Bryter ihop - ska allt vara så jäkla segt och svårt?

A-kassa får man bara om man jobbat 6 månader i sträck, det har ingen av oss, jag var målarlärling och sessongerna var korta då det var dåligt med jobb.

Är man sjuk fårman bara pengar om man har garanterat jobb 6 månader frammåt, det ändrade de till 1 Juli 2008 så när jag sökte sa jag att jag hade inte garnaterat jobb, kommer det vara ett problem?
Nej, svara de, de reglerna har inte kommit än.

Men det var på grund av det jag fick avslag.

Så är man sjuk och inte har jobb sex månader framåt eller haft jobb i sex månader bakåt är det Sociala som gäller.

Och tro mig, jag har bråkat mig blå och gul över det här men nu bara prkar jag inte längre. Sociala här har ingen dropp in och bara teletid 4 dagar i veckan. Och de är verkligen inte trevliga.
Vet inte vad jag ska göra, har sökt alla jobb jag hittar trots att jag vet att jag inte kommer kunna jobba. Detta trots att arbetsförmedlingen sagt att de inte rekommenderar mig att jobba alls, har ju alla intyg från läkare och psyk som behövs, bara ingenstans att vända mig

Föresten kanske jag har en chans till.

Fick just ett samtal, min läkare på psyk kommer skriva ut ett intyg direkt till soc på att jag gått ner farligt mycket i vikt då vi inte haft råd att äta, läkaren säger att om vi inte får pengar omedelbart kan jag anmäla dem.
Synd att Soc inte har öppet idag men imorn ska jag gå till deras sekreterare och kräv att få prata med någon på en gång.

Vet inte vad det var som gjorde att jag inte kunde ansöka om alfa-kassa.För jobb söker jag hela tiden, i hela Gävleborgs län och Uppsalas län. :S

Tror jag gjorde bort mig förra månaden med om det är som Bongen80 skriver. Vi klarade månaden genom att sälja massa saker, hundens vetrinärbesök måsta betalas på plats så innan vi var in sålde vi alla tv-spel, soffbordet, film, cd-skivor, kläder etc.
Pengarna gick till räkningarna som inte gick att skjuta upp och hunden. Allt såldes via tradera och opengarna sattes in på mitt konto, de kommer ju se alla insättningar och då är det klart de vägrar betala. Tycker i alla fall vi borde få för Februari för nu har vi inget mer att sälja! Och jag har levt långt under normen sen i Juni.

Ja, jag fattar inte hur de tänker, fasen asså om jag inte får hjälp i morgon. Då kommer jag flippa.

Uch, tidningar.. då vill de at man har namn och bild och har ni läst alla elaka kommentarer som samlas under alla artiklar.
Nä, nått sånt orkar jag inte.. Jag är för slut och trött för att orka bråka just nu

Vi har skriftligt kontrakt på ett år med hon som bor i lägenheten, hon är otroligt snäll som flyttar så snabbt hon kan, det är bostadsbrist i hela landet.. Speciellt billiga lägenheter för studenter, tänker inte sätta andra i skiten för min skull.

Kan heller inte ta lån med den som säkerhet, ingen inkomst, jag har anmärkning, tvärstopp. För något "utan säkerhetlån" tar jag inte, då svälter jag först. Tänker inte riskera att få lägenhetn såld för hälften av det vi lånat och sen hamna i skuld med över 100% ränta per år...

Nu fick jag ur mamma att hon fått en skattesmäll på 80.000 med så där är det stopp, min familj bor för övrigt på Island och har förlorat allt i deras krasch och min sambos pappa blev just varslad.

Det blir vist bara bättre och bättre.

Jag känner mig rätt så jävla nere nu.
Måste vänta till mötet i Mars.
Vill vi ha matpengar får vi vända oss till diakonirådet, en kyrklig församling som donerar pengar till mat och liknande till fattiga i Sverige. Inget statligt utan en hjälporganisation.

Aldrig i livet, aldrig att jag går till en hjälporganisation som lever på donationer från privatpersoner för att få pengar, man ska fan inte behöva göra det i Sverige.

Ska kolla upp det, för jag ger upp nu. Ska ringa runt och skjuta upp räkningarna men sen får Soc hjälpa mig för jag orkar inte mer.
Ska träffa en läkare och en psykolog på neuropsyk nästa vecka, ska be dem om hjälp med det här med. Länge sen ja var så himla slö och uppgiven som nu. Blir så mycket på en gång...
Jag är livrädd för att få diagnosen med. Räcker med att de just slagit fast att jag har IBS, en magsjukdom som det förståss inte går att göra nått åt, framtidsutsikten ser mörk ut just nu.

Vill bara kunna jobba och klara av vardagen som en normal människa. Att planera bröllop och barn känns just nu som en löjlig tonårsdröm.. ush

Jo det är kyrkan som kan gå in med almosor, jag kan bara inte ta det. Lever hellre på vänner då, och Soc. vägrar ge tidigare tid.
De har inga tider säger de bara, finns ingen "akut-soc" inga drop-in tider eller liknande, det är bara härda ut.

Vi har skrapat ihop pengar från föräldrar, vänner, mina syskon för att ha mat de här tre veckorna, till ocss och vår hund och våra två katter.
Det börjar tära lite väl på oss bara, bråkar hela tiden, är vaken hela nätterna, nojjar över alla räkningar, framtiden.

Har sökt alla jobb som finns här, inte bara på ams sida, ALLA sidor jag hittat, alla företag jag hittat som har egna sidor, även ringt runt till alla industrier för att se om de behöver nån inhoppare, vikarie, extra personal.
Skulle utan att tveka ta vad som helst, även om jag vet att jag inte klarar de flesta jobb nån längre tid.
På arbetsflrmedlingen finns det INGA program för sjukskrivna, allt har dragits in. Får inte ens ersättningen för arbetslös ungdom, för jag får egentligen inte söka alla jobb jag sökt, bara de som är för "arbetssökande med förhinder".

;en det är bara tre veckor kvar sen MÅSTE de ge oss pengar. På lån, det är inte nått jag förväntar mig att få eftersom sambon har den där lägenheten hon fick av sina föräldrar som är värd ca 50.000

MEN ju mer jag tänkerpå det ju argare blir jag. Jag har förlorat ALLT, alla sparpengar, mina möbler, musikgrejer, tvspel, kläder, jag har sållt ALLT och inte för att jag är arbetslös utan för att jag blev SJUK.

Det ska inte vara så att man kastas längst ner på botten i samhället för att man har ett hjärtfel. Det är inte så här det ska vara, det bara får inte vara så här.

Jag är sjukskriven pga hjärtfel, men man får inget från försäkringskassan "bara för att man är sjuk". Du måste ha anställningsgaranti 6månader franåt och då får du pengar i 6 månader, sen inget mer.

Djuren har vi sen långt tillbaka, jag hae tryggad ekonomi när jag skaffade hund, även så min sambo, min hund är avlivad nu men hennes är ju lvar och det finns inte som alternativ att göra oss av med varken henne eller de två katter vi har. Det här är vår familj, oavsett situation.

Jo jag borde kankse tänka om när det gäller kyrkan som ger välgörenhet, men jag vill att det ska vara allra sista utvägen, vill vänta, jag lyckades skrapa ihop genom att låna från vänner och liknande, det finns människor i Sverige som har det värre som verkligen behöver deras hjälp.

Missade jag nån fråga nu? Jo vi bor i Gävle, vi flyttade hit för att kapa våra kostnader genom att flytta ihop och för att ha större chans att få jobb.

Alfakassa säger de nej om på arbetsförmedlingen. Jag är sjuk, inte arbetsökande. De har dock som sagt inga "program" för sjuka, det kommer nog 2010 eller senare.
Jo, och att studera är inget alternativ, jag har 97.000 i studieskulder till csn efter två år på folkhögskola.

Har sökt Mc-donalds, Max, sibylla, alla snabbmatsresturanger och tidningsbud med, både med och utan bil, städfrimor.
Alla på arrbetsförmedlingens sida ha jag sökt innom gävleborg och uppsala län, vissa jobb i Dalarna med bara i ren desperation...

Har truckkort, utbildad på gymnasienivå på företagsekonmi, har goda referenser och har telefonvana, servicevana, kundbemötandevana, bil, körkort... Menj ag har ingen "riktig" utbildning...

Hade det varit år 2000 - 2007 hade jag haft 80% av min målarlärlingslön i upp till ett år.
Men Juli 2008 ändrade de allt och jag blev sjukskriven Juni 2008 och får inte ens för Juni för ändringarna gäller i vissa fall retroaktivt.

Sick jag vet, men är man sjuk idag så får det inte synas i Sveriges fina statestik. Det är så Moderaterna sänkt sjukskrivningarna . Man får helt enkelt inte sjukskriva sig.

Hemskt att höra, jag känner igen mig i mycket.
Det är just den där känslan jag går med också, vill ju jobba, vill ha hjälp men får kalla handen överallt. Har alla intyg på mitt hjärtfel, mitt psykiska tillstånd men går jag till försäkringskassan tar de inte ens emot dem. Inget jobb, ingen sjukskrivning, punkt.
Arbetsförmedlingen VILL i alla fall hjälpa men när arbetslösheten gick ner för några år sedan så stängdes alla hjälpprogram ner, dessa kommer tillbaka tidigast 2010....

Jag ser inte heller något sätt att lyckas få hjälp som håller en längre tid. Så fort jag fått jobb kommer allt börja krongla, det vet jag. Sömnen, ångest, kommer behöva äta sömnpiller och lugnande för att orka med - har gjort det förr.
Sen en dag så kommer det bara vara slut på kraft och då sitter jag i samma soppa igen.

Lillabruden: Jag tänker främst på illegala flyktingar, folk som är helt utanför systemet. Men det är sant de du skriver det är en fördom. Eller en stolthetsgrej... Ringer runt till industrier idag hoppas på att få truckjobb eller kontorsplats, vad som helst. Är bara så trööött idag... börjar ge upp.
Ska till psyk på Torsdag igen, läkare och psykolog, de ska besluta om de sätter in en utredning på neuro ang bipolär samt ifall min hjärnskada behöver kollas igen, det var 8 år sen sist, kan vara den som spökar.
Tänker helt enkelt säga att nu är det bra, de får fan lägga in mig om jag inte kan få mer hjälp för jag orkar inte ens äta längre, än mindre duscha, städa, diska eller sova..
Ush, det blir mycket klaga nu men jag är så himla less bara..

Tack till er som lyssnar och kommer med råd! Det gör mycket :)

Utomlandsvistelse är svårt för mig, skulle vara skönt på ett sätt men jag har på nått sätt en grundpelare som är min mamma. Kan låta otroligt löjligt att en snart 23 årig kvinna känner att hon vill vara nära sin mamma (bor 14 mil hemifrån) men hon är en otroligt speciell kvinna.
Ända sedan jag var liten så har hon alltid ställt upp i alla situationer. Min uppväxt är... speciell kan man säga, väldigt trasig och svår att prata om. Ibland tror jag min mamma drivs av dåligt samvete och inte bara kärlek till mig . trots att inget av det som hände mig som barn var hennes fel på nått sätt!
Det går inte att övervaka ett barn 100% av tiden och dåliga människor finns överallt, också på landsidyllen där jag växte upp de första åren.

Så jag vill kunna ha kvar möjligheten att "bryta ihop och åka hem". Det har bara hänt en gång, då bosatte sig mamma och jag i hennes sommarstuga och hon tillbringade två månader med mig, skjutsa till läkare, kontrollerade medicinering etc.
Hade hon inte kunnat göra så hade de skrivit in mig på anstalt för psykiskt sjuka i Sundsvall eller Gävle.
Mamma är sjuksköterska och driver eget behandlingshem och kunde därför ta på sig det ansvaret.

Idag brast allt för mig, jag kunde inte kliva upp, första gången på två år som jag haft den formen av sammanbrott. Panikslagen insåg jag att jag kan inte göra annat än att sova för nu orkar jag inget mer. Det tog bara stopp.
Min sambo mår inte heller bra men hon håller ut för min skull. Även om jag ser på henne att hon också börjar brista.

Så nu har jag bestämt mig - jag skiter i det här.

Kommer gå ner på arbetsförmedlingen imorgon, säga att tack men nej tack, jag KAN inte jobba.

Tänker ringa till Soc och säga att jag går till diakonirådet och ber om matpengar så vi klarar oss till mötet och helt enkelt säga att om ni avslår soc-bidrag SKA jag ha ett lån så vi klara oss tills vi kan betala med de pengar min sambo får för lägenheten. De pengarna kommer gå till skulder till familj vänner, jag har lagt ihop ett exel-papper på hur vi levt sen Juni 2008 och jag kan säga att vi har klarat oss på långt under normberäkningarna och därför ska ALLA skulder till släkt och vänner betalas, sen resten till soc och sen SKA jag ha bidrag tills vi kan klara oss själv. För nu har jag läst på och det de gör är rent ut sagt olagligt enligt svensk grundlag.

Jag ska också ner till studievägledaren på Gävle kommun som har drop in tider och sätta upp en studieplan som jag kan klara av. Pratade med en kurator och NeuroPsyk är villig att finnas som samtalsstöd/terapi med speciell focus på att jag ska orka med och klara av deltidsstudier.

Har nämligen bara 2 år på mig att läsa upp gymnasiebetygen, annars måste man börja om från NOLL. (blev jäkligt chockad när jag insåg det.)

Sen ska jag helt enkelt gå på min dröm sen ungdommen och sakta men säkert utbilda mig till förskolelärare för att sen specialisera mig till pedagog som jobbar med barn med extra behov. Helt enkelt med barn som idag har det som jag hade det.

Min mamma hojtar: "stop, stop, nu tar du i för mycket".
Men det gör jag inte. Tänker inte sätta ett "tak" för när jag ska vara färdigutbildad, tänker köra på deltidsstudier för att ha en sysselsättning och sen tänker jag bara jobba med mig själv. Punkt.

Nu blev det här lååångt, börjar kännas som en blogg den här tråden :)

Men jag TÄNKER INTE hamna i den situation jag var i för några år sedan då jag låg i sängen 24 timmar om dygnet med en skräck i kroppen som inte lämnade mig förän jag fick starka lugnande.

Ibland behöver man nudda botten för att vakna till liv.

Och tack igen för alla råd och vänliga ord!

Jag fick inte mer än otrevliga svar från Soc men "det finns möjlighet att låna"
Ekonomiskt så klarar vi det precis, räkningarna är uppskjutna till den 10e, vi ska på Soc den 4e och jag har kollat upp saker på nätet och skrivit ut några saker (stycken ur sociallagen eller vad det heter) och de kan helt enkelt inte neka oss förssörjningsstöd i det här läget.
Matpengar har vi fått från diakonirådet, ytterst skamfyllt kändes det men gick bra, de var jättemysiga och trevliga där.

I sommar *tamdada* ska jag helt enkelt dra till Norge. Ser ut som att jag får jobb på min tjejs, ex, pappas firma (hehe, ja jag vet) kan kankse få hyra in mig i deras hus billigt, hon skulle prata med sina föräldrar om det och så jobbar jag helt enkelt i sommar.
Komvux kan jag inte söka till föränn i Mars men det ska inte vara några problem. Csn godkänner 42 veckor till för studier så jag borde kunna plugga upp mina gymnasiebetyg till ett Slutbetyg och kan då börja högskola eller jobba, beroende på hur situationen ser ut då :)

Det känns lättare nu, ekonomikrisen känns inte oändlig längre och kan jag få jobb i Norge kan jag betala tillbaka alla pengar och ändå klara mig utan att behöva äta gröt och potatis hela tiden.

På Torsdag ska jag på neuropsyk igen, är lite nervös för efter mötet på två timmar ska de göra en bedömning på om jag behöver göra ytterligare tester och möten för att fastställa vad jag behöver för hjälp.
Just nu känner jag att det inte går att bedöma mig alls, jag har levt på piss och ingenting i 9 månader, min hund har dött, jag har flyttat 10 mil, jag har bråkat med alla myndigheter som finns i detta land. Vem vore inte ett vandrande vrak?

I Norge kanske jag kan andas, komma bort och fokusera på något nytt, plus att jag får erfarenheter med att köra truck vilket kan leda till extrajobb här i Sverige när jag pluggar. Tror det kan vara bra för min och M också, att få komma ifrån varran, sakna varran och landa lite i oss själva. Inte för att det är dåligt mellan oss men det har varit en tuff period nu.

Nu blev det så här långt inlägg igen :)

Tack igen allihopa! Att skriva av sig här och få beklaga sig och läsa era inlägg har hjälpt mycket!

-Kramar-

Det ärmycket ändringar nu i Soc. De tänker kortsiktigt. Förr kunde man ha bil (ingen dyr fin men en som fungerade) utan att förlora rätten till bidrag. Även bostadsrätt om det gjorde hyran väldigt mycket lägre. En kompis hade en hyra på 1100 kr/månad men de sa sälj lägenheten. Billigaste lägenheten hon kunde få just då låg på 2990 kr/månaden. Det var Soc helt nöjd med. Trots att lägenheten inte var värd nästan nå pga att den var i så dåligt skick. Pengarna av försäljningen av lägenheten räckte 2 månader sen fick Soc komma in igen, nu med högre hyra. Inte särskilt långsiktigt anser jag...

Men så äre äl, landet har inte pengar... dåligt styre eller inte, det är folkvalda politiker. Just nu tänker jag bara på att klara mig tills jag fått lön från Norgejobbet för att sen kunna ta studielån och börja plugga. Vill ALDRIg mer hamna i den här situationen men kan lova att jag aldrig mer heller tar emot någon större summa pengar av min mamma eller så, 50.000 som hon själv kämpat ihop och som skulle gå till min framtid rätt mer i toaletten... Man var bra dum..

Ja nu pratar jag på som bara den igen, ska ta och lägga mig då jag ska tidigt på psyk imorgon. Är lite nervös men det känns skönt med att få prata av sig!