Blixtförälskelse vs "långsammare" kärlek?

Häromdagen hade jag ett samtal med min pojkvän om det här med förälskelser. Han sa att han tidigare ofta har blivit blixtförälskad och helt blint och galet bara kastat sig rakt in i relationer och låtit passionen och attraktionen styra för mycket. Med mig har det inte varit så sa han, utan med mig har känslorna i stället vuxit fram sakta men säkert. I hans mening är detta något positivt eftersom han säger att det känns annorlunda med mig än det har gjort med någon annan.

MEN...

Jag kan inte riktigt släppa det här. Visst, jag tycker att det är bra att vi har lärt känna varandra ordentligt och att vi vet vad det är vi ger oss in i. Samtidigt kan jag tycka att det är tråkigt att jag inte har kunnat framkalla samma känslor hos honom som tidigare flickvänner uppenbarligen har gjort - att han inte har kunnat bli helt galet passionerat förälskad i mig på det sättet.

Vi är mycket lyckliga tillsammans och har det jättebra på alla sätt och vis. Jag har ingenting att klaga på, tvärtom! Men ändå - jag känner mig lite underlägsen jämfört med hans tidigare tjejer som har gjort honom så "galen av passion". Jag antar att jag innerst inne är rädd att han ska sakna den känslan och tröttna på mig, hur dumt det än låter.

Vad säger ni andra om det här? Är det någon skillnad, "bättre" eller "sämre"? Kan man nöja sig utan den där galna passionen?