• Barnlängtan vid ung ålder

    Tor 20 dec 2012 21:34 Läst 20511 gånger Totalt 71 svar
    Anonym (barnl­ängtan­)
    Visa endast
    Tor 20 dec 2012 21:34

    Trådnamnet säger allt: barnlängtan vid ung ålder. 

    Jag har väldigt stor barnlängtan och jag är "bara" 20 år. Hur hanterar man det?

    Finns säkert fler som mig. 

    Här inne kan vi diskutera och förstå varandra.

     

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-12-21 02:05
    Självklart får även ni andra i alla åldrar också vara med. Man kan ju absolut ha barnlängtan oavsett ålder. ;)

  • Anonym (barnl­ängtan­)
    Visa endast
    Fre 21 dec 2012 14:08 #27
    emjn skrev 2012-12-21 07:09:18 följande:
    Här finns en till som har en enormt barn längtan, problemet för oss är att vi blir inte gravida ist. Vi går just nu på utredning.. allt går upp och ner. och innan vi började med bebisverkstan så trodde jag att de skulle gå ganska fort.. alla runt omkring blev ju gravida på en gång.. men verkligheten har kommit ikappen och nu ser jag det mer som att jag hoppas att jag någon kommer att få ett biologisk barn.. väntan och längtan kan göra fruktansvärt ont !! 
    Då måste jag säga- Lycka till! Hoppas att det blir er tur snart :) 
  • Fre 21 dec 2012 21:42 #28
    Anonym (barnlängtan) skrev 2012-12-21 14:08:08 följande:
    Då måste jag säga- Lycka till! Hoppas att det blir er tur snart :) 
    Tack så mkt. Det hoppas jag oxå.. hoppet är ju det sista som försvinner, men ibland känns det väldigt tungt ... 
  • Anonym (barnl­ängtan­)
    Visa endast
    Ons 2 jan 2013 02:51 #29

    Har haft några underbara dagar med min pojkvän och vi ligger och småpratar lite i sängen bara. Och från ingenstans kommer den.. Den extrema längtan efter giftermål och barn med mannen bredvid mig. Jag "deppar" lite tills han tjatar ur mig vad felet är. Känner någon igen sig?

  • Anonym (hmm..­.)
    Visa endast
    Ons 2 jan 2013 08:50 #30
    Anonym (barnlängtan) skrev 2013-01-02 02:51:05 följande:
    Har haft några underbara dagar med min pojkvän och vi ligger och småpratar lite i sängen bara. Och från ingenstans kommer den.. Den extrema längtan efter giftermål och barn med mannen bredvid mig. Jag "deppar" lite tills han tjatar ur mig vad felet är. Känner någon igen sig?
    yep. vet vad du menar.. man blir som hoppfull, men samtidigt deppig för det känns som att det aldrig kommer hända
  • Anonym (barnl­ängtan­)
    Visa endast
    Ons 2 jan 2013 13:02 #31

    Precis! Jag vet ju att det inte kommer ske än på några år och det är för långt tid..

  • Anonym (minim­o)
    Visa endast
    Ons 2 jan 2013 15:51 #32

    jag förstår precis vad ni menar. det tog 2 år innan min man ville gifta sig och ca 2,5 år innan han ville ha barn. så nu efter 4 år tillsammans så kör vi på både det första och det andra. Men fan vilken längtan det är dit. vi sätter igång i april och det känns som en hel evighet dit.

  • Anonym (Lyckl­ig ändå)
    Visa endast
    Lör 1 jun 2013 23:37 #33
    Anonym (barnlängtan) skrev 2012-12-20 21:34:10 följande:
    Trådnamnet säger allt: barnlängtan vid ung ålder. 

    Jag har väldigt stor barnlängtan och jag är "bara" 20 år. Hur hanterar man det?

    Finns säkert fler som mig. 

    Här inne kan vi diskutera och förstå varandra.

     

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-12-21 02:05
    Självklart får även ni andra i alla åldrar också vara med. Man kan ju absolut ha barnlängtan oavsett ålder. ;)
    Hur gick det, blev det barn?

    Jag känner absolut igen mig. Jag fick de första barnsuget när jag var sisådär 14 år, vilket var en jobbig period, jag ville ju men ville ändå inte( ni förstår nog vad jag menar). Har nu träffat en ny kille(han är 26, jag 19) som är helt fantastisk och har ett ordnat liv, för att inte nämna hans kärlek till små. Jag tar studenten nu och jag planerar att studera vidare(4 år plus jobba ett år efter), har däremot redan/fortfarande den där längtan efter barn.. Mitt "problem" är väl till största del att jag inte vill ha denna längtan än, den sätter käppar i hjulet för mina framtidsplaner!  

    För mig är barn meningen med livet, därför vill jag ju att mina barn ska få de bästa möjliga förutsättningarna. Även om vi skulle klara oss bra på hans lön så kommer de inte på tal, jag måste plugga, men jag hade hellre haft en bebismage och renoverat barnrum just nu..hur tacklar man det här? 
  • Anonym (minim­o)
    Visa endast
    Sön 2 jun 2013 00:45 #34

    åh det där är inte alls lätt. den där känslan har jag tacklats med ett tag nu. okej ett väldigt långt tag om jag ska vara ärlig.
    Och det finns nog egentligen inget lätt sätt att hantera det på för om man känner som du gör och som jag gör att barn är meningen med livet så är det svårt.

    jag har bara räknat ner och sett framåt. och ju närmare målet man kom desto svårare blev det.
    Men nu har jag räknat ner för sista gången. idag är det endast 6 dagar kvar tills vi slänger kondomerna och börjar förverkliga vår dröm.

    Efter fyra år tillsammans är studierna klara, jobb är fixade och om 41 dagar gifter vi oss.
    Så även om det känns låååångt borta så är varje steg värt det för att kunna ge sina barn det absolut bästa. Jag ville precis som du, kunna ge dom allt och vara klar med det som krävdes innan. Det är väldigt klokt.

  • Anonym (Vill båda?)
    Visa endast
    Sön 2 jun 2013 09:43 #35

    Min bästa vän hade en tidig längtan efter barn och bröllop. För henne var det viktigt med familj och något som hon verkligen ville ägna tid och engagemang åt. Hennes pojkvän (som hon hade varit tillsammans med sedan hon var 16), var inte alls lika peppad på varken det ena eller det andra egentligen. Vid 22 fick de första barnet, sedan gifte de sig och fick ett till barn. Tio år senare skiljde de sig efter att ha försökt reda ut sin relationssoppa i många år. Felet: Han ville egentligen inte ha barn när de fick barn,han ville inte gifta sig när de gifte sig och så vidare. Deras liv levdes utifrån det som egentligen var hennes önskan om barn och familj. Och det jag vill säga med det är att det är helt bärande för att det ska bli bra, att BÅDA är på samma plan. Annars är risken för att det bara blir skit,väldigt stor. Så, snälla unga barnlängtare (med partners som inte längtar), sluta med det så kallade "bearbetandet" av era partners och ägna er åt annat i ett par år till!

  • Anonym (minim­o)
    Visa endast
    Sön 2 jun 2013 10:45 #36
    Anonym (Vill båda?) skrev 2013-06-02 09:43:00 följande:
    Min bästa vän hade en tidig längtan efter barn och bröllop. För henne var det viktigt med familj och något som hon verkligen ville ägna tid och engagemang åt. Hennes pojkvän (som hon hade varit tillsammans med sedan hon var 16), var inte alls lika peppad på varken det ena eller det andra egentligen. Vid 22 fick de första barnet, sedan gifte de sig och fick ett till barn. Tio år senare skiljde de sig efter att ha försökt reda ut sin relationssoppa i många år. Felet: Han ville egentligen inte ha barn när de fick barn,han ville inte gifta sig när de gifte sig och så vidare. Deras liv levdes utifrån det som egentligen var hennes önskan om barn och familj. Och det jag vill säga med det är att det är helt bärande för att det ska bli bra, att BÅDA är på samma plan. Annars är risken för att det bara blir skit,väldigt stor. Så, snälla unga barnlängtare (med partners som inte längtar), sluta med det så kallade "bearbetandet" av era partners och ägna er åt annat i ett par år till!
    kloka ord du hade. det låter verklgien som att det har mycket med saken att göra faktiskt. Jag har alldeles för många i min krets som tjatar till sig barn. en tjej tjatade på sin pojkvän flera månader och han sa till oss att han inte ville än på några år men hon fortsatte tjata och när dom varit tillsammans 1(?!) år så gav han med sig. hur det går nu vet jag inte för dom super som idioter, delar inte ekonomin och vet inte vad dom vill med livet egentligen så jag vet inte om dom försöker men jag hoppas verkligen inte det.
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll