Lyckorus skrev 2012-08-28 11:57:08 följande:
Känner att jag måste skriva av mig... Nu har jag ringt till vigselförrättaren och bara stämt av inför bröllopsdagen som är den kommande veckan. Allt var i sin ordning, vi kommer ha vigseln i Rådhuset för att sen åka iväg till en fin plats och ha picknick. Vi tänkte ju först viga oss ute i naturen, men då behövde vi ordna vittnen själva och vi ville ju inte välja bland dom vi känner för du känns det som vi väljer bort alla andra. Men det känns som en bra lösning nu!
Anledningen till varför jag behöver skriva av mig är för att jag fick en klump i halsen efter samtalet med vigselförrättaren, jag känner mig på något vis skyldig, egoistisk och som att jag lurar alla jag bryr mig om (ja, förutom min blivande man då). Samma känsla fick jag första gången jag pratade med vigselförrättaren när jag bokade datum.
Jag vet inte varför jag känner som jag gör, vi vill ju gifta oss på det här sättet. Bara vi, inga krusseduller, inga förväntningar på oss osv. När jag tänker på om vi hade bjudit gäster så skulle vi absolut inte känna oss lugna och bekväma i den situationen. Jag vet dessutom att alla fall mina föräldrar inte skulle bli besvikna eller sura, bara gada för vår skull.
Men varför känner jag som jag gör? Lurar jag mig själv med min inställning till bröllop - att det inte är sån big deal? Eller att jag i själva verket vill ha mina nära och kära närvarande? Eller att jag bara är nojig över att folk inte kommer bli glada när dom får veta? Gha, blir tokig!
Hade/har ni någon noja, eller har det känts 100% bra hela tiden?
Hej! Jag har haft lite liknande känslor som du. Var på födelsedagskalas med min sambos familj i förra veckan, och kräftskiva med min familj nu i helgen, och jag tänkte bara...
Hjälp! Vad gör vi!? Hur ska vi kunna undanhålla detta för alla dessa människor under så lång tid, är det verkligen rätt?
MEN... Så fort jag och min sambo är ensamma och pratar och planerar, tittar på kläder och ring, bestämmer musik o.s.v, då känner jag att det verkligen är rätt! Att vi inte skulle kunna göra på något annat sätt utan att det skulle bli helt outhärdligt, att vi vill att det ska vara vår stund.
För MIN del handlar det nog mest om att jag är rädd för att många kommer bli besvikna, för jag är ganska säker på att några kommer bli det. Min far t.ex.
Som du skriver kanske det finns flera anledningar till att du känner så, men jag tycker att du ska känna efter hur det känns när det bara är ni två, försöka leva på den känslan och tänka på det när det känns svårt. Hur det kändes från allra första början och varför ni valde att göra såhär. Jag tror inte att du kommer att ångra dig när ni väl är gifta och det har blivit som ni verkligen vill!
Och prataprataprata med din blivande man! Jag frågar min sambo nästan varje dag om det är säkert att han vill och om han inte har ångrat sig
Kanske blev flummigt, men jag hoppas det var till någon hjälp!
Kram och lycka till
