• Barnlängtan vid ung ålder

    Tor 20 dec 2012 21:34 Läst 20559 gånger Totalt 71 svar
    Anonym (barnl­ängtan­)
    Visa endast
    Tor 20 dec 2012 21:34

    Trådnamnet säger allt: barnlängtan vid ung ålder. 

    Jag har väldigt stor barnlängtan och jag är "bara" 20 år. Hur hanterar man det?

    Finns säkert fler som mig. 

    Här inne kan vi diskutera och förstå varandra.

     

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-12-21 02:05
    Självklart får även ni andra i alla åldrar också vara med. Man kan ju absolut ha barnlängtan oavsett ålder. ;)

  • Anonym (barnl­ängtan­)
    Visa endast
    Fre 21 dec 2012 00:35 #16

    Fasiken såg att mitt "namn" blev typ lika dant som TS, det var klantigt. Sorry. Vet inte hur eller om man kan ändra på det?!

  • Fre 21 dec 2012 01:07 #17

    Jag är 23, har inga barn och är inte särskilt säker på att jag vill skaffa barn överhuvudtaget. Min lillasyster som är 21 är gravid och bäbisen kommer ut i princip vilken dag som helst nu! Jag längtar jättemycket efter hennes bebbe, men vill inte ha en egen.

    Och jag är bara så himla nyfiken, varför vill unga människor skaffa barn så tidigt i livet? Är det något som saknas? Är det bilden / idyllen av familjelivet som lockar?
    Jag förstår såklart att längtan efter barn grundas i VILJAN att skaffa barn. Men jag tänker, vart kommer viljan ifrån? Vart såddes det första fröet?

    Ibland när jag funderar över familjebildning så tänker jag att det vore mysigt, speciellt kring jul, att ha ett barn som jag kan försvinna in i tillsammans med i denna (för mig) magiska årstid med ljus och tomtar! Att få dela den magin med någon som tror att allt är möjligt. Eller skicka vidare traditioner. Men det är inget jag har ett behov av att göra just nu, jag kan lika gärna göra det i såna fall när jag är 30, eller varför inte 40 år gammal?
    I det stora hela vill jag inte ha ett barn, jag kan bara förstå i vilka situationer jag skulle kunna bygga drömmar kring ett barn.

    Jag tycker att det verkar så komplicerat, det är ju ett val som påverkar hela ditt liv - för resten av ditt liv. Du blir aldrig mera själv, det kommer alltid vara någon före dig. När, i vilket skede - och hur, blir någon människa så osjälvisk? Och speciellt i unga åldrar?

    Jag hoppas ni inte läser detta med en dömande ton, utan jag är verkligen helt ärligt och genuint nyfiken och bollar gärna tankar kring det här med att skaffa familj.

    {#emotions_dlg.flower} 


  • stormh­elen
    Visa endast
    Fre 21 dec 2012 01:48 #18
    aviman skrev 2012-12-21 01:07:47 följande:
    Jag är 23, har inga barn och är inte särskilt säker på att jag vill skaffa barn överhuvudtaget. Min lillasyster som är 21 är gravid och bäbisen kommer ut i princip vilken dag som helst nu! Jag längtar jättemycket efter hennes bebbe, men vill inte ha en egen.

    Och jag är bara så himla nyfiken, varför vill unga människor skaffa barn så tidigt i livet? Är det något som saknas? Är det bilden / idyllen av familjelivet som lockar?
    Jag förstår såklart att längtan efter barn grundas i VILJAN att skaffa barn. Men jag tänker, vart kommer viljan ifrån? Vart såddes det första fröet?

    Ibland när jag funderar över familjebildning så tänker jag att det vore mysigt, speciellt kring jul, att ha ett barn som jag kan försvinna in i tillsammans med i denna (för mig) magiska årstid med ljus och tomtar! Att få dela den magin med någon som tror att allt är möjligt. Eller skicka vidare traditioner. Men det är inget jag har ett behov av att göra just nu, jag kan lika gärna göra det i såna fall när jag är 30, eller varför inte 40 år gammal?
    I det stora hela vill jag inte ha ett barn, jag kan bara förstå i vilka situationer jag skulle kunna bygga drömmar kring ett barn.

    Jag tycker att det verkar så komplicerat, det är ju ett val som påverkar hela ditt liv - för resten av ditt liv. Du blir aldrig mera själv, det kommer alltid vara någon före dig. När, i vilket skede - och hur, blir någon människa så osjälvisk? Och speciellt i unga åldrar?

    Jag hoppas ni inte läser detta med en dömande ton, utan jag är verkligen helt ärligt och genuint nyfiken och bollar gärna tankar kring det här med att skaffa familj.

    {#emotions_dlg.flower} 

    Känns som att jag är lite äldre än de flesta här då jag är hela 28 år gammal, men likväl öängtar efter barn.


    När jag var 23 år var inte jag häller redo för barn och tänkte att det vill jag inte ha än på läääääääääänge. Men det är något som har mognat med tiden så att säga. Det är väll något som kommer hos de flesta med tiden, men det är väll högst inviduellt när man känner sig redo och mogen för att skaffa barn. Jag ville då vara fri och njuta av livet och de fördelar som tillkommer med att inte ha barn. Men nu när man mognat till sig lite och inte tycker att det är lika kul att vara ute på krogen osv har familjelivet börja locka. Men vi ska gifta oss först och skaffa barn efter det att vi gift oss. Så vi får vänta ett tag till.


    För övrigt så håller jag med om att man bör ha en stadig relation och förutsättningar att rent ekonomist klara av att ta hand om ett barn samt att man känner sig mogen uppgiften att ta hand om ett barn innan man funderar på att skaffa en unge oavsett om man är ung eller gammal.


     


    Däremot så låter det inte som att Annonym(barlängtan):s m2b:s lillasyster uppfyller de kriterierna. Jätte knivig situation. Vet inte riktigt hur man ska lösa det där. Jobbigt, hoppas att det löser sig iaf.

  • Anonym (barnl­ängtan­)
    Visa endast
    Fre 21 dec 2012 01:55 #19
    aviman skrev 2012-12-21 01:07:47 följande:
    Jag är 23, har inga barn och är inte särskilt säker på att jag vill skaffa barn överhuvudtaget. Min lillasyster som är 21 är gravid och bäbisen kommer ut i princip vilken dag som helst nu! Jag längtar jättemycket efter hennes bebbe, men vill inte ha en egen.

    Och jag är bara så himla nyfiken, varför vill unga människor skaffa barn så tidigt i livet? Är det något som saknas? Är det bilden / idyllen av familjelivet som lockar?
    Jag förstår såklart att längtan efter barn grundas i VILJAN att skaffa barn. Men jag tänker, vart kommer viljan ifrån? Vart såddes det första fröet?

    Ibland när jag funderar över familjebildning så tänker jag att det vore mysigt, speciellt kring jul, att ha ett barn som jag kan försvinna in i tillsammans med i denna (för mig) magiska årstid med ljus och tomtar! Att få dela den magin med någon som tror att allt är möjligt. Eller skicka vidare traditioner. Men det är inget jag har ett behov av att göra just nu, jag kan lika gärna göra det i såna fall när jag är 30, eller varför inte 40 år gammal?
    I det stora hela vill jag inte ha ett barn, jag kan bara förstå i vilka situationer jag skulle kunna bygga drömmar kring ett barn.

    Jag tycker att det verkar så komplicerat, det är ju ett val som påverkar hela ditt liv - för resten av ditt liv. Du blir aldrig mera själv, det kommer alltid vara någon före dig. När, i vilket skede - och hur, blir någon människa så osjälvisk? Och speciellt i unga åldrar?

    Jag hoppas ni inte läser detta med en dömande ton, utan jag är verkligen helt ärligt och genuint nyfiken och bollar gärna tankar kring det här med att skaffa familj.

    {#emotions_dlg.flower} 
    Kan bara tala för mig själv, men jag har nog alltid tänkt mig själv med man och barn. Men det blev som mest påtagligt när min kusin föddes för några år sedan. Den lilla flickan har verkligen påverkat mig. När hon föddes så fick jag känna en gnutta av den där villkorslösa kärleken som föräldrar ofta talar om. Även när den lilla flickan är extremt  "jobbig" så känner jag fortfarande en stor kärlek för henne. Mitt hjärta smälte när hon för första gången sa mitt namn och sa att hon älskade mig(jag är hennes favoritperson efter föräldrarna). Även fast jag kanske inte är på osjälviskhets nivån som många föräldrar har ännu, så har hon fått mig att bli mindre självisk känns det som. 

    Så mest pga henne och att jag har hittat killen som skulle bli världens bästa pappa, så vill jag ha barn och gärna inom ganska snar framtid. :) 

    Låter det vettigt eller söker du ett annat svar? :) 

    Kan bolla tillbaka - Varför vill du inte ha barn? Också ärligt nyfiken bara :)
  • Anonym (barnl­ängtan­)
    Visa endast
    Fre 21 dec 2012 02:15 #20

    Det sista inlägget ovan skrev alltså jag TS, ;) 

  • Anonym (hmm..­.)
    Visa endast
    Fre 21 dec 2012 07:01 #21

    här har ni oxå en som vill så gärna ha barn! velat ha sen jag vart 16. :P men jag är ändå så pass förnuftig att jag vet jag i alla fall kan skaffa jobb innan det blir några barn... 

    är 21 år.. vart ihop med min fästman sen jag var 14.. allteftersom åren går ökar min längtan.. dessutom har ajg av någon anledning fått "känner-mig-gammal-syndromet". jag känner mig so m26 och håller på att känna att tiden rinner iväg.. undrat varför och kommit fram till att det KAN vara att så många i min ålder och yngre skaffat barn OCH gift sig i kommunen jag bor. har t.ex en kompis som är lika gammal som jag, Hon hoppade av gymnasiet när hon var 18? skaffa första barnet, gifte sig , skaffa andra. har en annan kompis som gifte sig sommaren hon gick ut gymnasiet och nu kring årssiftet ska dom ha barn, även hon lika gammal som jag. 

    liksom.. NÄR ÄR DET MIN TUR DÅ?

    det jävligaste (ursäkta språket) är att jag älskar en karl som ogillar barn, och dessutom inte vill gifta sig... har prövat med allt gällande giftemål.. har t.o.m sagt att, "hey, jag kan gå upp på kommunhuset och skriva min signatur.. det enda jag vill ha är en ring och du". men nepp.. fastnade inte på det heller..  

    och han har inte samma "driv" efter barn som andra. han är 30 och många kompisar i hans ålder och har ju som skaffat barn.. men han.. ja... han är fortfarande 17 brukar jag säga. när vi pratat om saken har han sagt "han går med på en, för att sprida generna" (han är ensambarn) men det känns ju konstigt att veta att han resonera så.. men jag har tänkt "asch, han växer väl ur det.. typ.. hoppas jag.. men han kaninte ens TA på barn eller hålla i dom. det är som att dom är smitthärdar! 


    aviman skrev 2012-12-21 01:07:47 följande:
    Jag är 23, har inga barn och är inte särskilt säker på att jag vill skaffa barn överhuvudtaget. Min lillasyster som är 21 är gravid och bäbisen kommer ut i princip vilken dag som helst nu! Jag längtar jättemycket efter hennes bebbe, men vill inte ha en egen.

    Och jag är bara så himla nyfiken, varför vill unga människor skaffa barn så tidigt i livet? Är det något som saknas? Är det bilden / idyllen av familjelivet som lockar?
    Jag förstår såklart att längtan efter barn grundas i VILJAN att skaffa barn. Men jag tänker, vart kommer viljan ifrån? Vart såddes det första fröet?

    Jag tycker att det verkar så komplicerat, det är ju ett val som påverkar hela ditt liv - för resten av ditt liv. Du blir aldrig mera själv, det kommer alltid vara någon före dig. När, i vilket skede - och hur, blir någon människa så osjälvisk? Och speciellt i unga åldrar?

    {#emotions_dlg.flower} 
    de är väl så min karl resonera... samma sak med giftemål.. att han blir "fastkedjad". men jag liksom.. det är ju egentligen som att vara ihop.. skillnaden är att vi har samma namn. och det är ju inte som att han ska ligga med andra... 

    många fattar inte varför jag är med karl om han inte vill ha barn... men jag älskar han ju.. 
  • Fre 21 dec 2012 07:09 #22

    Här finns en till som har en enormt barn längtan, problemet för oss är att vi blir inte gravida ist. Vi går just nu på utredning.. allt går upp och ner. och innan vi började med bebisverkstan så trodde jag att de skulle gå ganska fort.. alla runt omkring blev ju gravida på en gång.. men verkligheten har kommit ikappen och nu ser jag det mer som att jag hoppas att jag någon kommer att få ett biologisk barn.. väntan och längtan kan göra fruktansvärt ont !! 

  • Fre 21 dec 2012 11:03 #24
    Anonym (barnlängtan) skrev 2012-12-21 00:28:39 följande:

    ....För några dagar sedan fick vi dock reda på att min m2b:s lillasyster som är 17 år är gravid. Hon är inte mogen för detta ännu, hon skolkar från skolan och menar på att OM hon behåller barnet så kan hon hoppa av skolan helt och hållet och ta hand om barnet istället. Killen sin har hon bara varit tillsammans med sedan juli - augusti. Hon dricker och röker och har inte tänkt sluta med det bara för att hon är gravid.


    Vi försöker få henne att förstå vikten av att ta hand om ett barn och vad det innebär, och att hon bör ha iaf gått ut gymnasiet innan hon skaffar barn, så att hon har någon form av utbildning att falla tillbaka på. De flesta arbeten kräver ju trottsallt att man har en gymnasinalutbildning. Är inet så bra att bara ha en nioårig grundskoleutbildning att falla tillbaka på. Vi försöker få henne att förstå att det kommer att bli väldigt kämpigt för henne om hon vill plugga klart gymnasiet på komvux och få jobb osv.


    Men vi når inte riktigt fram till henne. Vi vet inte riktigt vad vi ska göra för att nå fram till henne. Det är nog ingen bra ide att tjata på henne för mycket häller för då slår hon ju bara av öronen helt och svarar inte när man ringer osv.


    Någon som har några bra tips på hur man hanterar en sådan situation?


    Det låter ungefär som när jag blev gravid. Jag och maken träffades i oktober 2005 och jag var gravid i april 2006. Jag var visserligen 19år, men hade inte gått klart gymnasiet (tog ett praktikår efter 9an) och nog var vi ute och svirade varje helg och rökte gjorde jag. Jag skolkade massor och maken var arbetslös.

    Till skillnad från din blivandes syster, så slutade jag dock både dricka och röka så fort jag visste om att jag var gravid. Det är ju absolut inte bra att dricka och röka, men, det finns ju många som röker under graviditet trots allt (jag menar inte att det är rätt) och hon kan ju få hjälp av sin BM med det förhoppningsvis. Ja, förhoppningsvis kan hon förstå att hon inte ska dricka heller. Hur långt gången är hon? Är det riktigt i början av graviditeten?

    Nåja, innan dottern föddes i december 2006, så hade vi ett bra boende och maken hade fått ett jobb. Vi var helt inställda på att bli föräldrar och det har gått riktigt bra sedan dess. Javisst, det är jobbigt att bli förälder och speciellt ung förälder, för oftast är det i stort sett ingen som hejar på en. Dom flesta påpekar bara hur jobbigt det kommer, hur man inte är redo, att livet kommer förändras och då i negativ bemärkelse. Tyvärr. Ett barn är ett barn, oavsett, och jag anser att alla föräldrar förtjänar att få känna lycka inför det och då behöver man att människorna runt om också kan känna lycka inför det hela. Även om det såklart inte är en optimal situation, men det är man, tro det eller ej, oftast väl medveten om själv också.

    Goda råd och förmaningar i all ära, men det är lika viktiga med positiva ord och glädje.
  • Fre 21 dec 2012 11:22 #25
    aviman skrev 2012-12-21 01:07:47 följande:
    Jag är 23, har inga barn och är inte särskilt säker på att jag vill skaffa barn överhuvudtaget. Min lillasyster som är 21 är gravid och bäbisen kommer ut i princip vilken dag som helst nu! Jag längtar jättemycket efter hennes bebbe, men vill inte ha en egen.

    Och jag är bara så himla nyfiken, varför vill unga människor skaffa barn så tidigt i livet? Är det något som saknas? Är det bilden / idyllen av familjelivet som lockar?
    Jag förstår såklart att längtan efter barn grundas i VILJAN att skaffa barn. Men jag tänker, vart kommer viljan ifrån? Vart såddes det första fröet?

    Ibland när jag funderar över familjebildning så tänker jag att det vore mysigt, speciellt kring jul, att ha ett barn som jag kan försvinna in i tillsammans med i denna (för mig) magiska årstid med ljus och tomtar! Att få dela den magin med någon som tror att allt är möjligt. Eller skicka vidare traditioner. Men det är inget jag har ett behov av att göra just nu, jag kan lika gärna göra det i såna fall när jag är 30, eller varför inte 40 år gammal?
    I det stora hela vill jag inte ha ett barn, jag kan bara förstå i vilka situationer jag skulle kunna bygga drömmar kring ett barn.

    Jag tycker att det verkar så komplicerat, det är ju ett val som påverkar hela ditt liv - för resten av ditt liv. Du blir aldrig mera själv, det kommer alltid vara någon före dig. När, i vilket skede - och hur, blir någon människa så osjälvisk? Och speciellt i unga åldrar?

    Jag hoppas ni inte läser detta med en dömande ton, utan jag är verkligen helt ärligt och genuint nyfiken och bollar gärna tankar kring det här med att skaffa familj.

    {#emotions_dlg.flower} 
    Nu säger jag inte att din barnlängtan absolut kommer "kicka" igång, men det är nog en stor chans. Jag tror inte att det är så många i din ålder som har en väldigt stark barnlängtan ännu, för det är så inpräntat i oss nuförtiden att familjeliv är något tråkigt som man gör när man är "gammal". Före det ska vi "leva livet" och leka av oss. Vi "ska" resa, utbilda oss, gå på krogen och gör såna saker.

    När jag blev gravid och mamma vid 19-års ålder, så var det inte så att jag och maken hade en väldigt stor barnlängtan, men vi var inte helt utan den heller. Vi tyckte att det kanske var lite tidigt och gick lite väl snabbt, men med facit i hand, så är vi båda enormt glada över hur våra liv blivit. Vi fick ju se att allt det där vi skulle ha gjort innan går att kombinera med familjelivet. Det är inte tråkigt (ja, klart det kan bli lite tråkigt emellanåt, men jag hade tråkigt ibland innan jag blev förälder också) att vara förälder och ha en familj. Nu säger jag inte att du ser på saken så, utan att det allmänt finns ett sånt synsätt bland unga.

    Jag kan inte säga att "det här" är precis vad som lockar med familjelivet och att ha barn. Det är självklart en kombination av en massa saker. Jag vet att det är världens klyscha, men livet får verkligen en ny mening när man blir förälder och jag kan inte tänka mig något bättre. Nu menar jag inte att man skulle ha ett dåligt liv utan barn, det beror givetvis helt på vem man är, hur man tycker och tänker.

    Personligen vill jag inte vänta tills jag är 30år eller 40år med att skaffa barn, om inte annat, så för dom fysiska aspekterna. Chansen att bli gravid på naturlig väg så att säga minskar ju faktiskt hela tiden ju äldre man blir. Att dessutom gå igenom en graviditet utan komplikationer och få ett friskt barn minskar också. Jag tycker om att vara ung förälder, att känna att jag har hela livet framför mig tillsammans med mitt barn och i framtiden eventuella barnbarn och om jag har tur - barnbarns barn.

    Jag tror att man är olika helt enkelt. Vissa mår bäst och trivs bäst med familjelivet, andra trivs bäst med andra saker och prioritera dom sakerna istället. Inget är bättre än det andra egentligen, det gäller bara att hitta det som känns rätt för en själv.. och förhoppningsvis en partner som delar den känslan. Att ha gemensamma mål.
  • Anonym (minim­o)
    Visa endast
    Fre 21 dec 2012 11:40 #26

    Här har vi en till då antar jag.
    Jag har haft barnlängtan väldigt länge men jag har ändå känt att jag vill ha en stabil grund att stå på. Vi är 23 och 24 år gamla och i sommar gifter vi oss, närmare bestämt i juli. Han har stabilt jobb, jag har stabilt jobb och vi är båda klara med vår utbildning. Egentligen skulle jag vilja vidareutbilda mig till barnmorska innan vi kör på barn men det går verkligen inte att vänta längre. Jag har ju min grundutbildning och ett jobb så jag sitter inte i sjön så att säga.
    Så vi har sagt att i slutet av april kör vi igång med bebisverkstaden. Så går det på en gång då så blir det ett tidigt 2014 barn.
    Det är passande för då har båda våra hundar hunnit förbi 2 års strecket också plus att vi hinner köpa en ny bil och så flyttar vi till ett mycket större boende nästa vecka. Så även om det inte finns perfekta tillfällen att skaffa barn så finns det i alla fall mindre dåliga tillfällen. Så detta ser vi som ett mindre dåligt tillfälle då vi har den stabila grund vi vill ha.

    Jag är faktiskt den som varit mest för det här med bröllop och barn men han är inte speciellt svår att övertyga när det kommer till sådana här saker då vi vill samma saker i livet så det känns skönt.

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll