte ensam-kanske skulle du starta en egen tråd, så blir den mer aktuell. Du kan ju länka till den här i den nya om du tycker den här tillför intressanta saker.

Den där sortens drömmar tycker jag dyker upp under livets gång-om det inte är normalt så har något varit fel hela mitt 14-åriga förhållande. Jag tänker att hjärnan kan spela upp lite vad som helst osom man varit med om under livet-när som helst. och i en fas där man är på väg in i nya saker, tror jag man "gör upp" med både det ena och det andra, i form av rädslor, farhågor, möjligheter, risker och vägval i sitt undermedvetna.

Hej alla blivande fruar!!

Iår är det 10år sedan vi gifte oss, kikade in och fastnade för eran tråd. Att ni får kalla fötter, visar på att ni tar det hela på allvar. tvivel hör nog till, känn inte sån skuld för drömmar och tvivel....ha inte så höga förväntningar och krav på er själva...att dagen kommer bli underbar har ni lämnat till era gäster att se till...tycker jag. När ni får "tips" tacka för åsikten utan kommentar......våga gå er egen väg.

Vi gifte oss på våran 12årsdag, 2år senare kom vårt första gemensamma barn och 19månader efter det vårt andra. Livet fylldes med logistik, passande och minimalt med egen tid.Oavsett hur ni väljer att leva era liv glöm inte bort att det är ni som gjort valen och formar erat gemensamma liv. Ta vara på de små sakerna och lämna prestigen till de som inte har något annat att fylla livet ,med. Jag har,efter att jag passerade 40 verkligen förstått uttrycket "bättre med lite skit i hörnet, än ett rent helvete", Motgångar och prövingar har kantat våran vardag...och jag brukar säga..."vi lovade i nöd och lust"....nu har vi bara lusten kvar !!! Livet går upp och ner (gamla klycha, och sann). Att finnas för varandra i med och motgångar är superhäftigt......det är ingen konst att endast dela glädjen de dagar man känner för det.....det är livspusslet i vardagen som blir en konst. Jag kan fortfarande inte se mig i ett liv utan min man. Vi har såå mycket roligt kvar att utforska och att sträva för att nå de punkterna är fantastiskt.

Jag önskar er alla all lycka på vägen fram.....morgonen efter kanse blir ett antiklimax....då alla bestyr är över......DÅ börjar eran gemensamma resa där NI har gemensamt ansvar för vart ett äktenskap för er..........oj va pretto.....men det är mina erfarenheter..............Följer er med spänning på tråden ......

 

Hahaha....2008.........kanske kommer några tillbaka så vi för höra hur det gick !!

Natti natti

Tack Mollen för att du startat denna tråd

Ibland kan jag får lite kalla fötter över att jag ska gifta mig igen. Gifte mig första gången 2006 och lämnade honom sommaren 2010 efter att han nästan hade ihjäl mig när han tog stryptag på mig. Det är nog den där rädslan om att den jag älskar ska behandla mig illa som stundtals ger mig kalla fötter. Jag kännde mig "ägd" av honom och inte som en fri kvinna.

Min sambo däremot är den snällaste mannen jag någonsin träffat och han har varit ett stort stöd när minnerna kommer tillbaka. Har gått i terapi och fått bra stöd från kvinno center osv. MEN jag vill inte att mitt förslutna ska stå i vägen för min framtida lycka. Jag vill vara gift med min sambo och jag vägrar att låta det jobbiga stå i vägen. Visst, minnena finns kvar men jag måste ju får gå vidare och leva mitt nya liv men en man som jag är jämnställd med.

Sambon och jag träffades i Mars 2011 och ska gifta oss nu i augusti. Hade nog gift oss tidigare om det inte vore för min struliga ex-make. Har gått igenom en riktigt hemsk och jobbig skilmässa (tog nästan två år) från denna man som behandlade mig så otroligt illa och som jag nu förstår utsatte mig för psykisk misshandel i 8 år.

Jag vill inget hellre änn att vara gift med mina underbara sambo och är överlycklig att vi ska bli man och fru. Vi har valt att gifta oss utomlands, enbart vi två. Mitt första bröllop var stort och pampigt och vill inte ha det igen. Det viktigaste för oss är att få bli gifta i lugn och ro, sedan firar vi med familjen när vi kommer hem.

Det känns bra att skriva av sig lite

Såg nu att tråden var 5 år gammal

Även fast tråden är gammal känner jag igen mig i mycket, och det känns sååå skönt att läsa! För min del handlar det om konstiga drömmar – de brukar gå ut på att jag är otrogen med någon bekant/granne/gammal flamma. Haha så stört! Blir nästan lite orolig, men äh – det kanske är något sjukt sätt att förbereda sig på, vad vet jag. Drömmer dock oftast om att själva bröllopet skiter sig, att fotografen eller sminkören inte kommer, att klänningen är trasig etc. Just nu säger både jag och min blivande att det ska bli skönt när allt väl är over och vi kan fokusera på att bara vara ett par igen :p

Augusti13 - Ja konstiga drömmar har jag också    

Det är ju ett stort beslut så det är ju inte så konstigt att man vrider och vänder på det hela i tanken.

De som varit gravida har nog känt samma typ av känslor och tänkt på samma sätt.

Nu sitter ju inte jag och planerar bröllop, utan förlovning, men för mig är det lika stort eftersom vi ser det som ett steg på vägen till giftemål. Vi har inte känt varandra länge, men föll verkligen stenhårt för varandra.

Jag har ju inte direk kalla fötter, då skulle jag inte sitta på det här forumet och drömma, men samtidigt försöker jag att hålla huvudet kallt och inte "hoppas för mycket". Saken är också att jag tidigare förlovat mig efter inte så lång tid och det gick mer eller mindre åt helvete.

Jag har hela tiden en röst i huvudet som säger att jag bör avvakta med förlovning den här gången tills vi verkligen känner varandra, vill inte ha fler obehagliga överaskningar från en person jag faktiskt valt att leva med, samtidigt som jag egentligen vill vara förlovad sen igår.

Kanske inte direkt kalla fötter, men tvivel som kommer och går...och jag tror att det är bra på sätt och vis, iallafall jag gillar inte att kasta mig huvudstupa in i saker.

Inga kallafötter. Mitt liv tillsammans med min man och vägen som ledde oss fram till altaret har hela tiden kännts självklart på något sätt.

Jag har både levt singel och med förhållanden som varit bra, mindre bra och rent ut sagt förjävligt (!) så när jag träffade min man föll poletten ner och allt var bara rätt. Men jag tror inte att det är ovanligt med kalla fötter, inte för att man tvivlar på sin kärlek eller livet ihop utan för att man som människa kan bli lite rädd för stora förändringar.

Jag tror att jag funderat en del kring äktenskapet mer än över hela bröllops-spektaklet. Jag är mer ängslig över om dynamiken i vårt förhållande kommer ändras, men vi kommunicerar fantastiskt bra..en läxa vi lärde oss för 4 år sedan.
Men mannen känns helt rätt, inga tvivel där (förutom när han går en på nerverna med sina egenheter).

Det är nog bara en gång jag tvivlade och det var när han nämnde gemensam ekonomi..där reste jag ragg, men fick snällt tänka över saken och ja, det blir mer rättvist så eftersom vi jobbar olika mycket. Men sparandet ville han inte dela..den mesen.. ;)

Jag har också haft konstiga drömmar, men inga ångestfyllda eller obehagliga med x-pojkvänner..inga av dem betydde ens en smula av vad min M2B gör. =)