• Så sköter vi hushållsekonomin

    Tor 13 okt 2011 20:25 Läst 44969 gånger Totalt 89 svar
    Tor 13 okt 2011 20:25

    Jag läste just en tråd som handlar om att betala en resa eller ej för sin make (som tjänade mindre) och blev lite förvånad av kommentarerna. Flera personer ansåg att personen ifråga inte borde tänka i termer "mitt och hans" utan att hennes pengar också är hans pengar, trots att de inte har barn.  Detta fick mig att höja lite på ögonbrynen för jag tycker att det är självklart att min sambo har egna pengar som han själv har tjänat ihop som jag inte har någon rättighet till.

    I vårt förhållande har vi gjort så att vi bägge betalar in till ett gemesamt konto allt som man tjänar utöver detta får man behålla själv. Av kontot dras alla gemensamm räkningar och vi har även ett kort kopplat till det så att vi kan betala alla hushållsköp med kortet.  När vi bägge pluggade betalade vi lika mycket men nu när min sambo jobbar och jag pluggar betalar han en större till kontot. Dock har jag ingen tillgång till hans pengar och inte heller egentligen någon insyn i hans ekonomi.

    Detta fungerar ju ganska väl nu när vi har väldigt låga utgifter, bor i hyresrätt och inte har barn. Men kanske skulle det inte alls vara lika bra om det vore på annat vis...

    Jag undrar nu hur ni gör och hur ni har tänkt kring det här med ekonomin. Hur gör ni för att undvika konflikter i förhållandet? Vore kul med lite debatt (bara tonen är god!Glad Jag vet att pengar är väldigt känsligt för de flesta av oss)

    Omröstning
    Du måste logga in för att rösta eller se resultatet av omröstningen.
  • martin­oevalo­tta
    Visa endast
    Tor 13 okt 2011 20:32 #1

    Att lägga pengar i en gemensam kassa kan hända vara naturliga valet om man har barn tillsammans men jag har svårt att förstå varför man gör det om man inte har det. Är det liksom inte bäddat för konflikt? Eller? Glad

  • Tor 13 okt 2011 20:33 #2

    Vi har helt och hållet gemensam ekonomi. Vi har ett gemensamt konto, varsitt sparkonto och varsitt privatkonto. Vi kan varandras koder överallt och ibland handlar han på mitt kort och jag på hans. Vi betalar räkningar tillsammans med bådas pengar osv. Vi har alltså full insyn i varandras ekonomi. En självklarhet tycker vi, då vi valt ett liv tillsammans.

    Jag hör till den skaran som inte förstår alls varför man har delad ekonomi. Ditt och mitt. Är man i ett seriöst förhållande och bor tillsammans och man ser en och vill dela en framtid tillsammans, så tycker jag att man hjälps åt med det ekonomiska. Självklart kan man ju bara bidra efter egen förmåga. Den ena kanske studerar medan den andra har fast jobb. Då blir det ju automatiskt så att den med mer pengar bidrar med mer just då. Vem vet när det vänder och blir tvärtom? Att låna pengar mellan varandra, behöva betala tillbaka och vara skyldig sin sambo, nej.. det tycker jag är väldigt konstigt upplägg.

  • Tor 13 okt 2011 20:33 #3

    Jag valde övrigt. 
    Min blivande tjänar ca: 2 ggr mer än mig så han tycker att det är självklart att han betalar 2/3 av hyran, sen splittar vi övriga gemensamma räkningar rakt av. Han betalar även maten då vi är & storhandlar tillsammans. 

    Vi har inga gemensamma konton eller sparkapital utan sparar var för sig!  

  • Tor 13 okt 2011 20:44 #4
    daniiel skrev 2011-10-13 20:33:02 följande:
    Vi har helt och hållet gemensam ekonomi. Vi har ett gemensamt konto, varsitt sparkonto och varsitt privatkonto. Vi kan varandras koder överallt och ibland handlar han på mitt kort och jag på hans. Vi betalar räkningar tillsammans med bådas pengar osv. Vi har alltså full insyn i varandras ekonomi. En självklarhet tycker vi, då vi valt ett liv tillsammans.

    Jag hör till den skaran som inte förstår alls varför man har delad ekonomi. Ditt och mitt. Är man i ett seriöst förhållande och bor tillsammans och man ser en och vill dela en framtid tillsammans, så tycker jag att man hjälps åt med det ekonomiska. Självklart kan man ju bara bidra efter egen förmåga. Den ena kanske studerar medan den andra har fast jobb. Då blir det ju automatiskt så att den med mer pengar bidrar med mer just då. Vem vet när det vänder och blir tvärtom? Att låna pengar mellan varandra, behöva betala tillbaka och vara skyldig sin sambo, nej.. det tycker jag är väldigt konstigt upplägg.
    Jag kan förstå din synpunkt och delar den till viss del. Jag tycker att man ska vara solidariska mot varrandra och den som tjänar mer borde bidra mer, det är tycker jag är naturligt. Samtidigt verkar det, som martinoevalotta sa lite bäddat för konflikt att ha alla pengar i en pott. 

    En sak är ju att dela på hushållsutgifter men vad händer med sånt som man vill lägga på sig själv? Om han t.ex snålar och sparar medan jag är en riktigt slösa hur blir det då med den gemensamma kassan? Måste jag anpassa mig då eller är det han som ska anpassa sig? Är det ok att jag lägger 3000 kr på mig själv varje månad om han bara lägger några hundralappar?

    Det är ingen retorisk fråga utan jag är uppriktigt nyfiken på hur folk lyckas hålla sams med gemensam ekonomi... 
  • Marylo­js
    Visa endast
    Tor 13 okt 2011 20:57 #5

    För oss är en gemensam ekonomi en självklarhet. Jag har oerhört svårt att förstå hur man kan planera en framtid om man inte är redo att leva just som en familj, en enhet. Vi tänker "företaget familjen" och prioriterar och planerar därefter. 

    En period nu har min sambo pluggat och jag jobbat. Givetvis en självklarhet att jag har burit en tyngre ekonomisk börda då. När vi fått barn är vi överens om att jag inte kommer jobba 100 % längre. Då kommer han ha ett tyngre ansvar.  Vi kommer också flytta om några år och då kommer jag skaffa ett jobb på den orten och han kommer pendla och ha det betydligt tyngre arbetsmässigt, vilket kommer innebära att jag får dra ett tyngre lass hemma.

    Vi missunnar inte varandra någonting, vi litar på varandras omdöme och större inköp diskuterar vi tillsammans innan. Vi har samma värderingar så det är inte svårt alls. 

    Jag fattar inte hur folk får det att funka utan gemensam ekonomi. Hur kan man ta sitt förhållande på allvar då? 

  • Tor 13 okt 2011 20:58 #6

    Vi har väl ganska så gemensam ekonomi. Vi måste nästan göra så att vi har full insyn på bådas konton då vi har en väldigt låg och ostabil inkomst tillsammans. 
    Normalt sett så betalar jag räkningar och bensin, han betalar mat och sitt gymkort och busskort. Hur det blir med övriga pengar varierar för varje månad då det sällan är samma summa pengar. Om vi båda två har pengar över gör vi lite som vi vill med dom, efter att vi har satt in så mycket vi kan/vill undvara på ett gemensamt sparkonto.
    Har en av oss inte något/ lite kvar efter alla fasta kostnader är det självklart att vi för över till varandra om det är något.

    Det kan hända att denna lösning inte passar om man har större inkomster, men vi är beroende av att ha full koll. 

  • Tor 13 okt 2011 20:58 #7
    Egalia skrev 2011-10-13 20:44:28 följande:
    Jag kan förstå din synpunkt och delar den till viss del. Jag tycker att man ska vara solidariska mot varrandra och den som tjänar mer borde bidra mer, det är tycker jag är naturligt. Samtidigt verkar det, som martinoevalotta sa lite bäddat för konflikt att ha alla pengar i en pott. 

    En sak är ju att dela på hushållsutgifter men vad händer med sånt som man vill lägga på sig själv? Om han t.ex snålar och sparar medan jag är en riktigt slösa hur blir det då med den gemensamma kassan? Måste jag anpassa mig då eller är det han som ska anpassa sig? Är det ok att jag lägger 3000 kr på mig själv varje månad om han bara lägger några hundralappar?

    Det är ingen retorisk fråga utan jag är uppriktigt nyfiken på hur folk lyckas hålla sams med gemensam ekonomi... 
    Jag ser dock på saken helt tvärtom, att det bäddar mer för konflikt med delad ekonomi för det är då jag tycker orättvisor kan uppstå. Tex enbart en person får vara med och välja bil, eftersom det är den personen som kan betala för den, trots att båda två ska köra den. Eller att en person alltid kan göra vad den vill, tex gå på bio, äta ute eller liknande, medan den andra då måste låna pengar av sin partner för att kunna följa med. Att den som har mest pengar ska betala hälften av tex maten trots att den som har mindre då blir mer drabbad ekonomiskt sett.

    Har man gemensam ekonomi så tycker jag det är väldigt lätt att hålla sams, för man gör saker tillsammans för samma pengar. Med det säger jag inte att min make inte köper saker till sig själv eller att jag inte gör det, för det gör vi, men vi diskuterar oftast inköpen med varandra före. Ja, om det inte rör sig om små "struntsummor" dvs. Att han köper sig en cola på kafferasten eller en tidning på macken bryr jag mig måttligt om. Skulle han dock vilja inhandla något för en/ett par tusenlappar, då kollar vi om vi tillsammans har råd med det just nu eller om vi (han) måste skjuta lite på det.

    Min åsikt är att om man vill vara tillsammans, så vill man också dela livet med allt vad det innebär med sin partner. Ekonomin är en del av det. Så ser vi på saken iaf. Att andra har andra upplägg det är väl upp till dom. Så länge man hittar något som funkar för en själv och partnern så är det bra :)
  • Tor 13 okt 2011 21:01 #8
    Marylojs skrev 2011-10-13 20:57:50 följande:
    För oss är en gemensam ekonomi en självklarhet. Jag har oerhört svårt att förstå hur man kan planera en framtid om man inte är redo att leva just som en familj, en enhet. Vi tänker "företaget familjen" och prioriterar och planerar därefter. 

    En period nu har min sambo pluggat och jag jobbat. Givetvis en självklarhet att jag har burit en tyngre ekonomisk börda då. När vi fått barn är vi överens om att jag inte kommer jobba 100 % längre. Då kommer han ha ett tyngre ansvar.  Vi kommer också flytta om några år och då kommer jag skaffa ett jobb på den orten och han kommer pendla och ha det betydligt tyngre arbetsmässigt, vilket kommer innebära att jag får dra ett tyngre lass hemma.

    Vi missunnar inte varandra någonting, vi litar på varandras omdöme och större inköp diskuterar vi tillsammans innan. Vi har samma värderingar så det är inte svårt alls. 

    Jag fattar inte hur folk får det att funka utan gemensam ekonomi. Hur kan man ta sitt förhållande på allvar då? 
    Exakt så jag/vi tänker kring ekonomin också.
  • Tor 13 okt 2011 21:21 #9

    Kanske är det kloka saker som sägs och jag lyssnar intresserat! Glad

    Men här kommer en annan aspekt av att helt gemensam ekonomi. Min mamma var hemmafru under en massa år och min pappa betalade allt. Sedan skiljde de sig när vi barn var vuxna och nu när går de i pension har min pappa en väldigt bra inkomst medan min mamma får pyttelite varje månad, eftersom att det där med att vara hemmafru inte gav några vidare pensionpoäng.

    Som du säger Daneill kanske det också kan vara upplagt för konflikt att ha splittrad ekonomi. Självfallet skulle jag bli ledsen om min man levde lyxliv och jag själv levde i fattigdom. Dessutom tror jag att det står i äktenskapsbalken (rätta mig gärna om jag har fel!) att man har rätt att leva på samma standard som sin partner. Men jag tycker att just nu funkar vårt upplägg ganska bra. Sedan gör vi säkert annorlunda när vi har barn eller köper hus... 

    Jag respekterar Marylojs att du ifrågasätter hur personer som mig själv som just nu har valt att ha ett annat upplägg på ekonomin kan ta sitt förhållande på allvar men jag vill också bjuda in dig att tänka utanför dina egna värderingar.
    Förhållanden kan väl fungera och se ut på olika sätt för olika människor eller? Glad

  • Tor 13 okt 2011 21:23 #10

    Det här är bara mina åsikter men jag skulle tycka det skulle var jättekonstigt att ha delad ekonomi särskilt efter att vi gift oss.


    Iom att vi gifter oss så känns det för mig som att vi vill dela hela livet och alla motgångar och framgångar i det.


    En av anledningarna till att jag vill ha gemensam ekonomi är att man aldrig kan förutse vad som kommer att hända i framtiden. Om den ena eller andra blir långtidsarbetslös till exempel.


    Angående enskilda utgifter till intressen eller "lyxvaror" är ju naturligtvis en kompromiss men jag tycker inte det är särskilt annorlunda från alla andra saker man behöver kompromissa om i ett förhållande. Säg att den ena är en städfanatiker och den andra jättestökig. Då behöver man ju också kompromissa.


    Just nu är vi i en situation där min sambo jobbar och jag pluggar. Eftersom vi vill vara skuldfria så långt som möjligt så tar jag inte studielån utan vi lever på studiebidraget och hans lön.


    Men detta blir ju som en långtidsinvestering i vårt förhållande för tanken är ju att jag sedan ska få ett bra jobb och dra in gemensamma pengar.


    Det enda negativa jag har upplevt med gemensam ekonomi är att det blir lite konstigt att ge varandra presenter. Men vi har efter ett tag insett att oftast är det mer gesten än prislappen som spelar roll. Uppskattar att sambon överraskar mig med en enda röd ros lika mycket som jag skulle uppskattat en enorm blombukett.


    En fråga till er med delad ekonomi som jag verkligen blir nyfiken på.


    Ni pratar om att spara pengar enskilt men om man då vill använda dessa pengar till någon form av upplevelse så är det ju oftast något man vill göra med partnern.


    I detta fallet får man ju betala för partnern också, känns det inte lite orättvist att partnern då kunnat lyxa till det varje månad och sedan bara får en gratis resa när du själv snålat? Eller tvärtom..

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll