**Fel på fostret. Vad skulle ni göra?**

Jag håller med svartvitabruden. Ett gravt handikappat barn påverkar ju även de andra barnen så att man inte hinner med dem.

Jag talade nyligen med en mor till ett handikappat barn som aldrig lärde sig att tala, gå eller ens sitta själv. Barnet blev ändå 27 år och mamman beskrev det som 27 år i fängelse för hennes egen del, trots all kärlek och även saknad som hon kände nu. (Hon har även andra barn, jag vet inte hur de upplevde situationen.)

Ett par som jag inte känner personligen (bekantas bekanta) isolerade sig totalt efter att ha fått ett barn med Downs, chocken var enorm för dem då de inte visste något i förväg.

Ett oerhört svårt beslut blir det så klart eftersom man med säkerhet kommer att älska barnet om man behåller det. Givetvis kommer man att få ändra sin livsstil helt och hållet också. I första hand så får man väl fråga sig vad för slags liv man kan erbjuda barnet ifråga och i andra hand om man kommer att orka med. (Slitningarna på förhållandet måste ju öka, en skilsmässa ovanpå allt är inte vad man önskar sig.)