I vått o torrt, stiltje, orkan o snart snöstormar...

...exempel och går och lägger mig...

Där fick ni ett inlägg ni inte läser igenom i första taget!

Om ni ens orkar alls.

Hvidis:

Vänta nu. Hur fasen kunde mitt första inlägg för dagen OCKSÅ komma med i det jag skerv NU?????

Jag fattar verkligen inte det!

Egentligen vill jag skriva lite till er alla var och en, men det
orkar jag inte riktigt nu, så ni får tro mig när jag säger att jag läser och bryr mig om hur ALLA har det och så får det bli en gruppkram! * *

Tjaba! Gú vad skönt att fler än jag haft full tupp i helgen så jag inte hade fem kilometer att läsa ikapp idag!

NU har sväronen tagit sin son med sig och dragit uppåt igen. Fast sonen lämnade de förhoppningsis av på hans arbetsplats, han började inte förrän 11.30 idag.

Jag åkte på handbollsmatch med sonen igår, ändå till Karlskrona, dvs nästan lika långt bort som sist. Det var väldigt bra, för då fick jag lite avstånd till alla.

Jag inser att det är jag själv som har ganska storsfär runt mig som jag vill ha fri när det gäller mitt hem och mina egna stunder. Som att när jag inte kan komma in och klä av mig ytterkläderna utan att någon redan står 50 cm ifrån och babblar på om något som kräver svar och uppmärksamhet. Eller att jag helst vaknar och pratar med ingen alls första stunden och en masssa liknande exempel.

Jag tror väl iofs att de flesta kan känna igen sig i att lagom är bäst med just föräldrar och svärföräldrar. Hur väl de än menar.
Nu fick de iallafall hålla på här bäst fasen de ville igår och då har ju sambon ihop med svärfar och morbror hittat och åtgärdat vad det nu var som gjorde att det inte lyste i hallen och de andra rummen. Så nu är det ljust i vårt hus.

Nej, nu måste jag hämta mer kaffe, kommer snart och skriver flera maratongrejor....

Daa, KRAM till dig!

Har tanken slagit dig att gå till doktorn förresten? Jag menar, du kan ju behöva kolla dina värden så du inte har järnbrist eller något annat som påverkar så du blir trött och mår illa.
Och förresten så vore det väl kanske vettigt om man kunde få prata med någon efter ett missfall, då det ju inte är speciellt konstigt om man inte mår tip top efter en sådan erfarenhet.

För rent krasst så är det ju uppenbart så att du kan bli gravid och att det finns bra förutsättnignar för er att bli föräldrar och ni är väl rätt unga och har inte försökt i flera år eller hur?
Men nu har du ju varit med om det du har och då överskuggar det nog väldigt lätt all sådan där logik och allt blir en enda stark längtan att överbevisa dig själv om att du visst kan bli gravid och få bära barnet hela vägen. Tror du inte?

Fortfarande: det ÄR inte länge sedan det här hände dig och all sorg tar sin tid. Ge dig själv den tiden! Alla här fattar att det inte är lattjo-lajban!

Är det inte bara helt sanslöst!

JÄMT är det sådär!

Jag måste babbla lite om min son och hans handbollskarriär också...scrolla om ni ledsnat!

Det är lite tufft för vårt lag, för de är rätt nya i sammanhanget. Jag har fått klart för mig att Karlskronalagen som vi nu mött 4 olika är väldigt hårdsatsande i sporten och det börjas tydligen väldigt tidigt där. Vårt lag kör sin allra första säsong och de har ju dessutom alldeles just slagit ihop sig till ett mixat lag, men både tjejerna och killarna, för att få ihop ett helt lag till matcher och så.

De behöver ju alltså spela ihop sig och växa in i vad alltihop handlar om.Jag ser ju tydligt att alla inte är sådär värst haj på att tillexempel pringa åt ett håll och samtidigt hålla rätt på vart bollen är. Alla är heller inte så sugna på att kuta allt vad de kan fram och tillbaka, utan det syns att vissa rätt vad det är helt enkelt funderar över vad det blir till idag ikväll...

Somliga törs heller inte gå på motståndarna n-ä-r-a som man måste och ännu fler vågar inte skjuta, för de vill helst lämna över till an målgörare.

Alla behöver träna upp sitt skott så det blir HÅRT och alla måste bli snabbare på att passa och komma till kvicka avslut.

Många måste öva rejält på att dribbla och springa med bollen, både koordination och bollhantering brister.

Naturligtvis måste ALLA träna på allt och alla kan utvecklas utifrån var de nu befinner sig.

De är jättetappra och duktiga och jag tycker det är skitkul att se att ett par av de duktigaste är tjejer. Det finns en lite tjej som är väldigt lik min son i hela sitt spelsätt och nu igår snackade jag allvar med honom om att han måste se till att han och hon spelar ihop sig, för då kommer de att KNÄCKA på den där planen i några år.

För det är faktiskt helt förunderligt att se hur min lilla kille kommer ångande YNGST av alla, bara till axeln på många når han och är två år yngre än allihop. Och så är han så jädra envis och på så han flyger runt som en liten blå smurf med raketbrallor på...

Igår var det stort manfall, bland annat killen som klart är deras skottsäkraste och som gav min son sådant beröm förra gången.
Nu kändes det som att alla bara stod och önskade att han var där. Men sedan fattade de att DE måste skjuta nu när han inte var där. Min son gjorde mål!
Men framförallt så var de utan målvakt!
Och vem fasen ställer de dit första matchen?

Minst av alla och i målvaktskläder som var minst fyra storlekar för stora. Och hör här: domaren går under matchen fram till våra tränare, och säger: "Ni ställer dit den minste ni kan hitta och hänger på honom en säck och så tar han ALLT, vad ska man säga!" skakar på huvudet pch garvar medan han går därifrån.

Okej, nu håller inte sonen med om det där med allt, eftersom 12 mål gick in. Men jag lovar att han räddade dem från ett 20-tal fler.
Ena tränaren sa sedan att han är så duktig och har sådan bollkoll att han ville ha honom till målvakt helt och hållet, men jag sa att det kan du nog glömma, för han vill ut dit ut och k-u-t-a och så vill han GÖRA mål också.

"Jo, jag märker det sa han då, jag hoppas han blir proffs, så har man varit med och lyckats med NÅ´T här i livet."



Och jag hade ju sagt till dem från start att "ge pojken hemläxor, gör vad ni kan så han kan utvecklas och hänga med"
Nu igår kom de med en lapp och gav honom läxa. Och jag tror inte det var för att han är sämre och måste träna gentemot sina lagkamrater. Det känns som att de vill att just han ska få bli så bra han kan och att de ser honom. Jag kan inte beskriva hur kul det känns.

Det handlar inte om att jag är så tävlingsinriktad eller helt besatt av min unge-som det säkert verkar som, utan att det är så galet kul att se sitt barn liksom hamna i sitt rätta element. Han ska vara där på planen, med en boll och lagkamrater. Han passar där och jag skjutsar honom hur långt som helst om det behövs.

Så, nu kan ni sluta scrolla!