Ibland kommer man till en gräns.
Den då allt brister.
Då allt man samlat av frustration, ilska, vanmakt, sorg och förnedring övermannar en totalt.
Den gränsen då all längtan, alla känslor av övergivenhet, ensamhet, utsatthet och hjälplöshet skakar kroppen, själen och ens hela varelse, i en smärta man tror man kan dö av.
Det är då ingenting längre känns hanterbart och inte heller meningsfullt.
Då har hoppet ingen plats i hjärtat längre och det enda man vill är att slå sönder, krossa och mosa, så omvärlden sedan ser ut som ens insida-tom, öde och förödd.
En enda vitglödgad stråle inombords, ett urvrål från tidens begynnelse, men utan att någon i hela världen hör. Jag vill inte att det ska vara så här!
Som om vad man vill eller inte vill verkligen och egentligen skulle spela någon roll.
I bakgrunden skrattar Ödet sitt ihåligaste skratt, rakt ut i tomheten. "Vad trodde du, du ynkliga lilla mask till människovarelse. Life´s a bith, deal with her or die"
Det är då man gråter så som man bara gör ett fåtal gånger i sitt liv. Med snor och slem och tills man inte kan andas och nästan kräks.
Det är då man är vaken tills morgonen gryr och fåglarna vaknar. Det är när tidningsbudet smällt igen alla brevlådor i brevlåderaden man tillslut somnar i ren utmattning en stund.
Det är när man vaknar det knappt går att öppna ögonen i allt det svullna.
Det är då man bara sitter där.
Brusten.
Min sådan natt har kommit.
