• Therés­e
    Äldre 23 apr 15:33
    26672 visningar
    12 svar
    12
    26672

    Blixtförälskelse vs "långsammare" kärlek?

    Häromdagen hade jag ett samtal med min pojkvän om det här med förälskelser. Han sa att han tidigare ofta har blivit blixtförälskad och helt blint och galet bara kastat sig rakt in i relationer och låtit passionen och attraktionen styra för mycket. Med mig har det inte varit så sa han, utan med mig har känslorna i stället vuxit fram sakta men säkert. I hans mening är detta något positivt eftersom han säger att det känns annorlunda med mig än det har gjort med någon annan.

    MEN...

    Jag kan inte riktigt släppa det här. Visst, jag tycker att det är bra att vi har lärt känna varandra ordentligt och att vi vet vad det är vi ger oss in i. Samtidigt kan jag tycka att det är tråkigt att jag inte har kunnat framkalla samma känslor hos honom som tidigare flickvänner uppenbarligen har gjort - att han inte har kunnat bli helt galet passionerat förälskad i mig på det sättet.

    Vi är mycket lyckliga tillsammans och har det jättebra på alla sätt och vis. Jag har ingenting att klaga på, tvärtom! Men ändå - jag känner mig lite underlägsen jämfört med hans tidigare tjejer som har gjort honom så "galen av passion". Jag antar att jag innerst inne är rädd att han ska sakna den känslan och tröttna på mig, hur dumt det än låter.

    Vad säger ni andra om det här? Är det någon skillnad, "bättre" eller "sämre"? Kan man nöja sig utan den där galna passionen?

  • Svar på tråden Blixtförälskelse vs "långsammare" kärlek?
  • pasia
    Äldre 23 apr 15:36
    #0

    jag förstår vad du känner, hade troligtvis känt samma sak, men för honom är det tydligen bättre eftersom det är dig hn stannar med, och om han hade tyckt att det 'långsamma' sättet hade varit sämre hade han aldrig berättat om de andra sätten, ifall dem var bättre...

  • jagärs­åkär
    Äldre 23 apr 15:41
    #0
    +2

    Jag känner igen det där. Jag tror det har lite med mognad att göra, efter några erfarenheter vet man hur fel det kan bli när man målar upp en bild av hur man vill att nån ska vara och sen långsamt men säkert upptäcker att bilden är konstruerad i ens huvud och att partnern är en helt annan i verkligheten! Då kickar besvikelsen in!!

    För m2b´s del blev han ganska blixtförälskad, efter några veckors sex vill säga. Det började väl lite oromantiskt med fysiska behov vi båda ville tillfredsställa men han blev kär sen medan jag inte blev det på en gång.

    För mig tog det säkert... ett år eller mer innan jag blev kär i honom. Anledning: jag hade lite svårt att lita på honom först och var väldigt försiktig med känslorna. Dessutom hade jag mognat lite sen förra killar och vägrade låta mig själv porträttera honom i huvudet utan vänta och lära känna den riktiga honom. Inga förutbestämda uppfattningar om honom helt enkelt. Och det tog 1,5 år att lära känna honom.

    Nu älskar jag honom helt gränslöst! Han är så underbar att jag knappt fattar att han finns på riktigt ibland... Känner mig så otroligt lyckligt lottad. Så min slutsats är att: det är bättre att låta kärleken långsamt växa fram. Det betyder inte att det inte är passionerat utan att det är mer baserat på ens partner och inte tonårsaktiga bilder man skapar åt sig själv.

    Kärlek är för mig nåt som tar lång tid. Men sen finns den där för alltid... Så känner jag. Nu vet jag att efter 3 år tillsammans kommer jag inte vakna upp o bli besviken på honom. Jag känner alla bra och dåliga sidor och kärleken (tror jag!!) aldrig kommer dö.

    Detta i jämförelse med galna passionerade tonårsförälskelser går knappt att jämföra. Man var ju blixtkär i en ny kille varje vecka nästan... Så om jag var du: var glad över hans kärlek till dig. Den är nog väldigt "äkta" och djup!

  • Therés­e
    Äldre 23 apr 15:44
    #0

    jagärsåkär, tack för ditt svar! Den sista meningen värmer mig verkligen i hjärtat. Jag hoppas så att du har rätt i det du skriver!! Känner att detta är en man jag lätt kan tillbringa mitt liv med och min högsta önskan är att han ska vilja samma sak med mig.

  • Smulan­83
    Äldre 23 apr 15:49
    #0

    Jag känner igen mina egna känslor för min pojkvän i det du skriver att din pojkvän har förklarat om sina känslor för dig. Jag kan förstå å ena sidan att det kan kännas trist och låta lite oromantiskt men å andra sidan...
    Jag har galet kastat mig in i knasrelationer och inbillat mig vara vansinnigt förälskad. Relationer som sedan krashat så fort passionen lagt sig. I efterhand har jag kunnat undra vad jag överhuvudtaget tänkte .
    Med min pojkvän var det helt annorlunda. Vi lärde känna varandra och känslorna kom allt eftersom. Och det är en kärlek på ett helt annat plan. En som håller och som är "på riktigt". Jag vet att, vad som än händer, kommer jag alltid att älska och respektera honom. Sträck på dig och var lycklig över att han älskar dig på ett helt annat sätt än en vansinnig tonårsromans.

  • Troll-­P
    Äldre 23 apr 15:50
    #0

    Jag har tidigare upplevt både blixtförälskelse och "vanlig" förälskelse som växer fram. Båda varianterna har fördelar och nackdelar och ingen av dem var bättre eller sämre för mig. Om din pojkvän säger att den långsamma varianten varit bättre så är det ju i detta fallet jättebra för dig! För honom har kanske den galna passionen också slutat lika abrupt?

    Du kan ju alltid se till att göra honom galen av passion nu :D

    Jag blev inte "blixtförälskad" i min blivande man. Däremot kan jag säga att denna gång skilde sig från de andra. Allt klickade helt enkelt.

  • jocely­n
    Äldre 23 apr 15:53
    #0

    Rent spontant tänker jag att när din kille nu uttrycker sig så positivt och delar med sig av sina känslor och förklarar att det är annorlunda med dig än med de andra, jag då ÄR det såklart "bättre"! Han har ju själv sagt det!

  • Joleen
    Äldre 23 apr 16:06
    #0

    Hej,

    Jag förstår ditt sätt att resonera. Jag har själv samma erfarenhet som din pojkvän. När jag träffade mitt ex föll vi handlöst för varandra vid första ögonkastet och blev ett par efter bara ett par dagar, utan en tanke på om vi hade liknande värderingar, kompatibla liv etc. Vår relation slutade i katastrof tyvärr, vi var mycket förälskade i varandra, ja, men vi passade inte ihop. efter två år tog jag mina saker och sade adjö.

    när jag träffade min m2b var jag en mycket säkrare person och kände absolut inget behov av att ha en partner. Vi dejtade i 3 månader innan vi blev ihop och det dröjde ungefär lika länge innan jag insåg att jag faktiskt var kär. För mig är vår relation harmonisk och behaglig, vi skrattar och gråter tillsammans, gör roliga saker ihop och på varsitt håll, det finns ingen svartsjuka men däremot en stor posrtin passion mellan oss. jag trivs med det och finner det inte det minsta tråkigt. Med mitt ex var det alltid "heaven and hell", jag var aldrig lycklig i mer än 5 minuter i taget. Hade jag gett mig själv tid att se och känna efter så hade jag nog insett att det inte var "meningen"!

    Din pojkvän visar tecken på mognad tycker jag! det faktum att han är med dig idag betyder ju att det är dig han vill ha!

  • Vi!
    Äldre 23 apr 16:34
    #0

    I mitt fall har blixtförälskelser ofta (för att inte säga alltid) handlat om hur jag TROTT att killen har varit. Jag föredrar definitivt den långsamma förälskelseprocessen! Blev du själv blixtförälskad?

  • Therés­e
    Äldre 23 apr 16:41
    #0

    Vi, nej - jag blir aldrig blixtförälskad. För mig växer det alltid fram med tiden. Så när det gäller denna galna ögonblickliga passion har jag noll erfarenhet... Det gäller ju också att skilja på förälskelse och attraktion. Jag tror på ögonblicklig attraktion men inte på ögonblicklig förälskelse eftersom jag måste veta mer än vad jag ser vid första anblicken för att bli förälskad i en person.

  • Fru Cinder­ella
    Äldre 23 apr 16:45
    #0

    Vi blev blixtförälskade, men skyndade oss långsamt ;)

  • Majsan­2007
    Äldre 23 apr 23:02
    #0

    Therese
    Jag kan säga att din pojkväns uttalande är enbart positivt. Min pojkvän säger precis samma sak och det måste ju stämma för jag är den längsta relationen han haft och den enda han älskat. Jag blev nog lite skenförälskad i honom fortare just för att jag ville så gärna och hade lite bråttom, men jag tror inte att man kan älska en annan rakt igenom utan att verkligen känna den personens alla sidor, och sånt tar tid, och det är äkta kärlek! Jag har lite svårt att tro på folk som säger att de älskar varandra efter ett par veckor.Och har ni nu passion i ert förhållande så har du ju allt!

  • Äldre 21 nov 21:41
    #12
    jagärsåkär skrev 2007-04-23 15:41:19 följande:

    Jag känner igen det där. Jag tror det har lite med mognad att göra, efter några erfarenheter vet man hur fel det kan bli när man målar upp en bild av hur man vill att nån ska vara och sen långsamt men säkert upptäcker att bilden är konstruerad i ens huvud och att partnern är en helt annan i verkligheten! Då kickar besvikelsen in!!

    För m2b´s del blev han ganska blixtförälskad, efter några veckors sex vill säga. Det började väl lite oromantiskt med fysiska behov vi båda ville tillfredsställa men han blev kär sen medan jag inte blev det på en gång.

    För mig tog det säkert... ett år eller mer innan jag blev kär i honom. Anledning: jag hade lite svårt att lita på honom först och var väldigt försiktig med känslorna. Dessutom hade jag mognat lite sen förra killar och vägrade låta mig själv porträttera honom i huvudet utan vänta och lära känna den riktiga honom. Inga förutbestämda uppfattningar om honom helt enkelt. Och det tog 1,5 år att lära känna honom.

    Nu älskar jag honom helt gränslöst! Han är så underbar att jag knappt fattar att han finns på riktigt ibland... Känner mig så otroligt lyckligt lottad. Så min slutsats är att: det är bättre att låta kärleken långsamt växa fram. Det betyder inte att det inte är passionerat utan att det är mer baserat på ens partner och inte tonårsaktiga bilder man skapar åt sig själv.

    Kärlek är för mig nåt som tar lång tid. Men sen finns den där för alltid... Så känner jag. Nu vet jag att efter 3 år tillsammans kommer jag inte vakna upp o bli besviken på honom. Jag känner alla bra och dåliga sidor och kärleken (tror jag!!) aldrig kommer dö.

    Detta i jämförelse med galna passionerade tonårsförälskelser går knappt att jämföra. Man var ju blixtkär i en ny kille varje vecka nästan... Så om jag var du: var glad över hans kärlek till dig. Den är nog väldigt "äkta" och djup!


    Hej! 

    Hittade den här tråden som jag insåg har några år på nacken, men kanske att jag kan skaka liv i den igen? ;) 

    Jag känner bara att jag måste fråga dig en sak. Jag har träffat en kille som är heeeeelt underbar. Han är jättekär i mig, men jag vet inte riktigt vad jag känner. Jag saknar honom oftast när vi inte är tillsammans och mår jättebra med honom. Han är den mest speciella människan jag någonsin träffat. Men ibland ger han mig ångest och jag känner typ: "nä, vad håller jag på med?" Mina känslor svänger, speciellt när han är alldeles för på och "needy". Jag måste liksom ha lite motstånd... Han skrämmer bort mig, typ! 

    Jag har bara varit kär en gång tidigare. Och det var när jag var 19! Var heeeeelt lost, typ manipulerad kanske? jag var jättekär iaf, men han lämnade mig..! :( Nu är jag 10 år äldre och har inte haft känslor för någon sedan den förre. 

    Jag känner igen det där du skriver om att du ville lära känna honom. Jag vet ju vem den här nya killen är, men känner honom inte helt... Jag har missförstått vissa situationer där jag trott att han har varit extremt svartsjuk, som har fått mig att må dåligt. Men jag hade fel. Ett tecken på att jag måste lära känna honom mer. Nu har det gått cirka åtta månader sedan jag lärde känna honom och jag har tänkt under tiden; "vad är det jag känner egentligen?? han är ju så himla kär, det är ju inte schyssst att fortsätta vara med honom om jag inte känner samma."

    Men jag har aldrig kunnat släppa honom. För jag har hela tiden känt nya känslor. Tex varje gång vi ses så känns det som en ny typ av kyss. Hjärtat går i 220 km/h o det tar ett tag innan jag kommer ner på jorden igen. Och jag kan känna en "vibe" där det känns som om vi är EN person. Lite läskigt men skönt. Jag kan även sväva iväg i min värld och få lyckorus av honom. Men sedan försvinner det... Och så kanske jag får ångest av att han är alldeles för på.. liksom ringer hysteriskt!! Eller ger mig MASSA MASSA kärleksförklaringar HELA TIDEN.!!!!! FÅR LITE PANIK AV ATT JAG MÅSTE KÄNNA SAMMA SOM HAN, TYP....

    Men hur långsamt kan det gå egentligen?? Med känslorna alltså. Du säger att det tog runt ett år för dig att bli kär i honom ? jätteintressant!! Jag tror på den typen av kärlek! Den varar nog for ever <3 Grattis :)

    Jag måste bara fråga dig: Vad sa du till honom under tiden, tills du blev kär? Om han sa "jag älskar dig, jag är kär i dig, (eller vad han nu sa?Jag vill leva med dig for ever..?), vad svarade du honom?

    Och: Kände du hela tiden att han är nog den rätta? Eller var du osäker innan du blev kär?

    Tacksam för svar. Hoppas du fortfarande läser detta! 10 år senare! haha ;) 

    /En orolig kvinna
Svar på tråden Blixtförälskelse vs "långsammare" kärlek?
Logga in
Bli medlem