Livets viktiga och oviktiga frågor

KRAM till gosnosen, alltid lika roligt att höra från dig!!

GRATTIS till nennes finfina äggskörd, nu jäklar!!

till lappis, blev så GLAD av att läsa om din lycka!! Tror jag redan sagt det på någon lunch, men när jag fick följa en kollegas väg till ett adopterat barn för 6 år sedan fick jag ett skönt inre lugn eftersom jag då kände att det här med barn kommer att ordna sig på något sätt (jag har ju alltid trott att jag skulle få svårt att bli gravid), och att ett adopterat barn är precis lika unikt, fantastiskt och eget som ett biologiskt!

Här jobbar vi med napp nu efter mycket positivt tillväxtbesked på bvc: 500g upp på 1½ vecka och han är 4 cm längre än när han föddes!! Jag tyckte ju att han hade blivit stadigare.
Igår sov han till och med en stund i sin fasters famn, gissa om den koppen kaffe var god!!!

Men nu var det roliga slut, kram!

Det var verkligen inte min mening att vara negativ mot adoption!!!! Jag tror säkert att känslan inför ett adopterat barn blir densamma som för ett eget "genetiskt" barn. Jag utgår ju från vad vi känner JUST NU. Har ju hela tiden sagt att vi kanske ändrar oss om fem år om vi fortfarande är barnlösa. Men för tillfället känns det som att jag nog skulle förlika mig med tanken på ett liv utan barn om ÄD inte kommer att fungera. Och tack och lov känner maken samma sak. I början av året var jag inne på att vi skulle ställa oss i adoptionskön så att vi inte missar massa år OM vi ångrar oss i framtien. Men då trodde vi ju också att vi skulle behöva vänta på ÄD i tre år och nu är det ju dags för det snart och då "hinner" vi ju med adoption om vi vill det i framtiden. Jag tycker det är fantastiskt att möjligheten finns och man gör ju dessutom gott för någon annan.

Lappis - det låter härligt att du känner dig lycklig! Det gäller att se de små sakerna i livet som gör en lycklig, varje dag. Vi tittar på att åka till Malaysia. Skriver mer på resetråden!

Tack för feedback om illamående. OM det behövs så får jag inhandla postafen (har testat tidigare och blir inte trött av dem) och åkarmband.

Tack för att alla är glada för att jag är glad !

Visst ska nenne ta nästa plus men som sagt plussen här på tråden brukar ofta komma i stim så om hon börjar kan ni övriga hänga på därefter.

EA - skönt med allvarssnack med maken! Det krävs så mycket och tar så mycket mental kraft när man är inne i den här karusellen att kommunikation och att man är på samma trappsteg är a och o. Känner tyvärr till flera par på FL som har varit nära eller som har splittrats upp bara för att det tär aldeles för mycket på förhållandet.

Själv nämnde jag min lättnadskänsla för min bror igår kväll (efter ett antal glas vin) och han sa att han t o m har sett det på mig de senaste gångerna vi har träffats. Hans bästa kompisar har ju också genomgått samma karusell med 5 misslyckade IVF och det var samma slags lättnadskänsla som infann sig hos dem när de väl valde att gå på adoption.

Och idag har jag diskat och åter diskat alla dessa glas som användes igår vid middagen medan maken ligger bakis i sängen. Vår sista gäst gick kl 04.00!!

gosnosen - självfallet har alla olika åsikter gällande barn och adoption. No hard feelings men när det nämndes att ett adopterat barn inte var detsamma som ett biologiskt så kan jag tyvärr inte hålla med. Sen har jag tänkt exakt detsamma som dig tidigare (innan jag träffade maken). Att antingen biologiskt eller så får det vara. Jag har aldrig varit barnkär, aldrig känt den där längtan förrän nu. Accepterar och förstå att man väljer antingen biobarn eller inget.

Lappis - jag förstår! Jag läste igenom mitt inlägg idag igen och såg att det var lite klumpigt skrivet. Jag tror att det för min del också handlar lite om okunskap då jag varken har läst på om adoption och inte heller känner någon som är adopterad eller har adopterat. Det blir då svårt att känslomässigt relatera till det.

EA - IVF är ju bara att hjälpa naturen på traven. Att man verkligen ser till att ägg och spermier möts under bästa tänkbara förhållanden! Du får försöka förklara för maken vad det innebär... Vi är ju flera "experter" här inne så du kan ställa alla frågor du/ni har till oss! Kram!

gosnosen - jag förstår! Själva har vi vänner som adopterat samt att jag har kompisar under mina uppväxtår som kom från bl a Sydkorea. Maken har däremot inte någon runt omkring sig så för honom har det varit mer främmande. Men som sagt var, nu har vi min brors bästa kompisar som fått hem två barn från St Petersburg (den sista kom i februari i år) och vi ser deras ofantliga lycka.

Lappis - åh, vad GLAD jag blir av att höra att du mår så bra & är så lycklig! Det glöder mig verkligen & är sååå himla välförtjänt!

Gosnosen, jag mådde bara yttepyttelite illa under 2-3 veckor & behövde aldrig ta ngn medicin/använda armband eller liknande. Bara jag hade med mig lite frukt, lite morotsstavar eller kex, så gick det bra.
För Muggles vill jag minnas att det var samma sak, om möjligt mådde hon ännu mindre illa/typ inte alls. Så det finns massor av kvinnor som inte mår illa också!

EA - bra med snack med maken! Rensa luften lite, typ.

Snaily - kul uttryck med cocktaildykning
Jag röstar för Wien - massor av fina kyrkor, om man är lagd åt det hållet!
Trist med kompisen som flyttar, skittrist att ngn man umgps mmkt med & verkligen tycker om "försvinner", speciellt i ditt fall när du inte känner så många där du bor. Hoppas att det ger sig så småningom, oavsett om det blir flytt även för er, eller att ni blir kvar.

Ore - får man inte dyka om man har svimmat ngngång? I så fall skulle jag falla bort direkt eftersom jag gjort det ett antal ggr genom åren. Fast nu var det länge sen senast

Frejis - kul med Rolfs Kök - ett ställe i Sthlm som jag känner igen & faktist varit på ett par ggr - för typ 14-15 år sen när jag bodde i just huvudstaden Loooong time ago! Ovanligt med ställen som lever så många år!

Frejis igen - jobbigt med kliande vetepåse - jag har haft grym nytta av min många ggr, den är underbar! Synd att det inte funkar för dig!
Paris blir det nästa helg Ska på bo telis favvohotell!

PB - skit med tanten

BS, stämmer att Tinga gjrde KUB i Gbg, tror inte det fanns privata alternativ i Malmö då, eller så var det så att om det fanns, så var det ngt som ställde till det & gjorde det extra bökigt & drför kom de till Gbg.

Synd att maken din inte gillar NYC - jag älskar den staden Det enda stället jag rymde från fortare än kvickt var Times Square - über-turistigt & hysteriskt mkt folk där.

Snorkis - jobbigt när allt i tillvaron går en emot

Telis - så Paris närmar sig! Vad härligt! Själv njuter jag av att bara få vara hemma och skrota. Ska hämta hallmöblerna som ÄNTLIGEN har kommit och förhoppningsvis fixa iordning den lilla väggen i hallen nästa helg.

Mugglan - jag kom på sen att mannen & jag kanske inte är rätt personer att råda er i husfrågor Vi var ju precis motsatsen till veliga, dvs den andra ytterligheten. Vi kollade ju inte på andra hus över huvudtaget innan vi nappade på detta, efter tips från kompisar. De hade tecknat sig & tipsade om att en ny etapp av hus skulle komma upp. Området hade jag haft tankar på tidigare att det kändes OK & vi fick ett av husen på gatan (vi hade ställt oss i kö för flera av dem). Magkänslan var rätt såtillvida att det kändes helt rätt med nytt för oss, att planeringen av huset var jättebra, lagom liten/stor tomt, nära stan (plus att det funkar att cykla om man vill).
Funderade lite på igår om detta med att inte "vela" ang boende har att göra med att jag flyttat så himla många ggr i mitt liv, så att det mesta funkar? Jag trivs oavsett var det blir, typ? Ok, inte riktigt, men lite åt det hållet, kanske?
Eller så är det helt enkelt så också att vare sig mannen eller jag ser framför oss att vi kommer att bo här tills vi blir panschisar & då behöver inte precis allt vara perfekt, utan vi ser det som att vi kanske bor här i tio år & sen byter vi till ngt annat.
Tror nog att detta senare alternatvet spelar in mest.

Alla är helt enkelt olika & det ena är inte mer rätt än det andra, bara annorlunda. Det viktigaste är & förblir ju att magkänslan är rätt.