**Fel på fostret. Vad skulle ni göra?**

Jag måste bara säga först att ingen är hemsk för att man väljer bort ett barn pga en sjukdom hos barnet. Beror det däremot på kön/ögonfärg osv så är det en helt annan historia.
Jag har jobbat med handikappade barn av alla möjliga sjukdommar. Jag vet att jag hade klarat av att älska och uppfostra mitt barn även med en skada. Men om barnet inte har någon hjärna, t.ex vattenhjärna, så hade jag nog valt bort det barnet. Barnet måste kunna se på mig så jag kan hjälpa mitt barn...så känner jag.

Detta är ett känsligt ämne, men det är minst lika moraliskt att välja bort ett barn man vet man inte kan ta hand om, som att göra tvärtom.
Jag tror inte att man verkligen kan veta förräns man är i situationen själv.

Men tro mig, Downs syndrom och många andra 'handikapp', det gör inte barnet mindre lycklig, snarare lite tvärtom. Det är samhället och omgivningen som gör det till ett hinder, dem själva är mirakel och klarar så mycket på egen hand. Klart, dem behöver ju mer vägledning men dem är otroliga!

måste bara tillägga att många nämner här om tid med andra barn i familjen osv. Idag har vi ju mycket mer hjälp och stöd till familjer med handikappade familjemedlemmar. Det finns avlösning och personliga assistenter. Är själv personlig assistent, och det behöver inte vara så att man isolerar sig och försummar sina andra barn/make/maka. Men det är beroende på föräldrarna hur mycket hjälp dem vill ha och vilken inställning dem har till handikappet.

Det är svårt, men det finns hjälp att få det lite lättare.

Anja, jag förstod vad du menade också. Men det är en helt annan insyn när man sett familjer och varit med dem så som jag gjort. Kanske ett friskt barn tycker Mallorca är det roligaste dem vill göra på en sommar, men ett sjukt kanske bara vill till djurparken och skrattar så mycket hela dagen och njuter så mamman blir salig av glädje åt sitt barn! Förstår du vad jag försöker komma till?
Det är ett helt annat perspektiv från ett 'sjukt' barn.

Sedan går det inte att komma undan att det är en stor sorg för hela familjen, och visst blir dem andra barnen drabbade också, men dem flesta barn hjälper ju sina syskon. Och med åren så blir det lättare att acceptera för både syskon och föräldrar.

Men jag har sagt så tydligt jag kunnat innan också att det är inte fel oavsett vad man beslutar så länge man tar det beslut man som förälder känner är det rätta för sitt barn. Klarar man inte att ta hand om ett sjukt barn, så lider det mer då. Jag respekterar allas beslut, det är ett personligt och oerhört tufft beslut.

Mitt perspektiv är hoppfullt och kärleksfullt, för tack vare mitt yrke och min erfarenhet därigenom, har jag lärt mig så mycket, om andra, systemet (rättigheter, regler osv) och om migsjälv. Jag dömer ingen!