20 år och förlovad?

Tycker det är tråkigt att det är så många som skriver att vi inte ska bry oss om vad andra tycker. För jag skrev att jag bara ville höra åsikter och tankar. Vi bryr oss inte om att folk säger att vi ska vänta ett tag till eller att vi är för unga osv. Vissa människor lär känna varandra och fatta tycke om varandra riktigt snabbt. Det vet ni som har skrivit att ni har känt likadant. Jag och min pojkvän tvivlar inte alls på varandra och vi vet vad vi vill. Vi var bara nyfikna helt enkelt. Vi har bestämt ringar och datum. Fina silverringar och min kommer ha en diamant. Detta kommer ske på nyårsafton uppe i Sälen. Kommer bli underbart och vi är så lyckliga! 

Allt beror på vad ni egentligen vill med er "förlovning".
Förr i tiden symboliserade en förlovning att det var dags för giftemål, mannan och kvinnan fick en varsin ring för att visa att de var tagna och inom ett år skulle man skridit till altaret. En förlovning var alltså en förtur på äktenskapet.
Idag tycks förlovning betyda annat. Många planerar att de ska förlova sig, det finns inget frieri med över huvud taget och man vet redan i förväg när-var-hur- och utseendet på ringen. Kan tänkas lagom trist men alla har sin egen uppfattning på romantik.

Bör sedan tilläggas att en förlovning inte är något juridiskt bindande, ringarna är en symbol för vad ni betyder för varandra och ingeting annat.

Sedan är det åldern, det kan tyckas krasst och negativt att säga att ni är unga, men så är det ju faktiskt. Jag fick också en förlovningsring på fingret när jag var 20, vi var tillsammans i 5 år, 3 av dem var vi förlovade. Han och jag var så kompatibla, vi var så bra vänner och alla sade att vi alltid såg så nykära ut. "Soulmate" och allt det där. Men man växer upp, man växer i sär och inser att olika saker är viktiga. Då åker ringarna av.

Idag är jag fölovad, med en kille som friade på rätt sätt och av rätt anledning. Bröllopsplanerna fortskrider och förhoppningsvis hinner allt bli färdigt i tid.


Ps.
En sak jag funderar på när jag läser ditt inlägg, tre måander.. och du skall resa bort. Från en utomstående synvinkel känns det mer som förlovningen är ett sätt för er att kontrollera varandra på längre avstånd. Så vad bygger förhållandet på egentligen? 

Syrran var 20 när hon förlovade sig...första gången. 1 oktober i år gjorde hon det igen...för tredje gången. Hoppas bara att ni inte rusar in i något "bara för att"... Önskar er alla lycka i erat beslut, hur ni nu gör

Det du skriver påminner om mig och min kille. Vi förlovade oss när vi båda var 20 år, och trots att vi hade varit tillsammans i nästan 5 år redan då så var tankarna väldigt unga jämfört med hur man tänker idag. Då var ringarna snarare något slags "bevis" på att vi hörde ihop än att vi faktiskt skulle gifta oss. Idag är vi båda 24 och min kille friade till mig för ett par veckor sedan. Vi förlovade också om oss! Denna gången är det på riktigt, och vi ska gifta oss om 9 månader och symboliken i förlovningen är en helt annan och något så mycket större än den var för 4 år sedan. Med facit i hand förstår jag att det är såhär en förlovning ska kännas, som något mer än att bara bära en ring som visar att man hör ihop med någon.

Jag skulle fölova mig om det är det jag vill... jag kan inte hjälpa att sitter man och peppar sig själv och sin partner att man är bäst i hop och allt detta så kan jag tro att det är räddslan lite att det kan blir tjaffs och det kan bli tungt och det kan bli mycket.... jag och sambon flytta i hop efter 2 veckor... vi bara kände att det var bra mellan oss och jag är 14 år äldre än honom och kan känna att jag har absolut inget att vänta på.. han kände likadant som tur var.
Vi förlovade oss 1 1/2 år senare... och nu planerar vi att gifta oss ytterligare 1 1/2 år senare... =)

Gör det som du känner är bäst... fråga inte andra när det gäller "redo" för ingen kan veta det mer än ni =).
kram

go 4 it! :) jag och min fästman förlovade oss när jag var 18 och han 27. i o f s hade vi varit ihop i 4 år då.. men om man ser det åldersmässigtså var jag ju inte så gammal... men om ni känner att det är rätt så kör! 

Helt upp till dig och din pojkvän!
 
Om du vill ha min åsikt skulle jag nog råda er att vänta. Jag och min m2b träffades när jag var 20 år (är 27 år nu). På bara några månader flyttade vi ihop med allt vad det innebar, underbart svar ja men också stora omställningar för oss båda. Nu är ju er situation annorlunda, men är det inte mysigare att vänta med förlovning tills ni gått igenom prövningen som din Sälen-vistelse innebär för er?

Om jag var er skulle jag istället välja att vänta med förlovning ett par år och ha det att se fram emot.

Men som sagt det är upp till dig och din pojkvän.

Tack för alla svar. Vi har pratat mycket om detta och det blir bara bättre och bättre. Det var nämnligen hans idé att vi skulle söka säsongsarbete tillsammans men bara jag fick jobb. Men förra veckan fick vi besked av min chef att han hade ett jobb till han med. Så vi åker upp till Sälen tillsammans, bor i en stuga med 4 andra. Kommer bli grymt kul och att vi får uppleva denna resa tillsammans betyder så otroligt mycket förr oss båda. Och nu kommer nyårsafton (då vi förlovar oss) att bli underbart! Ringarna kommer vilken dag som helst! *Pirrigt!* :)

Förlovning är ju ett löfte om att ni ska gifta er.
Om det är det ni vill lova varandra och båda känner sig mogna att gå på det beslutet resten av livet så kör på.

Men om det bara är en symbolgrej så tycker jag inte ni ska förlova er.
Hela samhället blir mer och mer urvattnat och ord betyder inte mycket nu för tiden.

Antar att ni hört låten "What are words"
Tror det är viktigt att se vad förlovning är. att inte göra om det till något det inte är.
Det är ett förlöfte om att man ska ge ett löfte.

Det är en stor grej att förlova sig.
Men fri vilja gäller, och ni får väll göra som ni vill.
Jag tycker inte 20 år är för ungt. Men frågan är om ni verkligen menar det ni säger när ni vill förlova er.

Think first, do later 

Jag och min sambo blev tillsammans när vi var sjutton, tre mÅnader senare förlovade vi oss och nu snart sex år senare så har vi tre barn tillsammans och planerar äntligen smått att gifta oss :) och visst har vi bråkat och blivit sura på varandra men det visar bara att man litar på en person tillräckligt mycket att man vet att man blir samt igen :) men vi har aldrig bråkat så pass att vi skrikit på varandra. Har man hittat den rätta så har man, oavsett ålder!