Hur hanterar Ni svartsjuka i er relation?

känner igen precis :) har också bekanta som inte fattar att jag kan "tillåta" min sambo att ha tjejkompisar.. men jag har ingen lust, och ser ingen anledning till att begränsa honom på det viset, och jag vill absolut inte själv bli begränsad så själv heller, hade han sagt att jag inte fick ha kontakt med vänner bara på grund av deras kön hade jag blivit lite fundersam över vår framtid... men det är det som funkar för just oss, menar det inte som nån hets mot dom som väljer att "radera" vissa personer. :)

Om det nu skulle vara så at min sambo ville ha eller har tjejkompisar så hade det för mig inte vart några som hellst problem... anledningen till att jag inte längre umgås med mina förra killkompisar var att vi gled ifrån varann... så hade jag haft killkompisar hade det inte heller vart några problem...
(om det nu var så att jag menade annorlunda så inga missförstånd uppstår ^^)

Måste säga att det är VÄLDIGT skönt att inte vara svartsjuk'!! känns riktigt hälsosamt nu haha.. :)

Min partner är inte ett dugg svartsjuk. Däremot har jag en del problem med det eftersom mitt senaste förhållande slutade i.o.m. att min dåvarande pojkvän/sambo var otrogen mot mig (eller att jag fick reda på det, är ganska säker på att det inte var första gången). Det är välidigt svårt att lägga undan de känslorna även om jag ju vet att det min f.d. gjort inte har ngt att göra med min sambo. Tyvärr så kan jag inte alltid hejda mig och det har blivit ett par "gräl" eller vad man ska säga... där jag i princip anklagat min nuvarande för att varit/eller vilja vara otrogen och han blivit ledsen. Men jag skärper mig alltid efter en stund och ber om ursäkt. Jag jobbar med mig själv och försöker verkligen komma över mina problem, men det är inte alltid lätt. Man vill ju skydda sig själv från att bli sårad.

Ingen av oss är svartsjuk. Visst kan det dyka upp nån situation ibland då man blir lite fundersam men oftast skattar vi åt det. Ha lärt mig att det bästa är att faktisk säga att nu blev jag lite svartis, sen är det bra..

Baby S skrev 2009-01-31 13:45:37 följande:

Jag håller inte alls med om att det är en hårfin gräns! Alla människor behöver och har rätt till ett privatliv, oavsett om man har något fuffens för sig eller inte.

Som många skriver, det handlar om tillit. Har man tillit i sitt förhållande har man heller inga problem med att acceptera sin partners behov av egen tid, egna tankar och egna vänner. Punkt och slut.

Vi tycker det är etremt viktigt med ett varsit privatliv i vårat förhållande. Nu finns det nog inget som jag undanhåller henne men jag vill ha min egen tid ibland och likaså hon.
Det bästa med vårt förhållande är att det är inga problem att be henne åka bort en natt till sina föräldrar eller be om att få sitta själv en stund.
Oftast behöver jag egen tid för att kunna skriva, läsa och meditera.

Nancy Drew skrev 2009-03-02 10:07:43 följande:

Ett visst mått av svartsjuka kan vara bra tycker jag. Om jag ska ut med en killkompis eller flera tycker jag att det är lite charmigt att få lite sura kommentarer. Jag vet att det inte handlar om brist på tillit. Skulle bli lite fundersam om han INTE reagerade alls faktiskt. Likadant kan jag känna att det är bra för mig att se att vara på andra sidan och se hur en massa söta tjejer trånar efter min kille (obs! medveten överdrift). Så länge man inte medvetet försöker provocera fram dessa känslor och spela spel så tycker jag som sagt att de har en viss funktion i ett förhållande.

Men när man upplever det som ett problem så håller jag med Tooticki: Då ÄR det ett problem. Jag skulle inte palla att leva med en som försöker kontrollera mig eller kräver förklaringar hela tiden.

Nä huvva! Jag har åkt iväg på flerdagarskonferenser tillsammans med en manlig kollega (vi satt i samma styrelse men jobbade itne tillsammans) och vi har dessutom suttit och druckit vin tillsammans på ett av rummen. Upplagt för svartsjuka partners alltså...

Jag skulle dock bli galen om maken skulle kontrollringa eller på något annat sätt visa sitt missnöje med att jag åker iväg. Tvärtom säger han - passa på att ha roligt och drick vin och dansa!!

Sura kommentarer tycker jag verkligen inte är charmigt, bara omoget. Om han har synpunkter är det väl bättre att iså fall säga det rent ut: "jag litar inte på dig 100% så du för stanna hemma!"?

Förstår inte heller vad som är charmigt med det?

Fast JAG tycker ju inte att det är omoget... Och jag varför skulle det vara bättre att han sa något han inte menade? Det handlar ju inte om tillit sa jag ju! Och det är ingen som vill att jag hellre ska stanna hemma heller. Så det var lite onödigt det sista tycker jag.

Man skulle ju kunna kontra med att din man då egentligen menar: Ja, stick du så jag slipper dig ett tag, egentligen står jag inte ut med dig. Och vad bra att du ska dansa, dricka och ha roligt så slipper jag ha dåligt samvete för att jag tycker att det är så mycket roligare när du är borta!

Men nu tror jag ju faktiskt inte att det är så. Jag gör inga anspråk alls på att veta vad din man egentligen tänker.
Jag vet att man kan känna sig uppriktigt glad för någon annans skull, och det händer mig och min kille också tro det eller ej!