20 år och förlovad?

Jag kommer nog att skriva saker som du inte vill höra, men jag tror inte att ni är redo att förlova er.
Vet du varför? Eftersom du frågar om lov. Du undrar vad folk skulle tänka (vad spelar det för roll vad människor på ett internetcommunity tänker, egentligen?). Du är noga med att framhålla att ni är mogna för er ålder, att ni aldrig bråkar, att ni har det perfekta förhållandet... ja...

Alla par bråkar - även om det i många fall inte handlar om höjda röster alls. Det kommer tillfällen då man är sur, trött, ledsen eller helt enkelt bara väldigt grinig, och då kommer man att ryka ihop. Bråk är som jag ser det inget negativt, i och med att det kan göra att man kommer framåt genom att få ut sina förtryckta känslor.

Det känns som att du försöker hitta på förmildrande anledningar till om ni skulle förlova er - avståndet som blir, att ni älskar varandra, att ni är perfekta för varandra. Det ska inte behövas. Du ska inte behöva en anledning till att förlova dig - det ska bara kännas rätt och du ska kunna lita på ditt eget beslut.

I stort har jag inget emot förlovningar bland unga (Jag är själv 19, sambo och tillika m2b är 20), men jag tror att du riskerar att förhasta dig om du förlovar dig nu på en gång. Om ni vill ha ringarna, men inte planerar att gifta er inom det snaraste, varför inte utbyta egna löftesringar med varandra istället?

Men man måste inte förlova sig för att leva resten av livet tillsammans, det finns dom som är tillsammans hela livet utan att vare sig förlova sig eller gifta sig och dom lever tillsammans ändå.
Leva tillsammans gör man oavsett om man är förlovad eller ej.

Klart att man kan förlova sig när man 20 år eller 16 år eller 106 år eller hur gammal man nu är, men att som i TS fall göra det efter 3 månader när allt fortfarande är sådär skimrande och nytt och fantastiskt......
Nej jag skulle råda TS att vänta och ha tålamod och se hur kärleken klarar av avståndet när hon säsongsjobbar.
Om man har argument som:  "allt är perfekt mellan oss, vi är som skapade för varandra. Vi båda är unga vuxna och mogna för våran ålder. Vi är varandras "soulmate" och vi är samtidigt bästa vänner. Vi har en perfekt relation. Vi har aldrig bråkat, men däremot pratar och disskuterar vi om saker och ting. Vi lyssnar på varandra om man har något att säga och vi ställer upp för varandra, oavsett tid på dygnet. Ja, vi älskar varandra och vi är helt enkelt perfekta för varandra.".....
Sådär låter man när man är nykär och ännu inte sett varandras mindre perfekta sidor.....Ingen relation är perfekt, har man såna idéer ja då är man nykär och ganska naiv.
Jag vill påpeka att jag inte har problem med TS ålder och jag har inga problem med att förlova sig vid 20 års ålder, jag har inga problem med att TS är nykär och naiv om relationen....man ska nästan vara lite naiv i sina tankar om relationen när man är nykär.
Man ska tycka att den andra personen är perfekt och att relationen är perfekt, eller rättare sagt.....man ska tycka att den andre är perfekt och att relationen är perfekt men samtidigt vara införstådd med och på allvar förstå att att det är fas som kommer att passera och man ska förstå att den andre faktiskt inte är perfekt och att relationen inte är perfekt och att det tar tid att bygga upp en relation som fungerar. Det är en sak att tycka att allt är perfekt men samtidigt förstå att det är en övergående fas, det är en helt annan sak att på allvar tro att man VET att relationen är "perfekt" efter tre månader.

Jag tycker det är helt fel anledning att förlova er, och ni känner inte varandra, believe me... Om det är menat att vara ni så kommer det lösa sig ändå, och man ska inte förlova sig för att visa er kärlek för någon annan eller för att bevisa för er själva att ni har varandra när  ni är borta.

Jag säger som så många andra, vänta... 3 månader är en extremt liten del av hela livet, och ska ni tillbringa resten av era liv ihop så kan ni nog också vänta de där 6 månaderna tills ni ses igen för att leva ett normalt liv ihop. Det är aldrig en bra idé att fatta livsavgörande beslut (beroende på hur seriöst ni anser att en förlovning är) under berusning, för det tycker jag man kan likna nyförälskelse med... hjärnan är lite i ett töcken och ser inte klar.

Du tycker att du sett din partners dåliga sidor, och det må stämma... men du har inte hunnit bli less på dem ;) Och det är inte förrän man börjar störa sig på småsaker som den andre gör som man är mogen tycker jag... då har man fått på de nyktra glasögonen igen. Jag tycker inte 20 är superungt att förlova sig, men jag skulle nog höja ett ögonbryn för vem som helst som förlovar sig efter 3 månader...

Vad jag menade var att jag längtar efter barn, det gör min fästman också, och är verkligen en familjemänniska men jag vill gifta mig innan jag skaffar barn. Självklart vet jag att man kan vara tillsammans föralltid och varken gifta sig eller förlova sig, men det är inget alternativ för mig  

Jag träffade min blivande när jag var 19. Efter 6 månader förlovade vi oss & när vi varit tillsammans i 1 år så var vi gravida. Idag har vi varit tillsammans i snart 8 år, förlovade 7 år, 2 barn och gifter oss om 2 månader =). Känns det rätt så kör bara.

Har inte läst vad alla skrivit men jag och min blivande har varit tillsammans i lite mer än ett år. Vi kände också att det klickade på en gång, men jag ville ändå vänta med att ta ngt förhastat beslut. Det är så lätt att vara en person när man befinner sig i det nykära stadiet. Vi bodde tillsammans en tid och då lärde vi känna varandra väldigt bra, vi märkte att vi kompletterade varandra och båda var måna om städning, matlagning o allmänna grundläggande saker man bör kunna sköta i ett hem. Vi har pratat om bröllop väldigt länge men det är inte förrän nu som det är på riktigt. Vi ska förlova oss slutet av året, när ska bli en överraskning :P
men som åsikt på din situation tycker jag att det är fint att ni vill förlova er just för att kanske inte "skiljas åt" under tiden du är borta. Och det är ju även ett prov på om er kärlek verkligen är sann. Men mitt tips är att lära känna varandra riktigt bra för att ta ett beslut om att leva tillsammans hela livet. Förlovningen betyder ju ändå det, att man inom en snar framtid vill dela resten av sitt liv med den personen. Att man vill dela resten av sitt liv med den man är kär i är något man kan KÄNNA i början när man är förälskad, men frågan är om man är BESLUTEN att leva resten av sitt liv trots personens fel och brister, trots att personen i fråga kanske kommer att göra fel några gånger, trots att olikheter mellan er kan dyka upp. Det är det som är frågan. Jag är medveten om att man kanske inte kommer vakna varje dag och känna att man är kär, men jag vet att jag är besluten i mitt hjärta att TROTS ALLT alltid vara trogen min man och ska alltid göra mitt yttersta för att bevara lågan brinnande mellan oss. Skilsmässa är inget alternativ. Har man bestämt sig så har man, och jag har bestämt mig för att leva resten av mitt liv med min blivande man :)   

när det gäller ålder så tycker jag att man är olika mogen vid olika ålder så det är svårt att säga, själv är jag 20 och min blivande 26.  

Precis som alla andra säger så har det inte med åldern att göra. Det handlar om varför man gör det och vad man har gått igenom för att lära känna varandra.

Man kan alltid förlova sig, det är inte det. M2b's syster och hennes kille förlovade sig efter 7 månader, deras förhållande är dock ganska likt erat, de bor inte ihop, hon bor hos deras föräldrar, han hos sina (vilket ju inte din kille gjorde). De har bott ihop på sommrarna och sådär (de har varit ihop i två år nu), men det är fortfarande inte samma sak som att faktiskt ah en vardag ihop. Och jag tror ändå att man måste ha den där vardagen.

Om man är mogen för sin ålder eller inte spelar nog egentligen ingen roll alls - det som spelar någon roll är vad man har gått igenom tillsammans och hur man har löst det. Jag och min m2b är också 20 år gamla, vi flyttade ihop under mer eller mindre påtvingade former efter 4 månader (vi flyttade båda hemifrån till Västerås 20 mil bort) såhär i efterhand var vi nog inte riktigt redo för det, men efter ett tag så löste vi problemen (olika mycket ansvar hemma hade gjort att vi inte riktigt var överrens om hur mycket man behövde göra när man bodde själv). Det var förra sommaren, vi förlovade oss nu i sommras, efter ett nära dödsfall i min familj (min 36åriga styvmamma, som var som min mamma för mig, gick bort på bara några timmar), efter att ha skaffat världens finaste lilla katt (kompensation för att vi inte vill ha några barn innan vi har pluggat klart), ett år med högskolestudier etc. Det var saker som gjorde att vi kände att vi skulle klara av att leva tillsammans resten av livet - det är självklart individuellt vad som får en att lita på den känslan (som vi båda haft hela tiden, men man måste ju bli övertygad också..). Ni kanske känner att 3 månader tillsammans räckte, men jag hade rådit er att försöka ge det lite mer än så - 3 månader är inte en lång tid. Man är fortfarande nykär efter 3 månader, varesig man vill det eller inte!

Åhh jag har så mycket jag vill säga.....Jag träffade min man i juni 2010 och när vi blev tillsammans tillbringade vi 24 timmar om dagen tillsammans. Jag var 21 och han 27 Utan stress för förbindelser bad jag honom flytta hem till mig i oktober 2010, bara för att se hur vi funkar ihop (sambo). När vi lärt känna varann, skrattat, bråkat...bråkat en hel del, men när man sen har kommit överens och blivit sams, när man lärt sig hur den andre andas, vad han är beredd att göra hemma, på jobbet/i skolan, hur han umgås med familj/vänner, hur han handskar och finner sig i olika situationer osv osv. Och om man kan tänka sig tanken ( att man kommer bråka 20 av 30 dagar(och självklart bli sams igen) i månaden resten av livet, och ändå älska och respektera sin partner och aldrig dra ut en skilsmässa) då är man redo att ta "risken" att förlova sig eller gifta sig. Ett perfekt förhållande för mig är när bråk finns och diskussioner uppstår, självklart blir man sams och reder ut problem utan envishet. Men bråk och diskussion låter förhållandet växa och utvecklas + i en tidig stadie av ett förhållande så lär man känna varandra.
Jag och min man gifte oss borgligt i april 2011 och planerar även kyrkobröllop i augusti 2012. Jag var då 22 och min man 28.

Om jag var i TS situation hade jag (ursäkta mig för språket) örfilat mig själv.  Du är kär, ni är kära GRATTIS!! All lycka till er, hoppas ert förhållande utvecklas till det bästa det kan bli. MEN ni känner varandra i 3 månader, låt tiden gå, jobba i Åre det där sommarjobbet, se hur förhållandet funkar i blåsväder( för tro mig många kilometer gör skillnad) när du kommer tillbaka flytta ihop som sambos några månader se hur ni funkar ihop, vem kommer städa och diska ( för tro mig dom sakerna gör skillnad och spelar roll). Är ni sedan redo att ta steget, gör det! Men en förlovning är ingenting, en ring på ringfingret spelar ingen roll, så länge han kan säga orden "jag älskar dig" och menar det, då MENAR han det och ingen ring i världen kan bevisa något sådant. En ring är ingen symbol för kärleken, den är en accessoar, en symbol är när t.ex. han vaknar 10 minuter tidigare än dig på morgonen för att steka fattigariddare till frukost åt just DIG! Har så mkt mer jag vill skriva men måste ta andan, Förlåt TS för språket, vill inte låta negativ mot din sitation men, jag säger bara: öppna ögonen.

En väldigt klok kvinna sa en gång till mig: Den som är den rätta för dig, kommer att för alltid vara den rätta för dig (Alltså, den som är mannen i ditt liv kommer att komma till dig när tiden är inne)

MVH

Jag och min fästman träffades när vi båda var 20. Vi hade varit ihop i ca en månad när jag kommer in på en utbildning i Uppsala 55 mil hemifrån. Jag tog beslutet att ändå åka iväg och börja plugga och att vi då skulle försöka med ett distansförhållande. Det gjorde vi, vi pratade i telefon varje kväll och han var och hälsade på ungefär varannan helg. Efter ett år så bestämde jag mig för att byta utbildningsort och flytta hem (tre år på distans kändes lite väl jobbigt, eftersom vi saknade varandra hela tiden). Hur kär jag än var efter den första månaden tillsammans (och jag var superkär!) så kunde jag omöjligt veta om vi skulle hålla och jag ångrar inte att jag först flyttade iväg. Jag tror snarare att det har gjort oss starkare, och man blir väldigt bra på att kommunicera om man bara har en telefon att prata i :) MEN vad jag vill komma fram till är: Ni har all tid i världen på er! Vi valde att suga på karamellen, även fast vi också höll på att förlova oss efter sex månader ;) Vi förlovade oss efter två år drygt och har nu varit ihop snart tre :D Bröllop om ett och ett halvt år! Gör som ni känner är bäst! Vi bytte halsdukar med varandra under vår distanstid, för det var så mysigt att känna lukten av den andra fast man var så långt ifrån varandra :) och ursäkta radbrytningen, den funkar inte på iPad.

Jag personligen tycker att ålder kvittar. Jag har själv varit 20 år och förlovad men vi hade varit ett par i 1½ år så jag tänker mer på tiden ni varit tillsammans. Nu ska ju ni göra vad som känns rätt för er men jag skulle inte förlova mig med någon jag bara varit tillsammans med i tre månader,oavsett ålder. Speciellt inte när vi ska vara frånskilda flera månader...Jag skulle nog vänta os se om relationen klarar av den distansen, för det är en prövning kan jag lova.