Fruar - sommarbröllop 2008

Fast jag hade redan lovat Lasse att vi skulle dra ner på resesparandet ett tag, han tycker tydligen att det finns viktigare saker att lägga pengarna på (grejer till lägenheten osv). Konstig människa

Skönt att du är helt frisk och fungerande förresten, och att A får den behandling han behöver!

Vi får väl se om jag sällar mig till er skara snart, efter att ha freakat ur och behandlat ämnet om barn och barnalstrande rätt friskt i min blogg (läs på egen risk )

Haha du jag har redan läst det.. jättesvårt att råda när man inte är mamma själv. Men dom känslorna har faktiskt inte dykt upp hos mig. Finns inget vi (jag & A) längtar så mkt efter som ett gemensamt barn, som binder oss samman ännu mer... det är iaf vår förhoppning. Hoppas du kommer få samma känsla!
Och ja, det är så skönt med proverna. Nu kan man liksom mer "ta" på felet, göra något åt det och lägga all energi vi lagt på grubbel och oro till något positivt istället!

Jasså, du har varit inne och läst - trevligt

Mamma säger att det är mitt stora problem - jag tänker och analyserar alldeles för mycket. Har alltid varit sån och så får jag panik och blir helt knäpp. Lasse bara tittar på mig som att jag är från en annan planet och säger "Det blir bra ska du se älskling" och typ klappar mig på huvudet

Tror det stora problemet för mig är att jag har problem med förändringar som är "för alltid", dvs avslutar ett helt kapitel av mitt liv på ett så enormt sätt. Det går ju liksom inte att lämna tillbaka barnet om man ångrar sig eller om det känns lite jobbigt

Jag har dig som favorit på Bloglovin så jag läser ofta

Jag är ju ocks en analyserande männsika, men detta är ngt som känns så självklart och som jag längtar så efter så det har jag ännu inte lyckats analysera sönder.
Visst oroar jag mig... kommer jag klara en förlossning? Kommer jag bli en bra mamma? Tänk om jag får en galen tonåring som bara super o börjar ta droger (haha ja SÅ långt har jag redan tänkt)? Kommer jag vara nojig och hypokondrisk över om barnet är friskt eller inte? Klarar vi det ekonomiskt? Ja... det finns tusen och åter tusen frågor men det kommer jag aldrig få svar på om vi inte prövar och jag tror, att i de allra flesta fall så överväger det goda det onda. Och så försöker jag tänka såhär: Det är SÅ många som sätter barn till världen varje dag och klarar det, så varför skulle då inte vi?
Sen är jag fullt beredd på att vårat liv kommer se helt annorlunda ut efter att bebisen anlänt till världen, men på vilket sätt? Ja det vet jag inte, men jag ser verkligen fram emot att få ta reda på det. Jag är så redo för en förändring nu, jag vill ta "nästa steg", så enkelt är det.

Vi oroar för helt skilda saker, det är lite roligt faktiskt

Jag vet, det är ganska festligt faktiskt. Jag oroar mig mer för konkreta saker kring barnet och du för förhållandet/"ändrar livsstil" (förstå mig rätt)

Ja precis De där "konkreta" sakerna kring graviditet, förlossning och uppfostran oroar jag mig inte så mycket över. Än

Haha... näe, jag har väl redan passerat dina orosmoln eftersom jag är SÅ inställd på att jag vill ha barn.
Nej, nu blir det sängen här. Så jättetrött! Vi får analysera och grubbla vidare en annan dag...
Natti natti!

Natti natt!