Gravid - ska göra abort...

Hur är läget?

Ursäkta att inlägget blir så långt, men viktiga detlajer finns med för er som funderar över hur abort går till:

Jag har gjort både medicinsk och kirurgisk abort. I och för sig var barnet planerat men jag kan lova att det gör lika ont ändå. Jag vet eftersom jag upplevt det.

Kirurgisk abort gick till så att jag kom till sjukhuset på morgonen. Jag och fästmannen fick ett alldeles eget rum. Jag bytte om till sjukhuskläder och fick lite saft och tre piller som jag tror var lugnande, sömn och alvedon. Efter det stoppa de in ett piller där nere. Det var inte skönt kan jag lova. Sen sa sköterskan att jag skulle sova. Somna efter mycket omrubblande känslor och tankar.

När jag vakna ville jag på toa. Det var det värsta toabesöket jag varit med om. Klump efter klump (tillsammans med mörkt blod) trillade ner i toan. Först kom det som liknade moderkakan. Klumparna gjorde så fruktansvärt ont. Det kändes som om man tryckte ut stora, hårda, uppsvälda tamponger ofrivilligt. Det gjorde så ont och jag grät hela tiden. Känslorna stormade runt i kroppen. Satt på toa hur länge som helst. Varje hård klump kändes som en evighet. Jag visste att det var vårat barn. Som var så otroligt efterlängtad. Vi hade köpt radhus och planerat så att allt skulle bli bra för barnet. Jag grät och kände mig så tom och allt kändes bara orättvist. Ville inte leva mer.

När klumparna avtagit forsade det ut blod. Jag lovar jag har aldrig sett så mkt blod. Fick använda bb-bindor men inte ens dom hjälpte. Efter toabesöket larmades en psykolog in akut till oss. Jag var HELT knäckt. Känslovåge efter känslovåge rullade in.

Jag fortsatte att blöda. På kvällen fick jag åka hem. Helt otroligt egentligen. Men jag var envis. Ville därifrån. Dock hade jag såååååå ont i magen att jag hellre åkte 4 mil till föräldrarna än att gå i 20 trappsteg. Jag skakade i bilen och när vi väl var framme fick jag se att jag hade blött igenom. Det var hemskt och gjorde sååå ont.

Bytte om på toan. Jag ljuger inte när jag säger att jag först hade två bb-bindor, en tjock blöja en handduk och ett badlakan plus mjukisbrallor på mig. Jag hann inte ens ut i köket förren det börja droppa blod efter mig på golvet. Det var sååå hemskt. Jag hade blött igenom trots att jag hade så mkt skydd. Många blöjor och bindor gick åt den veckan. Känslorna stormade och jag mådde rätt ut sagt piss.

Det blev inte bättre. Jag var sååå nere att jag inte gjorde nånting. Låg under tecket och grät. Jag som vanligtvis är en social och pratglad perosn brydde mig inte alls om någonting.

När mensen skulle sätta igång igen blev det komplikationer. Ett ägg hade fastnat och det såg ut som om jag var gravid igen. Jag kunde inte fatta att det var sant. Orkade inte genomgå en abort till. Men på nåt sätt gjorde jag det.

Denna gång blev det kirurgisk. Minns inte mkt av den eftersom jag var nedsövd men innan fick jag iaf byta till sjukhuskläder och få ett piller i baken. Denna gång var mamma med. Blev lite luddig och somnade gråtandes på det kalla operationsbordet med flera läkare runtomkring mig. Hade inga trosor på mig endast en lång tröja som täckte över.

När jag vakna var jag hög och sjöng en barnsång. Jag var lika envis där och ville därifrån så fort som möjligt. Tvingades kvar ett litet tag men eftersom jag verkade glad så fick jag åka hem. Det var dock narkosen som lurades. I bilen på vägen hem kände jag åter tomheten och jag blev ledsen. Jag var helt tyst och alldels slut. Sov större delen av dagen och släppte varken känslor in eller ut.

Fick en massa mediciner med mig som jag skulle käka för att jag inte skulle få infektion där nere. Där nere kändes det konstig som om nån hade varit där och rört om. De var ju inte så konstig att det kändes så eftersom de hade skrapat bort ett foster därifrån. På kvällen när jag vaknade spydde jag floder. Medicinerna ville inte ner och jag mådde pyton. Grät och kände att jag inte längre ville leva. Att livet var orättvist. Jag mådde piss även denna gång och hade ont.

så här i efterhand känns det hemskt att tänka på vad som har hänt. Abort av varken det ena slaget eller det andra är INTE något man önskar ens sin värsta ovän. Det är sååå hemskt att genomgå detta. Man tror inte att det ska va så hemskt. Men det är det. Synd att ingen pratar om det för man vet så lite om det förren man befinner sig i situationen. Jag kan lungt säga att det är det VÄRSTA jag har gått igenom. Sååå många känslostormar och allt vad det kan vara.

Jag ska inte säga vad du tiger lou ska göra men ja kan verkligen tipsa dig om att verkligen sätta dig ned och tänka igenom hur du vill ha det. Även fast det kanske ses som ett misstag nu så kanske det inte känns så när barnet väl är där. barn är en gåva och någonting underbart. Men du gör som du känner. ingen kan övertala.

jag ville bara dela med mig utav mina upplevelser till dig och er andra. absolut ingenting att rekomendera. men bestämmer man sig för att göra abort ska man ta till vara på all hjälp man kan få på vägen för det är en pers att genomgå detta. pers är bara förnamnet.

Ps. STORT FEL. Skrev att första aborten var kirurgisk men den var medicinsk. Förlåt. Känsligt ämne så man skriver fort och så blev det fel. Första aborten var medicinsk och andra kirurgisk. Ds.

weinlove, ursäkta frågan och du behöver inte svara, men varför gjorde du abort om barnet var efterlängtat? Jag förstår inte. Inget dömande, bara okunskap.

Jag gjorde också en abort i tidig ålder och har också problem med att bli gravid idag och det har jag vetat länge, är helt inställd på eventuell provbefrutning eller adoption i framtiden.

Men att lägga ett sådant här inlägg här tycker jag inte är rätt. Ts vill ha svar på frågor och hennes beslut är upp till henne och som andra har skrivit är jag övertygad om att hon har tänkt igenom det. Men även om hon inte gjort det är vår uppgift på forum att bara hjälpa henne med hennes svar på fråpgor och stöd inte komma med "bittra" inlägg eller åsikter.

Jag försöker istället för att sörja det eventuella barn jag skulle haft idag och se det istället som att mitt liv hade sett helt annorlunda ut idag om jag behållit det. Hade jag beslutat mig för att behålla mitt barn när jag var 14 år hade jag aldrig kunnat utbilda mig och jag hade verkligen aldrig aldrig aldrig träffat min man jag har idag heller. Och det är i alla fall vad jag vill först och främst, ha ett barn MED mitt livs stora kärlek oavsett om det blir våra egna eller någon annans.

Mitt liv hade tagit en helt annan bana om jag inte tagit det beslutet och jag ångrar det inte även om jag såklart känner att det känns lite som ett "hån" att jag en gång var gravid men gjorde abort liksom. Men oavsett är det ingen ide att skriva ett sådant här inlägg här på forum. Folk ska få göra precis som de vill oavsett om de tar ett förhastat beslut eller ett genomtänkt (men givetvis förespråkar jag ett genomtänkt) även om vissa av oss har svårt att få barn.

Hur har det gått idag Tiger Lou?

glömde skriva det. sorry :/ Barnets hjärta slutade slå i början av trdje månaden :(

Oj, jag trodde inte att man fick genomgå kemisk abort efter tre månader? Vilken hemsk upplevelse för dig och er, men om man gör det tidigare verkar det inte vara lika smärtsamt? Och det är ju viss skillnad på om man längtat efter barnet som i ditt fall eller om man verkligen inte vill ha barn för tillfället, som i TS's fall.

Till TS: jag tror det är klokt att som många andra skrivit att när du nu beslutat dig för att genomgå aborten komma ihåg varför du gjorde det, ifall du nu skulle ångra dig i framtiden. Stor kram till dig och din sambo!

Grejen var att vi upptäckte det i början av tredje månaden. jag har förträngt egentligen när barnet dog. vill inte komma ihåg.

Glömde svara på frågan. Jag tror att det gör lika ont i början. Det är ju iaf ett foster. Men jag vet inte. Hemskt var det iaf och jag tror att det är lika hemskt även om man är i början av graviditeten. Både känslomässigt och psykiskt.