• Har vi problem?

    Tor 8 maj 2014 11:47 Läst 3042 gånger Totalt 13 svar
    Anonym (osäke­r)
    Visa endast
    Tor 8 maj 2014 11:47

    Jag är skild efter ett långt förhållande med två barn. Har idag ett gott samarbete med barnens pappa och allt sånt flyter på bra.

    När jag varit singel i 4 år träffade jag min nuvarande sambo. Han är betydligt yngre än jag, har inga egna barn och kommer från ett annat land i Europa, med andra traditioner och kultur. Nu har vi bott tillsammans i drygt 2 år och har planerat att gifta oss.

    Det gick väldigt snabbt när vi träffades. Vi blev förälskade och allt var passion och rosa moln. Han friade redan efter två veckor medan jag tyckte vi skulle vänta lite.... Nu har vi kommit dit att jag planerar, vi bestämmer hur det ska vara och några dagar eller veckor senare, har han ändrat sig och vi ska ändra på allt. Och då menar jag ALLT: vi har bytt datum 4 ggr, vi har bytt vigselplats, vi har pendlat mellan stor fest med 100 gäster på ett slott till Stadshuset en torsdagseftermiddag med vaktmästarna som vittnen... Jag har redan varit gift och hade ett sagobröllop då. Jag kan anpassa mig efter hans önske,mål, så det handlar inte om det. Men det är väldigt svårt när han ändrar sig hela tiden. Det blir pinsamt inför familj och vänner. Vi har frågat en kompis om hon kan fotografera och en annan om hon kan göra tårta. De börjar undra om min fästman verkligen vill gifta sig och frågar mig om han har fått kalla fötter...

    Dessutom har det hänt några ggr de senaste månaderna att det trasslar till sig i vår relation. Jag har gjort något som han hakar upp sig på, han surar och jag ska gissa vad som blev fel. Flera ggr säger han att han har slutat älska mig, att han ska lämna mig och "du ska få se hur det blir när du blir ensam, då ska du få känna hur det är att vara ledsen på riktigt". Elakt, ja. Jag blir alltid ledsen, gråter, blir förbannad, skriker på honom, skäller, vädjar, tigger och ber.... och varje gång, det har hänt 3-4 ggr, slutar allt väl, vi har fantastiskt sex, han liigger och kramar mig hela natten och säger att han älskar mig och att han känner sig osäker på att jag verkligen älskar honom och då vore det bättre att jag kastar ut honom så behöver vi inte bli ledsna och sårade senare. Jag försäkrar gång på gång att jag älskar honom, att jag inget hellre vill än leva tillsammans med honom osv. 

    Han är en fantastisk person. Positiv, driftig, omtyckt av alla. Hjälpsam, nära till skratt. Aldrig en suck över att åka o hämta mina barn på skolan när jag fastnat på jobbet, efter maten tar han hand om disken med glädje och om han är hemma före mig, kan det vara både städat, nybakt och maten på bordet när jag kommer hem. Mina barn tycker om honom jättemycket och känner sig trygga med honom. Jag känner mig trygg med honom: han är lugn, stark med fötterna på jorden. Jag har aldrig varit så lycklig som jag är med honom, han får mig att blomma.

    Nu har det hänt såpass många ggr att han sagt att han ska lämna mig att jag inte tar det på allvar längre. Första gångerna var jag livrädd att han skulle tagit sina saker o stuckit när jag kom hem fr jobbet. Men jag har förstått att det är sådant han kastar ur sig och det känns mer och mer som att han vill "testa" hur hållbar vår relation är. Hur långt kan han gå innan jag blir tillräckligt provocerad/sur/förbannad och kastar ut honom? Lägenheten står på mig, han hade inte jobb när vi flyttade dit och det är också jag som står för den största försörjningen. Han jobbar så mycket han kan men han är ekonomiskt beroende av mig. Jag fattar att det tär på självkänslan men nu är det så och inget vi kan styra över - lev med det. 
      
    Det jag är mest orolig över är att jag håller på att hamna i en relation som inte är bra. Han är den mest omtänksamma person jag kan tänka mig och de 90 % som vi har det bra, är det fantastiskt bra!! Men så händer det nåt med hans humör och han blir som en barnrumpa och utövar klassiska härskartekniker:
    - han vägrar tala om vad som är fel, utan det ska jag lista ut själv
    - han säger att han inte älskar mig längre
    - han säger att han ska hitta en annan kvinna att leva med, det finns så många därute som är bättre än jag
    - han påstår att jag bara vill ha honom för att få hjälp med hyran
    osv.

    Jag tänker att vissa av hans beteenden är ren och skär omognad (han är trots allt ganska ung och har inte levt i något förhållande förut) + hans annorlunda kulturella bakgrund. Men tänk om det inte bara är så? Tänk om han håller på att bli en kontrollerande jävel som håller på att bryta ned mig?

    Nån som har några tankar? 

  • Plätti­s
    Visa endast
    Tor 8 maj 2014 12:51 #1

    Det låter onekligen som att det finns någon form av djupare problem utifrån det du beskriver. Omognad kan vara en faktor, men inte hela förklaringen. 

    Min personliga åsikt är att man aldrig ska behöva be sin partner att stanna, att inte lämna. Det ska falla sig naturligt att man vill vara med varandra, annars blir det framtvingat och krystat. Jag menar inte att man inte ska jobba på sitt förhållande, för att lägga tid på förhållandet och varandra är en hörnsten för att det ska fungera. 

    Man kan omöjligt veta vem som blir en kontrollerande jävel, för det dyker upp hos de individer man minst anar. (Fast i vissa fall hade man nog kunnat räkna ut det på förhand.) 

    Är de bra stunderna tillräckligt bra för att du ska stå ut med att han förolämpar och trycker ner dig? Vill du leva ett liv tillsammans där han hotar att lämna dig även efter ni gift er? Finns det något ni kan göra tillsammans för att ändra på hur det ser ut? Kan du prata med honom om hur du känner? 

    Att han ändrar sig och byter uppfattning om bröllopet känns som att det kommer i andra hand, men jag förstår om det blir pinsamt när man bett någon om hjälp med ett upplägg och sedan måste ändra sig fjorton gånger efteråt. 


    Per aspera ad astra, ad infinitum.
  • Anonym (nej!)
    Visa endast
    Tor 8 maj 2014 13:31 #2

    Som svar på rubriken! Ja ni har problem. Om det beror på att han har problem eller något helt annat kan jag inte ta ställning till på basis av vad du skrev.
    At ni har problem hoppas jag du själv också inse, rubriken tyder på det.
    Det han sysslar med är inte okej på nått plan. Lägg ner foten nu och ha ett ordentligt snack. Jag tror inte det beror på enbart omognad, nu vet jag ju inte om han är 20 eller 50 men det skall inte ha skillnad.han är en vuxen man och har ansvar för sitt betende. Ett äktenskap ändrar inte på något, om han har tendenser till härskartaktik så ger det troligen bara mer vatten å hans kvarn.

    Teoretiskt hur skulle det bli om du sade ni skjuter på bröllopet. Skulle han tycka det var ok?

  • Tor 8 maj 2014 13:44 #3

    Jag måste hålla med oavstående om att ni verkar ha problem - ja. Om ni kan lösa dom problemen och gå vidare är upp till er.

    Jag måste vara helt ärlig och säga att jag förstår verkligen inte hur man kan planera bröllop med någon som emellanåt säger att han inte älskar dig, att han ska lämna dig osv. 

    Som du skriver, det kan bero på många saker, han beteende alltså, omognad, oavana av att vara i ett seriöst förhållande osv. Det gör dock inte att det är okej för honom att hålla på som han gör. Men, du måste också sätta ner foten och visa honom att det inte är okej. För det är ett betydligt större problem än att han ändrar åsikt kring bröllopet hela tiden, men å andra sidan, det går kanske hand i hand med det andra han säger ibland.

    Kan ni prata med varandra helt öppet och ärligt? Nej, det verkar inte så, för isåfall skulle han tex tala om när han är arg eller sur och varför, så ni kan reda ut det och gå vidare. Att du ska behöva gissa är inte okej. Att han går och surar över något som du inte vet vad det är, det är inte okej. Hur ska ni kunna lösa något om ni inte kommunicerar?

    Känner du att det här är ett förhållande som är värt att satsa på. Som kan bli bättre. Ja, då skulle jag faktiskt föreslå att ni går och pratar med någon, tex familjerådgivning. Där kan ni få hjälp med att reda ut varför han säger som han gör, varför ni inte kan enas om hur ni ska ha bröllopet osv, samt hur ni kan gå vidare.


  • Tor 8 maj 2014 18:52 #4

    Två saker slår mig omedelbart när jag läser ditt inlägg. När förhållanden går upp och ner finns det - ibland - en tendens att man jämför situationerna och då blir bra-läget plötsligt JÄTTEBRA eftersom man har dåligt-läget att jämföra med. Det är inte ett sunt sätt att betrakta relationen på så var lite observant på hur du resonerar (det vet ju inte jag eller någon annan, men bara för din egen del tänkte jag).

    Javisst finns det kulturkrockar. Man svär, bråkar och följer olika mönster. En av mina bästa vänner kommer ursprungligen från Iran och har ett för mig vansinnigt roligt svordomsmönster som alltid handlar om familjen. Någons pappa är si, någons mamma är så (ofta djur faktiskt). Tittar man på den sekulariserade kristna världen så använder vi istället en massa svordomar om helvetet och obegripligt nog könsorgan (!). Man kan lära sig att förstå varandras bakgrunder men.....jag tror nog att det här handlar om lite annat.

    Oavsett graden av bråk skulle jag aldrig vilja att min man hamnade i en sådan förtvivlad situation att han började gråta och be mig stanna. Då hade jag ju betett mig alldeles förfärligt illa åt och överskridit alla tänkbara gränser.

    Jag är ett big fan av familjerådgivning. Kör man fast är de ofta till mycket stor hjälp och hjälp tror jag att ni behöver om ni vill fortsätta tillsammans. Att bara ventilera med en utomstående som är proffs på relationer kan nog hjälpa i väldigt många fall.

    Lycka till!

  • Anonym (osäke­r) Trådstartaren
    Visa endast
    Fre 9 maj 2014 08:29 #5

    Tack för er input!

    Jag blir lite ledsen förstås när jag får bekräftat det jag känt: att det här inte är nåt bra :(

    Jag gillar också familjerådgivning, jag och mitt ex gick på det i flera omgångar och försökte verkligen. Men det skulle min nuvarande sambo aldrig gå med på. Så gör man bara inte i hans kultur: pratar med andra utanför familjen. Han pratar inte ens med sin familj om vår problem och tycker inte om att jag ventilerar med min kompis. "Varför ska alla andra veta vad vi gör och inte gör?" är hans inställning.

    Jag förstår att det låter som att jag förskönar och förnekar, att jag inte kan se allt som är dåligt. Och jag har verkligen rannsakat mig själv. Men på riktigt så är verkligen 90 % av vårt förhållande helt underbart!! Jag har mitt förra förhållande att jämföra med där jag i många många år visste att det bara var 50 % bra, om ens det. Inte katastrof alltså, men absolut inte bra. 

    Tack igen för er input. Nu har jag lite att fundera på....

  • Anonym (osäke­r) Trådstartaren
    Visa endast
    Fre 9 maj 2014 08:30 #6

    Tack för er input!

    Jag blir lite ledsen förstås när jag får bekräftat det jag känt: att det här inte är nåt bra :(

    Jag gillar också familjerådgivning, jag och mitt ex gick på det i flera omgångar och försökte verkligen. Men det skulle min nuvarande sambo aldrig gå med på. Så gör man bara inte i hans kultur: pratar med andra utanför familjen. Han pratar inte ens med sin familj om vår problem och tycker inte om att jag ventilerar med min kompis. "Varför ska alla andra veta vad vi gör och inte gör?" är hans inställning.

    Jag förstår att det låter som att jag förskönar och förnekar, att jag inte kan se allt som är dåligt. Och jag har verkligen rannsakat mig själv. Men på riktigt så är verkligen 90 % av vårt förhållande helt underbart!! Jag har mitt förra förhållande att jämföra med där jag i många många år visste att det bara var 50 % bra, om ens det. Inte katastrof alltså, men absolut inte bra. 

    Tack igen för er input. Nu har jag lite att fundera på....

  • Tis 13 maj 2014 20:04 #7

    Förlåt om jag låter hemsk och dömmande men det låter som en man som börjat den vägen man tar när man till slut börjar misshandla någon fysiskt. Jag håller tummarna för dig och att det inte blir så men ack så typisk han låter. 

  • Anonym ((orol­ig))
    Visa endast
    Tis 13 maj 2014 21:05 #8

    Det där låter inte bra, jag tycker du ska ta en allvarlig funderare på om du ska va kvar i ett sådant förhållande. Oftast är det först när man är ur förhållandet som man ser hur dåligt och osunt det var under tiden. det låter på din beskrivning som att du börjat se det dåliga när du är i det, tänk då hur det kan framstå efteråt? och tänk vilka underbara alternativ som ändå står till buds ute i verkligheten. 

  • Fre 16 maj 2014 00:01 #9

    Om man inte löser problemen med varandra hemma så kan man göra det tillsammans hos en famileterapeut. Kontakta er närmsta Vårdcentral för vägledning. Relationen låter inte sund så det här skulle jag tipsa er om att söka hjälp för. Det är en styrka att be om hjälp.

    Lycka till!

  • Anonym (Jag har haft en så'n..­.)
    Visa endast
    Fre 16 maj 2014 08:09 #10

    Jag tycker inte att det här är något du ska jobba vidare med - jag tycker det låter som att han får dej att, sakta men säkert, tappa självrespekten och att sluta lita på dina instinkter (du VET att det här är Fel, och ändå frågar du oss?)
    OCH - han respekterar helt klart inte dej, redan nu.

    Grejen är att du fortsätter finna dej i att han beter sej som en snorunge - han testar gränser som ett småbarn och dina gränser flyttas hela tiden - tillochmed din omgivning reagerar på att han beter sej skumt.

    Ju mer du finner dej i hans beteende, ju mer kan han pusha dina gränser, tills den dagen då du är hans lilla slavinna och han är otrogen och slår dej. På riktigt - det är där det slutar...eller, ja  "slutar" gör det inte där, det gör det på kvinnojour, med lite tur. 

    Det här är ingen bra man för dej (eller, det är inte en "man" alls - men han är Dålig) och det är ABSOLUT ingen som dina barn ska se och lära sej av! 

  • Fre 16 maj 2014 09:04 #11

    Kom ihåg dina barn i allt detta. De ser, hör och förstår allt. Medan vuxna komplicerar stuationer genom olika analyser så ser barnen det hela precis som det är. 

  • Lör 17 maj 2014 12:01 #12

    Förlåt, Familjerådgivning ska det vara och det finns via er Kommun eller via Svenska Kyrkan. Jag tycker det är vanskligt att ge råd via forum när man inte hör bådas versioner. Det finns alltid bakomliggande faktorer till olika beteenden oavsett om man ska leva tillsammans eller inte. Mitt råd kvarstår, ta hjälp och ut efter det ta beslut om er relation. 

  • Fre 13 jun 2014 09:01 #13

    Nja, håller inte med att man inte kan ge råd men framförallt kunna diskutera med folk här.... Det räcker att en sida vill något annat eller mår dåligt så är ju hela förhållandet dåligt om du förstår hur jag menar. Vi diskuterar utifrån den situation som angivits. Ingen här går ju in och tar beslut åt någon direkt. Familjerådgivning kan ju vara jättebra om man nu vill gå dit. Om man vill diskutera här så kan det också vara bra. Alla väljer sitt sätt att reflektera...

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll