Vad jag menade med att räcka till för övriga barn är nog mer att jag inbillar mig att man hade "oroat" sig mer för det "sjuka" barnet och att det hade tagit så enormt mkt energi från mig som mamma att jag inte riktigt kunnat ge de andra "friska" barnen allt det som dom faktiskt behöver.
hade kanske inte blivit så men det var mest så mina tankar gick. Sedan tror jag att många saker som man vill ge sina barn (i-landsproblem kanske) som semestrar, enkla saker som att ta en lång cykeltur en lördag etc skulle bli omöjliga, svårare.
Och visst, man kan ha en resurs som hjälper till att tex vara med det "sjuka" barnet när övriga familjen gör dessa saker men hur dåligt samvete hade man haft då? (Nu tänker jag kanske inte på barn som har DS utan på ifall man hade haft ett rörelsehindrat, rullstolsbundet barn). De övriga barnen hade ju på något vis plockat upp de kluvna känslor mamma hade haft tror jag.
Är nog väldigt svårt att inte känna dåligt samvete gentemot både det sjuka barnet och de friska barnen i många situationer.
Man vill unna sina friska barn allt som de kan och vill göra, samtidigt som detta kanske inte kan inkludera det sjuka barnet och man unnar ju det sjuka barnet alla dessa saker oxå, vilket kanske är omöjligt och så tvingas man "välja" på något vis.
Usch det är nog verkligen inga lätta saker att handskas med. Jag beundrar verkligen dem som klarar det och jag vet bla en kvinna som jag känner lite grann, som är helt fantastisk. Hon har MÅNGA barn, varav ett riktigt sjukt barn och hon är helt otrolig, så allting går, men var och en måste själv avgöra vad de klarar av och vad som är rätt för dem.
