Hihi, nä om det ändå vore så att han bjöd hem dem, det är liksom där min irritation på honom sitter när vi diskuterar det här.
Eftersom vi ju VET att de helt enkelt bara kommer hit och mer meddelar sin ankomst nån dag innan på sin höjd, OCH att jag inte gillar det, så har jag försökt förklara att han själv faktiskt har makten att styra upp saken ganska mycket, genon att HAN i riktigt god tid tar och bjuder hem dem till oss.
Då känner de sig ju välkomna och jag slipper bli irriterad utan kan se fram emot besöket istället.
För en stor del av grejen här är att eftersom sambon inte är sådär jätteangelägen om att träffa dem alls, så hör han uselt sällan av sig till dem. Och jag vägrar ta på mig ansvaret för deras relation och vill heller inte hamna i kläm sådär med att bli helt överumplad så MINA planer och behov bara spolas bort.
Sedan är "minsta möjliga marginal" till allt i tidsplanering osv inte egentligen särskilt spontant, utan mer ytterst tidsoptimistiskt och orealistiskt.
Minne från vår första tid ihop:
Vi skulle träffa ett par som jag skulle bli presenterad för på stan och äta. Senare på kvällen skulle vi vidare med samma par ut till sambons bror med familj på middag. Detta var alltså Den Stora Presentationen. Lite nervöst men roligt alltså.
Vi vaknar sen förmiddag (båda jobbade natt dåförtiden) och ligger och myser helt utan stress. Jag frågar "när skulle vi träffa K & P då?"
"Vet inte vi skulle höras så jag ringer honom nu"
Jag går upp och medan jag sitter på toa hör jag
"TJEEEENA, ja visst, Medborgarplatsen om en kvart KUL vi ses!
OM EN KVART!!! Jag blev fullständigt vansinnig och helt rasande kan jag meddela.
Jag bodde på Råggatan ca 5 min promenad från Skanstull och vi skulle alltså ses vid Medis om 15 minuter. Jag var nysexad, oduschad, hade inte plockat fram kläder och skulle träffa några av de viktigaste personerna i min nya kärleks liv OM EN KVART.
Jag var så förbannad att det sprutade ur öronen på mig och det märktes fortfarande när vi-såklart försenade mötte upp K&P.
När K undrade vart fan vi tog vägen med ett käckt" skulle du sminka dig ek´ller?" höhö till mig, sa jag bistert att det KANSKE hade varit bättre att ses om en timme än om en kvart eftersom vi hade åtminstone 20 minuters promenad och jag trodde det var säkrast om maninte gjorde den iförd endast trosorna.
Hans fru sa bara "men herregud vad tänker du med!" Till min sambo. "Nu har du passerat tiden då man bara drar på sig"
brallorna och går ut genom dörren"
Det där har visat sig vara ett beteende, inte en engångsföreteelse. Så, jag TROR att våra närmare bekanta har lärt sig att lägga på tid från den tid sambon säger.
Fattar ni hur de blev när vi fick barn och med allt man ska packa med i bilen så fort man ska någonstans?