Har vi problem?

Jag är skild efter ett långt förhållande med två barn. Har idag ett gott samarbete med barnens pappa och allt sånt flyter på bra.

När jag varit singel i 4 år träffade jag min nuvarande sambo. Han är betydligt yngre än jag, har inga egna barn och kommer från ett annat land i Europa, med andra traditioner och kultur. Nu har vi bott tillsammans i drygt 2 år och har planerat att gifta oss.

Det gick väldigt snabbt när vi träffades. Vi blev förälskade och allt var passion och rosa moln. Han friade redan efter två veckor medan jag tyckte vi skulle vänta lite.... Nu har vi kommit dit att jag planerar, vi bestämmer hur det ska vara och några dagar eller veckor senare, har han ändrat sig och vi ska ändra på allt. Och då menar jag ALLT: vi har bytt datum 4 ggr, vi har bytt vigselplats, vi har pendlat mellan stor fest med 100 gäster på ett slott till Stadshuset en torsdagseftermiddag med vaktmästarna som vittnen... Jag har redan varit gift och hade ett sagobröllop då. Jag kan anpassa mig efter hans önske,mål, så det handlar inte om det. Men det är väldigt svårt när han ändrar sig hela tiden. Det blir pinsamt inför familj och vänner. Vi har frågat en kompis om hon kan fotografera och en annan om hon kan göra tårta. De börjar undra om min fästman verkligen vill gifta sig och frågar mig om han har fått kalla fötter...

Dessutom har det hänt några ggr de senaste månaderna att det trasslar till sig i vår relation. Jag har gjort något som han hakar upp sig på, han surar och jag ska gissa vad som blev fel. Flera ggr säger han att han har slutat älska mig, att han ska lämna mig och "du ska få se hur det blir när du blir ensam, då ska du få känna hur det är att vara ledsen på riktigt". Elakt, ja. Jag blir alltid ledsen, gråter, blir förbannad, skriker på honom, skäller, vädjar, tigger och ber.... och varje gång, det har hänt 3-4 ggr, slutar allt väl, vi har fantastiskt sex, han liigger och kramar mig hela natten och säger att han älskar mig och att han känner sig osäker på att jag verkligen älskar honom och då vore det bättre att jag kastar ut honom så behöver vi inte bli ledsna och sårade senare. Jag försäkrar gång på gång att jag älskar honom, att jag inget hellre vill än leva tillsammans med honom osv. 

Han är en fantastisk person. Positiv, driftig, omtyckt av alla. Hjälpsam, nära till skratt. Aldrig en suck över att åka o hämta mina barn på skolan när jag fastnat på jobbet, efter maten tar han hand om disken med glädje och om han är hemma före mig, kan det vara både städat, nybakt och maten på bordet när jag kommer hem. Mina barn tycker om honom jättemycket och känner sig trygga med honom. Jag känner mig trygg med honom: han är lugn, stark med fötterna på jorden. Jag har aldrig varit så lycklig som jag är med honom, han får mig att blomma.

Nu har det hänt såpass många ggr att han sagt att han ska lämna mig att jag inte tar det på allvar längre. Första gångerna var jag livrädd att han skulle tagit sina saker o stuckit när jag kom hem fr jobbet. Men jag har förstått att det är sådant han kastar ur sig och det känns mer och mer som att han vill "testa" hur hållbar vår relation är. Hur långt kan han gå innan jag blir tillräckligt provocerad/sur/förbannad och kastar ut honom? Lägenheten står på mig, han hade inte jobb när vi flyttade dit och det är också jag som står för den största försörjningen. Han jobbar så mycket han kan men han är ekonomiskt beroende av mig. Jag fattar att det tär på självkänslan men nu är det så och inget vi kan styra över - lev med det. 
  
Det jag är mest orolig över är att jag håller på att hamna i en relation som inte är bra. Han är den mest omtänksamma person jag kan tänka mig och de 90 % som vi har det bra, är det fantastiskt bra!! Men så händer det nåt med hans humör och han blir som en barnrumpa och utövar klassiska härskartekniker:
- han vägrar tala om vad som är fel, utan det ska jag lista ut själv
- han säger att han inte älskar mig längre
- han säger att han ska hitta en annan kvinna att leva med, det finns så många därute som är bättre än jag
- han påstår att jag bara vill ha honom för att få hjälp med hyran
osv.

Jag tänker att vissa av hans beteenden är ren och skär omognad (han är trots allt ganska ung och har inte levt i något förhållande förut) + hans annorlunda kulturella bakgrund. Men tänk om det inte bara är så? Tänk om han håller på att bli en kontrollerande jävel som håller på att bryta ned mig?

Nån som har några tankar?