Varför skulle jag byta efternamn?

Min m2b har ett väldigt tråkigt och vanligt efternamn - ett av Sveriges vanligaste. Jag tycker att mitt är mycket finare och passar mig bättre. Dessutom är det nästan ingen i min släkt som heter som jag längre. Släkten består av många kvinnor och alla har bytt efternamn. Jag tror att det bara är jag och mina föräldrar som har detta efternamn. Min syster och hennes man bytte till ett nytt gemensamt namn när de gifte sig. Så jag vill föra namnet vidare.

Jag gillar inte m2b:s efternamn. Jag vill helt enkelt inte heta så. Jag tycker att det är en bra tanke att den som tycker att det är viktigast att båda har samma namn ska byta. Jag tycker inte att det gör någit att vi heter olika.

Det blir lite snårigt om jag heter både hans och mitt efternamn. Mitt förnamn och mitt efternamn är redan jättelångt. Lägger jag till hans också blir det en roman

För mig handlar det dels om att höra ihop, att ha samma efternamn. Sedan har vi ett barn på väg och då ser jag det som smidigt att vi har ett gemensamt efternamn som även blir barnets efternamn.

Sambons efternamn är inte jättevanligt och han är enda barnet, så för honom känns det viktigt att få föra vidare efternamnet.

Mitt efternamn är inte heller så vanligt, och jag gillar mitt efternamn, därför har jag beslutat mig för att ha kvar mitt efternamn som mellannamn medan jag tar sambons efternamn.

Förstår dig ts på sätt och vis, det gäller väl att helt enkelt känna efter vad som blir bäst för en själv!

Trampetroll: Jag har inte hunnit igenom tråden - men jag känner precis som du. Förutom att jag identifierar mig väldigt starkt med mitt namn, så känns det fel att det nästan alltid förutsätts att kvinnan ska mannens namn - är det ingen som funderar över vilka traditioner det egentligen vilar på?
Tyvärr så har min blivande ett väldigt ovanligt namn som jag förstår att han inte vill ge upp och jag tror att han egentligen vill att jag ska ta hans, men det funkar helt enkelt inte. För mig är det inte så stor grej att vi behåller våra respektive namn, det har ju funkat hittills om man säger så. Jag har lika stark känsla av att vilja föra vidare mitt namn som han har till våra kommande barn, så de får helt enkelt ha ett dubbelnamn.

Vi har inte bytt nagon av oss och vi är inte mindre gifta för det. Jag är ensam i vârlden om mitt namn och vi är bara 5 som har samma efternamn; kanske har det med saken att göra, kanske inte, men namnet är JAG, en del i den jag är. Precis som det att jag är svensk är en del i den jag är. Nu är jag gift med en fransman och vi bor i ett tredje land. Inget av efternamnen är logiskt att ta och ingen av oss ville byta, sa vi behöll vara. vi är inte mindre familj eller gifta för det.
Det gemensamma namnet är lite som ringen; den behövs inte för att man ska vara gifta utan är bara en symbol. Vi har valt att inte anvânda varken gemensamt namn eller ring.
Vi väntar nu en liten flicka till september och hon kommer att fa bada efternamnen; enligt fransk lag kan man ha tva. Funkar det inte i det svenska passet sa far mitt namn bli mellannamn och makens efternamn.

Namnet vi ska ta är det bara 29 personer som har (om man söker på eniro och då är en del ändå med två ggr...)

Jag håller med dig, trampetroll, om att det är dumt att det alltid är tjejen som ska byta namn. Jag tror att eftersom traditionen är sådan och många tjejer vet redan från späd ålder med sig att de en gång ska byta namn, så gör fler tjejer än killar det. I mitt fall kom vi inte överens så vi behåller våra namn. Jag vägrade att ge mig

Ja, mitt namn är en del av det som är JAG. En del av min identitet. Min M2B förstår inte det. Han tycker att det är väl inte så farligt att byta, men själv vill han ABSOLUT INTE ta sin frus efternamn, alltså mitt.

Nu dröjer det ett tag innan vi gifter oss, men varför ska jag byta bort min trevliga efternamn mot Jönsson eller Jonsson?

Jag vill heta det jag gör. Om han tycker att det är viktigt att vi heter samma får han gärna byta till mitt. Nu har han barn sedan innan så det komplicerar ju saken. Hans ex har gift sig och tagit sin mans efternamn. Hmmm...

Ja, det är ju logiskt... vadå dubbla måttstockar.

För mig handlar det inte alls om jämnställdhet utan att man som ett par kommer överrens. Jag har ett ovanligt namn men byter till min sambos för att vi vill det & inte för att man måste eller att sederna säger att det ska vara så. Däremot vill jag inte ha dubbelefternamn, fy vad jobbigt. Men så känner jag.

Ha det göttigt i helgen för det ska jag =O)

//Veronic@

För mig är det självklart att vi ska ha samma efternamn när vi gifter oss. Det har jag längtat efter jättelänge! Däremot så ser jag det inte som självklart att jag skulle ta hans. Nu har jag ett vanligt namn som jag inte ens gillar för min mamma heter en annan sak och pappa som namnet är efter har jag dålig kontakt med. Och min blivande har ett ovanligt, vackert namn som jag gärna tar. Hade det varit tvärtom hade han fått byta.