Behöver råd!

Det är kanske lite förhastat att dra hela BT med sina, vad är det 1000?, medlammar över en kam för att du är oense med en person.

om jag förstår TS rätt så är inte det här något som kommit nu inför bröllopet, utan hon har levt med en kille som haft återkommande ångest och depressioner i flera år. jag tror inte man kan vara så krass och säga att hon visst pressar honom och att hon inte är ett stöd. när man har kommit så långt tillsammans med terapeuter, samtal och stöd att man vill gifta sig och sen slår allt bakut, vem hade inte mått skitdåligt? hade jag varit ts så hade jag bytt mat och sömn mot gråt och förtvivlan.

jag håller med om nedanstående, hade nästan kunnat skriva det själv.

Personligen kan jag tycka tvärtom att du BEHÖVER vara lite självisk. Man orkar inte ge hur länge som hellst. Ibland måste man våga se till sina egna behov och pyssla om sig själv för att orka hjälpa, annars blir man utmattad och bitter. Du behöver också stöd, det är bara tråkigt att du skämms och inte vågar prata med dina närmaste. Tror du till exempel verkligen att din mamma skulle vara något annat än tröstande och hjälpsam?

Hej förvirrad 07!

Läste precis delar av din tråd. Hoppas du ej har lämnat den ännu! Jag tycker inte alls du är självisk!!! Förstår om du mår dåligt över situationen och att det är jobbigt att få det beskedet efter mycket planerande och längtan efter bröllop!
Du har rätt att känna det du känner, ibland blir man bara så arg, ledsen och besviken. Viktigt att få ut sina känslor, utan att dömas för det. Ingen kan säga att det man känner är fel, för just då känner man så. men efter att ha pratat, skrivit tänkt kanske det är lättare att få perspektiv, hitta sina egna lösningar, vad man vill göra åt saken. Du är inte självisk, du mår bara dåligt och det har du all rätt i världen att göra! Däremot kanske du behöver stöd och tröst hos någon , efter allt vad du får ta emot och stödja din sambo.

jensson o jag skrev 2007-10-19 15:10:04 följande:

Men jösses, "dumpad" är ett så starkt ord. Det är inte ditt fel om han har det svårt och inte klarar av ett seriöst förhållande just nu. Han hade haft dessa problem oberoende av dig och du kan inte "rädda honom", han måste ta ansvar för sig själv. Emellan åt får jag uppfattningen (jag kan ha fel) om att du egentligen vet att du måste lämna honom men att du inte riktigt vill erkänna det för digsjälv för att det just skulle vara smärtsamt och pinsamt att faktiskt genomföra det. Ja kanske det, men det är inget jämfört med hur uppslitande en skillsmässa är. Det är ingens fel om det inte går, ingen skulle klandra någon av er. Han kan inte hjälpa hur han mår, du kan inte heller hjälpa hur du mår. Båda förtjänar att vara lyckliga men i ert fall kanske det kommer ta honnom lite längre tid att bli lycklig och under tiden har du två val. Att stanna kvar, vänta och sätta dina behov i andra rummet (en stund) eller gå, gråta (en stund) och bli riktigt lycklig med någon annan eller till och med med samma kille, fast senare.

Allt har att göra med hur du väljer att se på dina beslut.

Du kan bli lycklig om du stanar, utan att gifta dig för att du vill vara med honom oberoende av när han känner sig mogen för vigsel. Du kan välja att förstå och förlåta att han har det svårt just nu och jobba på att ha en bra relation i alla fall och eventuellt gifta er senare. När han mår bättre kan ni tillsammans se fram emot att bli varandras för att ni har överkommit den svåraste prövningen.

Du kan bli lycklig om du går, efter att du sörjt att det inte funkade. Du kommer veta att ingen av er kommer att bli bitter på den andra eller kommer behöva dela på egendom och kasta dyra pengar i sjön för ett bröllop som inte skulle kännas glädjefyllt. Du skulle kanske genom att gå till och med göra din nuvarande en tjänst, han kommer kanske får tid till att ägna sig åt sig själv på heltid och verkligen inse vad han vill snabbare. Ni kanske blir lyckliga på vars ett håll eller ångrar er båda och hittar tillbaka till varandra.

Oavsett hur det går kommer ingen av er att känna något tvång utan bara lycka och övertygelse om att ni verkligen vill ha varandra mer än någonsinn.

Du kan inte göra honom lycklig när han är depprimerad och just nu håller han på att göra dig djupt olycklig. Det rimmar mycket dåligt med att gifta sig "bara" för att datumet är satt och förvänta sig "lyckligaste dagen i era liv". Han behöver uppenbarligen tid att känna efter. Det är inte hela världen att ställa in ett bröllop, däremot kommer ni få jobba på tilliten till varandra men det känns ju som att ni behöver göra det i alla fall.

felines - det du skriver "Det rimmar mycket dåligt med att gifta sig "bara" för att datumet är satt och förvänta sig "lyckligaste dagen i era liv".

jag håller med helt, och jag tvingar verkligen inte honom att genomföra det.

när jag skriver att jag inte vet om jag kan stanna med honom, beror inte bara på detta, men det kanske är droppen.
att leva med en person som är deprimerad är oerhört jobbigt. när tilliten försvinner, vilket den gör då han inte alltid kan fullfölja projekt (typ bröllopet, men även mindre saker tidigare) så känns det ännu svårare.

trots detta älskar jag honom, och vi har underbara stunder när han är frisk.
men ska jag leva enbart för de stunderna, eller ska jag lämna honom och såsmåningom hitta nån annan som jag "alltid" har bra stunder med.

det är den stora frågan, och den som håller mig vaken.

fast, kortsiktigt så stannar jag - för jag vet att min sambo behöver mig. och a & o är att han kommer ur denna djupa grund. skulle jag lämna honom nu skulle jag aldrig förlåta mig själv.

du ska veta att jag är tacksam för dina inlägg, och konstruktiva kommentarer.

Det är oerhört svårt att råda dig något efterom du känner ansvar för honom. Det är egentligen inte ditt ansvar. Du har ett ansvar mot digsjälv att bli lycklig också. Jag tycker ofta att det är typiskt tjejer att vara självuppofrande, omtänksamma och förstående men det slutar så ofta i bitterhet. En gnutta själviskhet är en överlevnadsförutsättning. Du kan inte ge upp digsjälv, dina drömmar eller behov. En man som älskar dig är lika mån om att du är lycklig som du är att han är lycklig. Lycklig innebär inte alltid tillsammans trotts att man älskar varandra.

Rent krasst. Även de sämsta förhållandena har ljusa stunder. Jag personligen skulle aldrig vilja leva i ett livslångt förhållande där jag ständigt måste lida av att mina behov (trygghet, tillit, värme, ömhet, respekt) inte är tillgodosedda. Jag provade i sex år men det gick inte och det slutade med att jag gjorde en mindre graciös sorti än vad som var nödvändigt.

Det är svårt att göra slut, det är inte så roligt att vara singel men det är inget i jämförelse med ett liv i bitterhet med en man som du inte passar ihop med eller en uppslitande skillsmässa.

Mitt X lämnade mig när jag mådde som sämst för att han inte orkade.... Jag sjönk som en sten och mådde såååå fruktansvärt dåligt att jag inte ville leva längre, jag ville avsluta mitt liv. Men mina vänner fick mig att tänka annorlunda och efter att ha legat i sängen i 2 veckor klev jag upp och sakta men säkert tog jag mig upp igen. Det tog ett år efter att han försvann innan jag mådde bra igen.
Det jag försöker säga är att om du inte vill/kan leva med honom då ska du gå oavsett hur han mår. Du kan inte stanna för hans skull om det får dig att må dåligt.

hur kul är det att gifta sig med en deprimerad person. vänta!

vad i situationen är det du skäms över?