Glittertråden 15

Hoppas ni hittar hit tjejer!

Tack, Jess, jag hittade inte den nya tråden!

Just nu känns allt jättetungt. Det gick så bra första veckan, kanske stängde jag av omedvetet. Men för någon dag sedan kom allt över mig. Jag tittade på bilder från hela vårt liv tillsammans och det är ju så mycket vi upplevt ihop. Och så mycket vi hade kvar att uppleva. Jag vill bara stoppa tiden, backa tillbaka bandet och göra det ogjort. Men det går ju inte. Jag måste fortsätta leva med den här smärtan och saknaden och jag vill inte acceptera det. Jag drömde inatt att jag trodde han var död men så kom han och levde, någon hade bara lurat mig. När jag vaknade trodde jag för en sekund att det var sant och hann tänka "vad skönt, allt var bara en dröm". Sen insåg jag att det ju faktiskt är sant. Mardrömmen var verklig.

De har gjort obduktion men kunde inte se något sådär direkt (alltså ingen hjärnblödning eller hjärtinfarkt) utan måste få svar på alla prover, vilket tar 4-6 veckor. Det känns som en evighetslång väntan när man bara vill veta. Nu måste vi begrava honom utan att få svar och det känns så svårt.

Men nu måste jag i alla fall sova för att orka med. Albin har tredagarsfeber och har varit jättegnällig. Jag fattar inte hur jag orkar.

Vicky jag hoppas du får mkt stöd när det känns så här tungt. Du befinner dig mitt i en obehaglig mardröm men jag lovar lova lovar att livet kommer att kännas lättare och du kommer att kunna gå vidare med tiden även om det verkligen krävs sorgarbete för dig just nu.

Stackars lille Albin som är sjuk. Be om hjälp så att du orkar med dagen!!
kram!

Du kommer nog åka berg och dalbana en tid framöver, bli översköljd av sorgvågor som du nästan kommer drunkna i, men på något sätt så kommer du alltid hålla dig flytande.
Och tur i oturen så har man sitt barn där oc varje gång man tittar på dem hur olycklig man än är så kan de få en och le.
Men jag förstår att det samtidigt måste vara tufft att orka med det lasset helt själv, framför allt när man inte har den extra orken vid sjukdom mm.
Har du funderat på att gå och prata med någon utomstående/psykolog el liknande?

Oj, var den gamla redan nedstängd?

Har inte hunnit läsa igenom allt som skrivits.

Far till Göteborg i morgon och sedan till Åland för en vecka.

Vicky, det sista jag skummade igenom som hastigast var att du inte riktigt fattat att D är borta än. Tro mig, jag förstår precis hur du känner dig. Du är helt enkelt fortfarande i chock efter hans hastiga bortgång + att du förmodligen känner att du måste vara stark för Albin och D´s familj. Jag kände samma sak när min mamma dog. Alla förväntade sig att jag skulle trösta alla och ta hand om allt vilket gjorde att jag inte kunde sörja min mor. Att förlora sin förälder är tufft, att förlora sin partner är tufft, men det är nog ännu tuffare att förlora att barn. Hoppas att du snart kan ta dig tid att sörja ordentligt.

Jodå, jag har börjat sörja och det känns på sätt och vis bra. Det var hemskt att inget känna när alla förväntade sig att jag skulle vara förkrossad. Men samtidigt är det ju jättejobbigt. Det finns stunder då det känns som om jag inte vill leva, allt har förlorat sin mening. Det är så svårt att acceptera att han aldrig mer kommer tillbaka. Det var ju hos honom jag kunde gråta ut, och nu när jag behöver honom som mest finns han inte där.

Imorgon kommer en kurator hem till mig och det ska bli jätteskönt att få prata med någon utomstående.

Vad skönt att du får någon att prata med, och framförallt hemma också!!
Hoppas att alla nära och kära fortfarande stöttar till max!

Skönt också att chocken börjar släppa, det är nog bra att få börja sörja så tidigt som möjligt.

Jag kan förstå att du tappar lusten att leva, det kan man göra för mindre saker.
Men du kommer att överleva och du kommer att bygga upp ett nytt bra liv.

Jag kan inte mer än hålla med de andra!

Har det löst sig med huset?

Det är så synd att du inte bor här, då kunde vi hjälpa till med barnvakt och stöd.

Här är allt lugnt. Noa är nu 6 månader och vi firade 3 årig bröllopsdag i onsdags.
Leo fyller snart 4år! Tiden går så fort!!

Tack Vicky för att du också hjälper oss att vara på livet!

Åh vad bra Vicky att du får prata med någon som är proffs på sånt. Följ upp det under hösten så det inte bara blir en gång bara, kan nog vara nyttigt att bearbeta en sådan händelse under lång tid.

Det är hemskt att det ska behöva hända en sådan här sak för att man ska få upp ögonen, men jag måste också säga tack, tack för att du delar med dig av dina känslor och sorg. Det får en själv att inse att man måste ta vara på varje dag, att livet kan ta slut i morgon och att man inte ska ta varann för givet utan att leva i nuet.
Hade middag med min bästa kompis nu i kväll och berättade för henne vad som hänt dig. Hon grät och bad mig säga att hon beklagade sorgen och säde dig en varm tanke.
Hon har under senaste året förlorat 2 av hennes bästa jobbarkompisar i cancer. Så hon fick då också upp sina ögon då.
De beslutade sig för att sälja huset för att flytta tillbaka till Sumpan där de egentligen trivdes bäst, hon sa upp sig från jobbet hon inte trivdes på och bytte. De ville även ha ett till barn (har ett på 5 år)och beslöt att satsa på det för livet kan vara allt för kort. Nu lever de dag för dag, trivs med livet och har aldrig mått så bra. Men som sagt, ibland behövs det något tragiskt för att man ska uppskatta livet mer.

Nu ska vi ha filmkväll. Har inte hunnit se "Män som hatar kvinnor" på bio (har läst böckerna). Och i september kommer nästa film. Så vi köpte filmen idag så vi hinner se den nu och kan förhoppningsvis gå och se 2:an på bio sen.

Jag beklagar verkligen sorgen... Det gjorde fruktansvärt ont i hjärtat av att läsa om den tragedi du går igenom, håll ut vännen! *kram*