Kom precis hem från en middag med en kompis som är gravid i vecka 15. Under middagen kom vi in på frågan: vad gör man om det är något fel på fostret?!
Skulle ni behålla barnet om det var något fel på det? Jag vet ärligt talat inte var jag står i den frågan....Tänkte att jag kankse skulle bli klokare om jag fick diskutera den här med er.
Det var också något jag oroade mig över när jag väntade sonen.
Tror det är en "fas" alla blivande föräldrar går igenom.
Nu kom han ut frisk, men hade han fötts med te.x en CP-skada eller med Downs hade jag älskat honom precis lika mkt.
Jag tror det är svårt att föreställa sig, man måste vara där å då för att kunna tackla situationen å låta allting smälta.
Jag är en av de få (som jag upplever det i alla fall) som kan vara ärlig och högt säga att jag faktiskt skulle göra en abort om det var något fel med fostret. Om det gör mig hemsk eller ej struntar jag faktiskt blankt i, för det är ett sånt beslut som ingen annan kan lägga sig i.
Har ett par vänner som gjorde "abort" i 6 månaden pga barnet hade en sjukdom som gjorde att det var 70-80% chans att inte sklettet skulle utveckla sig normalt, barnet skulle då inte överleva det första året efter födesln. Dom stod i ett jätte svårt beslut och valde att göra abort och föda fram barnet dödfött.
Dom håller nu på att utreda om detta är något som dom två genetiskt skapar eller om det bara var en slump...
Beror på hur allvarligt fel men skulle nog tyvärr göra abort för har två barn och ett "skadat" barn kräver mycket mer och risken är då att de andra två skulle bli lidande 
Jag håller med svartvitabruden. Ett gravt handikappat barn påverkar ju även de andra barnen så att man inte hinner med dem.
Jag talade nyligen med en mor till ett handikappat barn som aldrig lärde sig att tala, gå eller ens sitta själv. Barnet blev ändå 27 år och mamman beskrev det som 27 år i fängelse för hennes egen del, trots all kärlek och även saknad som hon kände nu. (Hon har även andra barn, jag vet inte hur de upplevde situationen.)
Ett par som jag inte känner personligen (bekantas bekanta) isolerade sig totalt efter att ha fått ett barn med Downs, chocken var enorm för dem då de inte visste något i förväg.
Ett oerhört svårt beslut blir det så klart eftersom man med säkerhet kommer att älska barnet om man behåller det. Givetvis kommer man att få ändra sin livsstil helt och hållet också. I första hand så får man väl fråga sig vad för slags liv man kan erbjuda barnet ifråga och i andra hand om man kommer att orka med. (Slitningarna på förhållandet måste ju öka, en skilsmässa ovanpå allt är inte vad man önskar sig.)
Det beror på hur allvarligt fel det skulle visa sig vara och om jag tex har fler barn, så att man som föräldrar inser att det skulle ta för mycket från de barnen, att man skulle få lägga all tid o energi på det sjuka barnet.
Sedan är ju frågan, vad ett värdigt liv är... Skulle barnet inte kunna göra någonting själv, inte kunna leva ett "fullvärdigt" liv så, jag vet verkligen inte.
hade aldrig tagit bort ett barn med tex downs syndrom, men allvarligare fel som skulle leda till smärta och lidande för mitt barn så hade jag tänkt över det.
Tror nästan att det är omöjligt att säga innan, vad man skulle ha gjort i en sådan sits.
Hmm ska inte säga "att jag aldrig" hade tagit bort ett barn med DS heller. Beror lite på... Den avvikelsen har ju så stora variationer. Man hade väl fått se till den livssituation man har. jag har ju tre barn redan och tre friska barn kräver oxå väldigt mycket så frågan är hur man hade ställt sig till att få ett "extra krävande" barn. (låter på mig som att barn bara är krävande, men det är INTE så jag menar).
Jag håller med om att det nog är en fas de flesta som väntar barn går igenom, kommer ihåg känslan innan man går på ultraljud - tänk om.. Usch. Tror inte man kan svara på det generellt vad man skulle göra utan det skiljer sig nog från fall till fall. Kan barnet få ett fullt ok liv så skulle jag behålla det. Däremot om man kan konstatera att barnet skulle få ett kort liv fyllt av mkt komlikationer, smärta och ungefär noll livskvalite så tycker jag valet är ganska enkelt. (Om ni nu tolkar enkelt på rätt sätt...)
Sen är det ju säkert ett tuffare beslut ju längre graviditeten är gången och ju större fostret blivit, hoppet och längtan växer ju liksom med magen på ngt sätt.
Jag måste bara säga först att ingen är hemsk för att man väljer bort ett barn pga en sjukdom hos barnet. Beror det däremot på kön/ögonfärg osv så är det en helt annan historia.
Jag har jobbat med handikappade barn av alla möjliga sjukdommar. Jag vet att jag hade klarat av att älska och uppfostra mitt barn även med en skada. Men om barnet inte har någon hjärna, t.ex vattenhjärna, så hade jag nog valt bort det barnet. Barnet måste kunna se på mig så jag kan hjälpa mitt barn...så känner jag.
Detta är ett känsligt ämne, men det är minst lika moraliskt att välja bort ett barn man vet man inte kan ta hand om, som att göra tvärtom.
Jag tror inte att man verkligen kan veta förräns man är i situationen själv.
Men tro mig, Downs syndrom och många andra 'handikapp', det gör inte barnet mindre lycklig, snarare lite tvärtom. Det är samhället och omgivningen som gör det till ett hinder, dem själva är mirakel och klarar så mycket på egen hand. Klart, dem behöver ju mer vägledning men dem är otroliga! 
måste bara tillägga att många nämner här om tid med andra barn i familjen osv. Idag har vi ju mycket mer hjälp och stöd till familjer med handikappade familjemedlemmar. Det finns avlösning och personliga assistenter. Är själv personlig assistent, och det behöver inte vara så att man isolerar sig och försummar sina andra barn/make/maka. Men det är beroende på föräldrarna hur mycket hjälp dem vill ha och vilken inställning dem har till handikappet.
Det är svårt, men det finns hjälp att få det lite lättare.
Vad jag menade med att räcka till för övriga barn är nog mer att jag inbillar mig att man hade "oroat" sig mer för det "sjuka" barnet och att det hade tagit så enormt mkt energi från mig som mamma att jag inte riktigt kunnat ge de andra "friska" barnen allt det som dom faktiskt behöver.
hade kanske inte blivit så men det var mest så mina tankar gick. Sedan tror jag att många saker som man vill ge sina barn (i-landsproblem kanske) som semestrar, enkla saker som att ta en lång cykeltur en lördag etc skulle bli omöjliga, svårare.
Och visst, man kan ha en resurs som hjälper till att tex vara med det "sjuka" barnet när övriga familjen gör dessa saker men hur dåligt samvete hade man haft då? (Nu tänker jag kanske inte på barn som har DS utan på ifall man hade haft ett rörelsehindrat, rullstolsbundet barn). De övriga barnen hade ju på något vis plockat upp de kluvna känslor mamma hade haft tror jag.
Är nog väldigt svårt att inte känna dåligt samvete gentemot både det sjuka barnet och de friska barnen i många situationer.
Man vill unna sina friska barn allt som de kan och vill göra, samtidigt som detta kanske inte kan inkludera det sjuka barnet och man unnar ju det sjuka barnet alla dessa saker oxå, vilket kanske är omöjligt och så tvingas man "välja" på något vis.
Usch det är nog verkligen inga lätta saker att handskas med. Jag beundrar verkligen dem som klarar det och jag vet bla en kvinna som jag känner lite grann, som är helt fantastisk. Hon har MÅNGA barn, varav ett riktigt sjukt barn och hon är helt otrolig, så allting går, men var och en måste själv avgöra vad de klarar av och vad som är rätt för dem.
Anja, jag förstod vad du menade också. Men det är en helt annan insyn när man sett familjer och varit med dem så som jag gjort. Kanske ett friskt barn tycker Mallorca är det roligaste dem vill göra på en sommar, men ett sjukt kanske bara vill till djurparken och skrattar så mycket hela dagen och njuter så mamman blir salig av glädje åt sitt barn! Förstår du vad jag försöker komma till?
Det är ett helt annat perspektiv från ett 'sjukt' barn.
Sedan går det inte att komma undan att det är en stor sorg för hela familjen, och visst blir dem andra barnen drabbade också, men dem flesta barn hjälper ju sina syskon. Och med åren så blir det lättare att acceptera för både syskon och föräldrar.
Men jag har sagt så tydligt jag kunnat innan också att det är inte fel oavsett vad man beslutar så länge man tar det beslut man som förälder känner är det rätta för sitt barn. Klarar man inte att ta hand om ett sjukt barn, så lider det mer då. Jag respekterar allas beslut, det är ett personligt och oerhört tufft beslut.
Mitt perspektiv är hoppfullt och kärleksfullt, för tack vare mitt yrke och min erfarenhet därigenom, har jag lärt mig så mycket, om andra, systemet (rättigheter, regler osv) och om migsjälv. Jag dömer ingen!
Känner en familj som har en son som precis fyllt 1.
Han föddes 3 månader för tidigt, för några månader sen fick de reda på att han har Epilepsi och även CP. Han kommer aldrig kunna gå, förmodligen inte heller krypa, och kanske inte heller "meddela" sig med andra männsikor.
Hon plågas nu med tankar som " hade det inte varit bättre om han fått dö " osv.. Den smärtan att aldrig kunna hjälpa sitt barn till ett normlat liv, den skulle jag aldrig vilja uppleva. Så hade jag fått välja, så jo, nog skulle jag allt välja att ta bort ett foster som jag redan innan visste skulle bli väldigt sjukt!
Jag hade om möjligt gjort abort. Jag är ett sådant syskon till handikappade barn som omtalas i tråden och jag vill inte genomgå det helvete som mina föräldrar har tvingats att genomgå. Går det att undvika, så tänker jag se till att så undvika. Ska även låta testa oss innan vi försöker skaffa barn.
Det är en så svår fråga. För mig har nog svaret skiftat genom livet. Hade det varit min första graviditet så hade vi, som det kändes då, behållit barnet. Men hade det varit idag så hade jag tänkt på de barn vi redan har, och då skulle det inte kännas rätt mot dem att föda ett barn som man vet är gravt handikappat. Sen vet man ju aldrig vad som händer vid förlossningen och därefter. Just CP-skador uppstår ju ofta till följd av komlicerade förlossningar - och även vid olyckor som sker senare i livet. Enbart en rullstol ser jag däremot inte som något som skulle begränsa familjen och inte skäl för att jag skulle välja bort fostret. Problemet är väl bara att man sällan vet hur alvarligt skadat barnet kommer bli, kanske bara att...
Har en god vän vars tredje barn föddes med så grava missbildningar att han inte hade någon chans att överleva. Han blev bara 3-4 månader. En sån sak blir ju också väldigt slitig för familjen, för när barnet gått bort befinner sig föräldrarna i sorg under en längre tid och har inte samma möjlighet att möta sina "friska" barn. En annan familj visste inget förrän efter förlossningen då barnets värden inte var bra. Han dog 3 månader senare. Men han hann genomgå flera operationer och de hoppades in i det sista att läkarna skulle kunna "fixa" felen. Så som sagt, inte alltid man har möjlighet att bestämma själv heller.
Fruktansvärt svår fråga, som för mig inte har ngt självklart svar. Jag hoppas innerligt att jag aldrig ställs inför det beslutet. Det måste ju verkligen varje familj ta ställning till själva. Jag vet att min sambo skulle få total panik, och vad han känner i sammanhanget spear ju jättestor roll... fy vad hemskt det skulle vara.
Jag hade nog gjort abort jag med tror jag men det är väldigt svårt att sättab sig in i de känslor som kan skapas vid ett sånt besked. Jag förstår verkligen de som inte vill berätta att de är med barn för sin omgivning förrän de har varit på 1:a ultraljudet och fått reda på hur barnet mår. Värre blir ju situationen när man får reda på det i 6:e månaden som någon skrev här. Att gå igenom en förlossning med vetskapen att barnet är dött..
