Hej i tråden!
Förlåt min långa frånvaro, men deppmanteln har tyngt mig så hårt att jag inte orkat skriva.
För några veckor sedan kraschade jag ganska ordentligt, men nu har det börjat vända uppåt igen så smått. Maken har varit hemma på förmiddagarna i en månad nu och det tror jag är en starkt bidragande orsak till att jag kunnat återhämta mig lite.
Under hela den här perioden har Piff i princip inte ätit något själv, utan vi har sondat till 100%. Det har känts så himla hopplöst när han inte velat äta något alls. Sen en vecka tillbaka sondar vi bara morgon och kväll och nu har han faktiskt kommit igång med lite ätande på dagtid. Inte så mycket, men iallafall så pass att vi fått hoppet åter om att det ska lösa sig.
Puff har varit extremt krävande att mata, i form av att han har behövt avledas från att han faktiskt äter, så vi har fått sjunga, plocka fram leksaker, läsa ramsor osv med 100% insats för att få honom att äta överhuvudtaget. Att då dessutom ha ett barn som ska sondas är en ekvation som inte går att lösa när man är själv.
Sen några dagar tillbaka har de faktiskt börjat äta ostbågar(!) båda två. Det är det första i matväg som de både håller och stoppar i munnen själva, och som de faktiskt visar något intresse för. Ingen av dem klöks, utan båda tuggar och sväljer jättefint.
Nu handlar det ju om att försöka få dem att äta andra saker också, men det tar vi efterhand.
Vi har dessutom bestämt oss för att låta pojkarna börja på dagis efter jul. Egentligen skulle maken varit hemma på heltid då, men vi har förhoppningar om att ätandet kan bli bättre om de ser andra barn äta. De börjar bli små härmapor nu, så förhoppningsvis kan det ha positiv effekt.
Piff har också börjat gå nu, så nu är det två små yrväder som far omkring här hemma.
Precis runt knuten där vi bor finns hagar med hästar och får, så nu gnäggas och "bäähää"as det friskt här.
Vov vov är också populärt, tack vare alla hundar som rastar häromkring. Hoppas att det kommer mer på talfronten framöver, för det är jättekul.