I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Jag hoppas ni inte tog mitt inlägg som ett"stackars mig" fiske-inlägg. Jag har haft en underbar barndom, mina föräldrar ville mitt bästa. Det är inte ett stort trauma eller så. Men det är så det är, därför har jag så svårt med ajälva matkontrollen, kolla hennes vikt, räkna kallisar. Kag kommer att känna mig som en hemsk mamma. Mugglan: du har rätt om vi har tur så blir inte Elise så hungrig men hon måste ff bara äta hälften så många kcal mot andra barn, även om hon tränar så kommer hon aldrig komma upp i en normal förbrukning. Det är därför man måste ha så bra kost, hon måste få i sig alla näringsämnem fast på häöften så många kcal. Sen är ju jag utb kock, jag är väldigt duktig på att laga mat så jag är inte orolig för den delen utan det känns som en utmaning, som att bestiga mount everest, visst går det men det är skitjobbigt:) Hela tiden tänker jag ut alterativ till elise, mellanmål, storkok, hur vi ska lösa ett stressat yrkesliv med barn som kräver mat som tar tid. Det är så jävla stort att jag inte kan förklara riktigt. Det är inte bata äta bra och röra på sig, det är större än så, det är reklam, tv, andra familjer, folks ignorans, vår familj, våra hjärnspöken. Fast det är så stort att Om jag tillåter mig själv att hänge mig åt framtiden i sin mörkaste form så åker jsg ner i en brunn som är så djup och svart att jag inte får luft, så jag dippar tårna då och då, det är allt jag klarar, jyst nu. En dag tror jag att jag kan hoppa i brunnen och trampa vatten men inte nu. Nu sjunker jag som en sten, allt blir så stort så hemskt så jävla skitjobbigt att jag inte klarar det. Jag är för svag :(

Iphone gillar inte radbrytningar!

Du Heloise, det var INTE att "stackars-inlägg", så du har det helt klart för dig. Däremot var det en del av din historia som ger ytterligare perspektiv på din situation idag. Både för hur du känner inför syndromets konsekvenser i er vardag-det där med kollandet, och dessutom inför hur du själv känner inför träning och så.
Och även om man haft en både OK och fantastisk barndom, så har vi nog lite till mans med oss saker som format oss och som är sådant som i viss lägen spelar rätt stor roll.

Och det där med hur man ser på-och uttrycker sig om-feta människor, (det finns just nu en tråd om för övrigt), tror jag dessvärre vi behöver ta och rannsaka oss själva runt. För det slinker nog fram fler värderingar och hemskheter ur munnen när grodorna hoppar, än vi vill veta om. >Bara en sådan sak liksom.

Och slutligen, så är det inte så att du är svag. Du är en underbar tjej med stora själsförmögenheter och stark så det räcker.

Förresten så kan du få lite irish coffee här i brunnen om du vill. Eller vill du hellre ha varm choklad med rom i? Det finns båda. Och vispgrädde.

Jag har förövrigt tänkt så länge på att göra en ny trådstart, med lite mer året-runt-anpassade bilder, så nu har de vintriga snart blivit passande igen......

Blomman: vad bra, jag menade verkligen inte att sälla mig till skaran tjockisar som sitter på sitt feta arsle och gnäller över sin tragiska barndom Jag sitter rätt fint på mitt feta arsle och gnäller väldigt sällan om min barndom. Faktum är att fett arsle, bilringar, funkisunge, halvfärdig uppsats, grå hår och vanligt hederligt sketet 70-talsradhus, till trots, så är jag faktiskt den lyckligaste personen jag känner( ja iaf känner som i min irl vardag )

Men jag vill att min kropp ska orka länge att den ska kunna hänga med mina barn, kanske barnbarn( en dag), den ska hålla för all lycka livet har att ge och den vägen är jag inte på just nu!

Med det sagt, jag ta en te med en liten liten wirre i Blomman Magert och bra

Nehej, nu får det vara nog! jag måste försöka sova bort min förkylning. Det har inte blivit ett dugg bättre än, snarare värre. jag snorar mer och mer och blåsorna i munnen gör ont.

God natt med er!

Taget! varsegó góa Heloise, skål på´re, för livet och hälsan och våra kringelikrokar när vi trådar livets dans.

...och för vad man ibland kan hitta bland bottennappen längst nere i en brunn.
Man vet aldrig vad man en gång tappat däri och sedan glömt...

Godnatt en gång till!

Ok all time low på nattfronten. Jag och maken delade på natten i två delar. Han var vaken mellan 00-02.30 (sov ingenting) när jag tog över. Jag matade och gick och lade mig kl 03. 03.45 vaknade Beda. 04.10 vaknade Ada. Sedan vaknade Ada varje halvtimme el var 20:e minut. När hon väl sov lite längre vaknade Beda igen. Vid halv sex lyfte jag över Beda till vår säng och hon fick sova på mitt bröst så fick vi lite vila åtminstone hon och jag. Jag är väldigt nära bristningsgränsen nu att göra ngt dumt... Måste prata med Bvc om det idag.