I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Nähäpp nu måste jag gå o göra mig iordning, om en timme skall jag ner o gapa med käftet för tandläkaren och hoppas att hon inte hittar några hål.

Lycka till Lanovia hos käftis!

Blomman, det är ju helt horribelt att man ska måsta betala för att få skita...

Flamman, jag har i flera dagar tänkt att jag skulle säga en sak till dig, spm ännu inte kommit på pränt. Här kommer det:

Jag tycker du är så BRA som håller din relation till barnen och din relation till Musikern på så separata plan än så länge! Du har sådan integritet och värnar så om dina barn!

För, let´s face it-en STOR del av det jobbiga för barn med separationer, är när mamma respektive pappa träffar någon ny. Det ÄR inte något kul med nykära föräldrar som hånglar upp sin nya under fredagsmyset i soffan (och tror att barnen typ inte märker det...), eller nya skor i hallen på morgonen när man vaknar, upptaget i sängen man nyss kunde få krypa upp i iblandeller en förälder som så gärna VILL tro att även barnen tycker det bästa som finns är att få tillbringa ALL tid på dygnet med den underbara nya personen. För de tycker ju h'n är SÅ trevlig och vi har alla SÅ kul ihop.

Nu menar jag såklart inte att man aldrig ska träffa någon ny, eller undanhålla sin relation för evigt. Jg menar bara, att man gott och väl kan ta betydligt längre tid på sig än jagtycker många gör, inann man går All In med sina barn och allt i det nya förhållandet.
Tills man vet att det faktiskt är allvar och något man ser på som långsiktigt och varaktigt. Så att barnen slipper först vänja sig, dela sin förälder och sedan också knyta an till en vuxen som sedan OCKSÅ försvinner ur tillvaron.

Du gör det här så himla bra och att det får gå i lugn och ro. Att det blir barnen själva som börja fråga efter att få träffa, är ju jättebra. Och att träffas i sammanhang där det inte är ni fyra exklusivt, utan där andra vuxna finns med i sammanhanget i böran, tror jag också är bra.

Jag har sett så mycket forcerat och ganska egoistiskt (för att uttrycka det milt) under åren, och jag har så många gånger önskat att vissa i min närhet hade kunnat ta det lite lugnt. Våga möta sig själva och sin ensamhet lite. Våga sörja. Men framförallt faktiskt prioritera tiden med barnen och inte bara jaga egen tröst.

Jg beundrar dig för hur du hanterar din nya situation. Du är en väldigt kärleksfull mamma.

Oj... TACK älskade Blomman  
Gud, vad glad jag blir... och rörd...
Dina ord värmer enormt.
Gudarna ska veta att det är inte lätt det här... att veta hur man ska göra och när man ska göra vad osv.
Jag försöker vara lyhörd och läsa mina barn.
Både jag o musikern anser att vi har all tid i världen... vi väntar in barnen, de är dom som får bestämma tempot. Vi tror att vi vinner på det i längden, att barnen inte känner sig pressade utan får vänja sig i sin takt med allt det nya. Vi är ju de vuxna, det är vår skyldighet att styra upp det här på bästa möjliga sätt. BArnen har verkligen inte bett om att bli utsatta för allt detta.

Samtidigt så valde jag, när jag kände att det var läge, att berätta för barnen att det faktiskt finns någon som mamma tycker om att umgås med, som håller mamma sällskap när de är hos pappa. För jag är så himla noga med att barnen ska säga sanningen, inte undanhålla mig sånt som är viktigt. Även om man vet att mamma o pappa kanske inte gillar det. Så är det ändå bäst i längden att vara ärlig. Då måste jag väl själv föregå med gott exempel? Kan bara tänka mig hur besviken T (som är större och förstår mer och har börjat få fler värderingar) skulle bli om hon fick höra från nån annan att mamma träffar en annan man. Vi bor i en liten stad... Så därför valde jag att berätta.

Just det du skriver om att vara barn o vakna på natten o finna nån annan än pappa ligga i det som var mamma o pappas säng... det är min mardröm    Nä, det där får vänta. Verkligen. Däremot är det skönt nu att inte behöva "smussla" inför barnen. Att faktiskt kunna säga när de frågar (detta är bara ett exempel) "vem har hjälpt dig att ta ner studsmattan mamma?"  att... jo det var Musikern. "Jaha, vad bra att du fick hjälp med det" var reaktionen.

Precis som du Blommis så har jag sett så många såna exempel som du beskriver, där man forcerar allt, där man blir så där egoistiskt nykär och tvingar på barnen sin nya partner och "nu ska vi vara lyckliga familjen", i ett alldeles för hastigt tempo.... Det brukar sällan bli särskilt lyckat.

Jag vet att mina tjejer är sociala, känslosamma, har lätt för att knyta an till nya människor, nya vuxna. Just därför är jag så otroligt rädd, eller försiktig, för jag vill skona dem från att fästa sig vid någon som sedan försvinner ur deras liv, precis som pappa...

Om du visste Blomman vad vi har resonerat om detta jag o musikern... Därför är vi båda rörande överens om att ta det lugnt.

Flamman, HELT riktigt! Klart du ska prata med dem. Annars blir det ju istället att du smyger med relationen, och DEt är ju verkligen inget positivt. Dessutom skulle det avslöjas. Barn fattar SÅ mycket mer än vuxna tror.

När min mamma träffade den nya som sedan blev ny make och papap till min halvsyster, så brevväxlade de en del. "mamma, nu har det kommit brev som luktar gott igen" konstaterade jag då. Jag var väl typ tre år. Jag var dessutom rätt skeptisk. så, när vi presenterades för varandra på en nyårsfest han och jag, var jag oartig nog att helt sonika vägra ta honom i hand och niga (som annars var heltsjälvklart i min värld att man gjorde) Jag satte handen bakom ryggen och sa "Nä. Inte jag." Han skulle minsann inte komma där och komma utan vidare....Det var precis innan jag fyllde fyra. Inte så långt senare var jag däremot mycket stolt brudnäbb på deras bröllop och fyllde fem år i vårt gemensamma nya hus.

Musikern är också på det klara med att när barnens pappa väl flyttar så kommer det en tid med mycket tårar och sorg, besvikelse o bitterhet. Att då kommer jag behöva finnas där extra mycket för mina barn. Att deras besvikelse kommer gå ut över mig... och så småningom kanske även över honom. Det är han helt införstådd med. ATt han kommer bli testad, osv.