Glittertråden 15

Tack, Jess, jag hittade inte den nya tråden!

Just nu känns allt jättetungt. Det gick så bra första veckan, kanske stängde jag av omedvetet. Men för någon dag sedan kom allt över mig. Jag tittade på bilder från hela vårt liv tillsammans och det är ju så mycket vi upplevt ihop. Och så mycket vi hade kvar att uppleva. Jag vill bara stoppa tiden, backa tillbaka bandet och göra det ogjort. Men det går ju inte. Jag måste fortsätta leva med den här smärtan och saknaden och jag vill inte acceptera det. Jag drömde inatt att jag trodde han var död men så kom han och levde, någon hade bara lurat mig. När jag vaknade trodde jag för en sekund att det var sant och hann tänka "vad skönt, allt var bara en dröm". Sen insåg jag att det ju faktiskt är sant. Mardrömmen var verklig.

De har gjort obduktion men kunde inte se något sådär direkt (alltså ingen hjärnblödning eller hjärtinfarkt) utan måste få svar på alla prover, vilket tar 4-6 veckor. Det känns som en evighetslång väntan när man bara vill veta. Nu måste vi begrava honom utan att få svar och det känns så svårt.

Men nu måste jag i alla fall sova för att orka med. Albin har tredagarsfeber och har varit jättegnällig. Jag fattar inte hur jag orkar.

Jodå, jag har börjat sörja och det känns på sätt och vis bra. Det var hemskt att inget känna när alla förväntade sig att jag skulle vara förkrossad. Men samtidigt är det ju jättejobbigt. Det finns stunder då det känns som om jag inte vill leva, allt har förlorat sin mening. Det är så svårt att acceptera att han aldrig mer kommer tillbaka. Det var ju hos honom jag kunde gråta ut, och nu när jag behöver honom som mest finns han inte där.

Imorgon kommer en kurator hem till mig och det ska bli jätteskönt att få prata med någon utomstående.

Tack för alla hälsningar och fina ord! Ja, ta vara på livet, på varje sekund. Det enda stället man kan leva på är i nuet, ingenting annat spelar egentligen någon roll för en dag är ändå allt borta. Jag tror att Daniel levde sitt liv i nuet så hans liv var rikt, trots att det blev kort. I ena stunden känns det som om jag vill gå vidare och kanske hitta kärleken igen, i nästa stund vill jag bara vara ensam resten av livet, för får jag inte leva med Daniel vill jag inte leva med någon alls. Men just nu försöker jag att inte tänka så långt fram. Det gäller huset också. Åtminstone ett år ska gå innan jag gör något drastiskt vad gäller både förhållande och hus. Nu ska jag bara försöka leva. Men det går tyngre för varje dag.

Just nu känns det som om jag bara går och väntar på begravningen som är nästa fredag. Men tills dess är det ganska fullt upp. Jag har varit till frissan, med Albin till tandläkaren och igår gick jag och mamma på stan hela dagen. Jag var ute efter begravningskläder men hittade inget trots att vi finkammade hela stan. Men idag hittade jag en blus i alla fall. Idag var också prästen och D:s föräldrar här och vi gick igenom begravningen. Eftersom det varit så fullt upp några dagar kände jag att det har byggts upp mycket sorg så ikväll när de hade åkt fick jag gråta ut. Det var hemskt men skönt efteråt.

Inatt drömde jag också att Daniel kom tillbaka. Han hade bara varit bortrest för att köpa bildelar. Jag sa "men förstår du inte att vi har varit oroliga? Vi har ju tom satt in en dödsannons!" Han var helt oförstående och gick ner och mekade med bilen. Sen var vi på ICA och jag kände mig så lycklig, höll om hans arm och sa att jag aldrig mer ska släppa honom. Jag fick också säga hur mycket jag tycker om honom och att jag ska göra allt mycket bättre nu. Men sen kom jag på att jag ju såg honom när han var död. Så jag förstod redan i drömmen att det inte stämde. När jag vaknade kändes det inte så hemskt, istället hade jag kvar lite av den där lyckokänslan. Och så känns det som om jag fick träffa honom igen och säga det jag ville säga.

Jag ska vara föräldraledig fram till årsskiftet och skola in Albin på dagis i januari. Det kommer säkert att bli en lång höst, jag var ju laddad att börja jobba. Men nu känns det ändå rätt att vara hemma med honom.

Imorgon kommer kuratorn igen och det känns skönt!

Aila: Tusen tack för dina fina ord och ditt stöd! Det värmer!

Som om det inte var tillräckligt eländigt har både jag och Albin blivit förkylda! Han nyser och snorar och är väldigt grinig och sover dåligt. Jag har fått ont i halsen. Jag vill verkligen inte vara sjuk nu och absolut inte på begravningen, men då kommer jag väl att vara som mest snorig. Typiskt. Nåja, det är bara att bita ihop och göra det bästa av situationen. Allt känns ändå så hopplöst nu så det är nästan (men bara nästan) så att man skrattar åt eländet. Konstigt hur man klarar motgång efter motgång och inte bara lägger sig ner och ger upp. Men det är väl den mänskliga naturen: överleva till varje pris!

Imorgon har jag en hektisk dag med bl.a. fransfärgning, träffa solisten och lunch hos svärisarna. Sen hoppas jag att det blir lugnare resten av veckan för jag behöver mentalt förbereda mig inför begravningen.

Ja, det var jättebra! Stilla ro och nära ska jag definitivt ha, antingen på begravningen eller minnesstunden. Sedan har jag inte bestämt mer, ska träffa solisten imorgon så då ska hon också komma med förslag.

Idag har det varit jättetungt pga förkylningen. Huvudet spränger, ögonen svider och näsan rinner. Och inte kan jag lägga mig ner en sekund heller för då kommer Albin och börjar hoppa på mig. Men förhoppningsvis hinner det värsta gå över innan fredag.

Jag har nog varit lite handlingsförlamad efter begravningen och helt glömt bort att berätta om hur det var.

Det blev lite stressigt innan jag kom iväg till kyrkan eftersom Albin somnade när jag hade tänkt att vi skulle äta lunch. Jag hade tänkt att jag skulle hinna vara i kyrkan en stund och ta det lugnt innan alla andra kom. Men nu blev det istället så att jag kom just när alla andra började strömma till så jag fastnade i porten där alla ville kramas. Sen fick jag skynda fram just innan det började (jag var sist på plats!) Det var en jättefin ceremoni, vacker musik och Anette (solisten) sjöng Som en bro över mörka vatten och Stilla ro och nära. Fantastiskt! Jag kände mig inte så känslosam, det var mest overkligt. Jag kunde inte känna att Daniel var närvarande, det kändes inte som om det var han i kistan. Jag försökte intala mig gång på gång att nu är jag på Daniels begravning men det gick ändå inte in. När vi skulle ta avsked av honom gick jag fram först, ensam med Albin. Jag satte mig ner på golvet vid kistan och sa allt jag ville säga. Det kändes bra även om det som sagt var overkligt. Det känns ändå som om jag tog mitt riktiga farväl på sjukhuset när jag kunde se och ta på honom. Det var många som kommit till kyrkan och mycket blommor.

Efteråt gick vi till församlingsgården och åt smörgåstårta. Jag hade gjort ett bildspel som rullade hela tiden. Då blev det mer verkligt att det var för Daniels skull vi var där, och samtidigt jobbigare. Jag läste också upp mitt tal till honom (som jag kunde utantill). Det var verkligen så mycket jag ville säga och som jag ville att alla skulle få veta, hur fin han var och hur mycket han betydde för mig. Många berömde mig senare för att jag orkat och för att det varit jättefint.

Det kändes som om det hela gick jättefort, plötsligt var det över och hemma var det så ödsligt och tomt så jag följde hem med mamma och pappa. Men först åkte vi till kyrkogården där han nu låg begraven. Det kändes märkligt men det var en fin plats i ena änden av kyrkogården. Det kommer även att finnas plats för mig där om jag vill och det känns bra.

SJälva begravningsdagen var inte så jobbig egentligen, det var mest skönt att träffa alla. DAgen före och efter var mycket jobbigare, när man blir själv med sina tankar. Nu efteråt känns det som om jag vill ha något projekt att syssla med. Vissa dagar har varit jättetunga men emellanåt går det ganska bra. Just nu vill jag bara vara i den här sorgen och låta det ta sin tid. Framtiden känns oviss och tung. Tankarna irrar men jag försöker att slå bort dem och bara vara här och nu.

Tråkigt Ylva med barnlösheten - det är en sorg i sig!

Hej alla från barnkarusellen! Tack för ert stöd och era fina ord! Jag har tänkt på er och funderat om jag skulle skriva nåt i tråden men det var säkert ett år sedan jag var in där sist så jag visste inte om någon skulle minnas mig. Men jag kanske får göra ett inlägg.

...hittade inte den så jag fortsätter väl här.

Jo, det är så att min man har gått bort (jag upprepar det mest för mig själv för jag tror inte riktigt att jag fattat det än). Jag är nog lite i chock ännu. Jag känner precis igen mig i det du skriver, Sweetan! Det känns som om alla förväntar sig att jag ska vara jätteledsen men konstigt nog går det ganska bra på dagarna, vardagen rullar liksom på. SÄrskilt när man har en vild 1-åring hemma! Men då och då får jag påminna mig själv och då känns det så overkligt. Ibland kommer det djupa svackor (jag tror kroppen tar det i etapper för att orka med) och då undrar jag hur jag ska orka leva vidare utan honom. Jag tror det är först nu jag förstår hur mycket han betydde för mig. Jag kunde ofta vara irriterad på honom för småsaker och undrade ibland om han var rätt för mig. Men nu saknar alla de där småsakerna betydelse och det är egentligen först nu jag riktigt uppskattar honom, vilken underbar människa han faktiskt var! Ord kan inte beskriva det. Det känns omöjligt att föreställa mig ett liv utan honom. Och ändå är det just det jag tvingas till nu.

Jag har tittat på filmer från i sommar, det är ju bara ett par månader sedan! Han är så levande och verklig och det känns så märkligt att när jag stänger av finns han inte kvar. Och jag får inte ens säga till honom hur mycket jag älskar honom! Det är en sån tomhet och saknad så jag vet inte hur jag ska hantera det. Sorgen blir bara större och större och jag undrar om folk i min omgivning kommer att förstå det. Jag har fått jättemycket stöd och hjälp av släkt och vänner! Men jag bävar lite för framtiden, hur ensam kommer jag att känna mig då? Han var ju den enda som riktigt kände mig och som jag kunde prata med om allt. Hur mycket stöd jag än får kan det aldrig ersätta honom. Och det är tur att jag har Albin att leva vidare för, men han kan inte heller ersätta Daniel. Det tomrummet kan ingen fylla.

Tack igen för ert stöd!

Ylva - du behöver inte be om ursäkt för att du inte orkar! Jag vet att du har det tillräckligt jobbigt själv. Sånt där strul kan man ju bli galen av. Hoppas att det löser sig!

Ammo: Jo, det rullar på. Idag var vi på babysim men jag har haft en tung dag.

Jag ska börja jobba en dag i veckan från nästa vecka!! Det känns bra, jag längtar lite till jobbet och tror det blir bra både för mig och Albin med omväxlingen. Mormor och morfar ska vara barnvakt eftersom jag inte får dagisplats förrän i januari. Så det känns ganska bra ändå.

Jess: Åh, så många tråkiga besked du har fått på sistone. Ja, varför ska livet vara så kort för vissa?

Jag ska bara jobba en dag i veckan och jag tror det är precis den omväxling som både jag och Albin behöver. Om jag inte orkar kan jag ju alltid avbryta.

Karin: Jo, visst hoppas jag på att hitta kärleken igen. Det känns smått omöjligt nu men kanske så småningom. Jag måste bara låta sorgeprocessen ta sin tid först.

Det känns som om jag vill berätta för hela världen vilken fin människa Daniel var och hur mycket han betydde för mig. Så jag ska lägga ut mitt tal till honom i min presentation. Jag läste det på minnesstunden och det säger nog det mesta.

Skönt att det gick så bra med krocken, hoppas bara att ni inte fått några men som visar sig längre fram. Om det går så där illa i 30 km/h vågar man ju inte ens tänka på hur det skulle vara att krocka i 70 eller 90! Fy och usch!

Synd att det inte blev någon krogrunda förstås, men det kommer fler tillfällen. jag var faktiskt på väg ut i lördags med en kompis som separerade i våras. Hon vill gå vidare med sitt liv och börja dejta nu men har ingen att gå ut med då alla kompisar är gifta/sambos. Så jag erbjöd mig att följa och kände att det skulle bli riktigt skoj! Men så blev jag och A förkylda så jag fick ställa in, tyvärr. Men vi tar det längre fram istället. Det ska bli jättekul. Inte för att träffa någon utan bara för att få roa mig själva utan barn en helkväll.

Ylva: Vilken härlig resa ni hade!

Karin: jag får besök av en kurator varannan vecka och det känns bra.

Förutom förkylningen känns det ganska ok, vissa dagar är sämre och vissa bättre. Jag hade några jobbiga dagar förra veckan när jag hade pratat med hans läkare. Jag tycker att han har ett ansvar i det hela då jag tycker det var olämpligt att skriva ut den medicinen till D då han har överdoserat medicin tidigare. Jag tycker läkaren var lite nonchalant men erkände att han nog hade gjort fel så jag tänker skicka in en anmälan om felbehandling. Mest för min egen bearbetnings skull, jag tror ju inte att det leder någonvart. Imorgon ska jag göra bouppteckning på banken och det ska bli skönt att få det gjort.

Åh, hoppas att Lucas inte är så dålig! Stackars liten! Och hoppas att du kan gå ut ändå.

Själv sitter jag ensam här en lördagkväll, Albin har äntligen somnat. Men det känns rätt okej, morfar har varit här nästan hela dagen och hjälp mig så vi har fått massor gjort. Nu har Albin fått ett eget rum (fast det är inte inrett än) och jag har fått ett riktigt datarum!

Jag ska försöka göra en tidig kväll men det går väl lika dåligt som vanligt...

Tråkigt med idel sjukdomar! Vi är fortfarande inte helt friska från förkylningen men det är ju inget jämfört med magsjuka.

Ylva, du får nog ta det lite lugnt ett tag. Att flänga runt är roligt men tar på krafterna!

Jag var på en jätterolig föreläsning med Nisse Simonsson i tisdags om positivt tänkande. Fick mig många härliga skratt och inspiration!

Instämmer! Jag kollar facebook varje kväll men här glömmer jag bort att kika in. Tur att vi i alla fall blivit vänner och håller kontakten på andra sätt!