Blixtförälskelse vs "långsammare" kärlek?

Jag känner igen det där. Jag tror det har lite med mognad att göra, efter några erfarenheter vet man hur fel det kan bli när man målar upp en bild av hur man vill att nån ska vara och sen långsamt men säkert upptäcker att bilden är konstruerad i ens huvud och att partnern är en helt annan i verkligheten! Då kickar besvikelsen in!!

För m2b´s del blev han ganska blixtförälskad, efter några veckors sex vill säga. Det började väl lite oromantiskt med fysiska behov vi båda ville tillfredsställa men han blev kär sen medan jag inte blev det på en gång.

För mig tog det säkert... ett år eller mer innan jag blev kär i honom. Anledning: jag hade lite svårt att lita på honom först och var väldigt försiktig med känslorna. Dessutom hade jag mognat lite sen förra killar och vägrade låta mig själv porträttera honom i huvudet utan vänta och lära känna den riktiga honom. Inga förutbestämda uppfattningar om honom helt enkelt. Och det tog 1,5 år att lära känna honom.

Nu älskar jag honom helt gränslöst! Han är så underbar att jag knappt fattar att han finns på riktigt ibland... Känner mig så otroligt lyckligt lottad. Så min slutsats är att: det är bättre att låta kärleken långsamt växa fram. Det betyder inte att det inte är passionerat utan att det är mer baserat på ens partner och inte tonårsaktiga bilder man skapar åt sig själv.

Kärlek är för mig nåt som tar lång tid. Men sen finns den där för alltid... Så känner jag. Nu vet jag att efter 3 år tillsammans kommer jag inte vakna upp o bli besviken på honom. Jag känner alla bra och dåliga sidor och kärleken (tror jag!!) aldrig kommer dö.

Detta i jämförelse med galna passionerade tonårsförälskelser går knappt att jämföra. Man var ju blixtkär i en ny kille varje vecka nästan... Så om jag var du: var glad över hans kärlek till dig. Den är nog väldigt "äkta" och djup!