• ladymarmelade

    Utbränd? Var tar man vägen då???

    Jag undrar om det finns folk där ute som kan hjälpa mig. Ska försöka fatta mig så kort som möjligt så att det inte blir ett meterlångt inlägg.

    Jag har under det senaste året mått väldigt dåligt, psykiskt. Min egna teori är att det beror på hela min livssituation, och det känns också som att det är därför jag har haft svårt att både sätta fingret på det och att även ta tag i det.

    Jag är ensamstående med en 4-åring, och jag studerar på heltid. Jag har vansinnigt höga krav på mig själv i skolan, och detta är naturligtvis en bidragande orsak till att jag mår som jag gör.
    I tillägg till detta kommer det ekonomiska som ständigt hänger som ett svart moln över mig. Att man varje månad måste vara orolig för om man ska klara av att betala alla räkningar mm är jättejobbigt.
    Jag har även ett förhållande på distans, och det tror jag också är ännu en orsak som framkallar stress och en del ångest hos mig. När jag mår dåligt går det ut över mitt förhållande, och min pojkvän får ta mycket oförtjänad skit.

    Nu är jag trött på att ha det så här! Mår ännu sämre när jag vet att folk i min närhet blir ledsna och sårade pga mitt svängiga humör. Min fysiska hälsa börjar också dala, jag har ofta magkatarr, sover dåligt osv.
    Vid minsta lilla motgång känns det som om hela min värld rasar, och jag gråter nog minst en gång om dagen. Det kan vara små bagateller som gör mig jätteledsen eller arg, men jag kan inte styra det, utan det bara kommer.
    Jag blir rädd för mig själv ibland, för jag vet att det här inte är jag egentligen. Jag var alltid glad förr!
    Det känns som att jag kör i 350 km/tim med ögonbindel...

    När jag läser om utbrändhet så tycker jag det mesta stämmer in på mig. Men jag vet inte var man ska börja?
    Vart ringer man tex för att få hjälp och någon att prata med?

    Snälla, alla som känner igen sig eller vet hur man tar tag i sitt liv igen, skriv och berätta!

  • Svar på tråden Utbränd? Var tar man vägen då???
  • famousfairy

    Absolut!! icke medicin utan samtal.. hopplös.
    helt meningslös. som att ta migrän medicin och stirra på en glödlampa som blinka!!
    för mig var det så att när jag slutade fundera på dumma saker då kunde vi börja med den riktiga arbeten, med att få mig att fatta att jag är värt ett värdig liv och sänker kraven på mig själv.
    Jag flyttade eller flydde från honom för 2 år sen.. han hade haft en tjej i 7 år, och klagade att jag inte kämpade för honom! fast jag var ful mm mm än idag vet han inte vad jag gick igenom... jag var som en ursvulten blå slagen liten hemlös hund.
    Glöm inte att det kan ta tid, veckor, att vänja sig vid tabletterna. jag ville inte tvinga dig alls, men ge de ett försök.

    pickis.. du är överallt du!

  • ladymarmelade

    famousfairy

    Det kändes tom lite obehagligt när jag var på Apoteket och skulle hämta ut dem. Kändes som man var stämplad som en dåre nu. Jag vet ju att det inte är så, men det känns konstigt.
    Jag är verkligen livrädd för biverkningarna, min läkare informerade mig bra om det och jag frågade mycket, just för att jag är jätterädd att få de där riktigt tunga ångestattackerna som kan drabba vissa i början.

    pickolina

    Nej det kändes verkligen som att han var mån om att följa upp det, och var skönt. Så han inte bara skrev ut medicin och sen var det tack och hej.
    Tyvärr blev det lite "fasad" igen när jag pratade med honom. Kändes inte som att jag ville ramla i hans armar och gråta ihjäl mig, även om det kanske hade varit nyttigt. Det hade definitivt varit lättare med en kvinnlig läkare.

  • pickolina

    famousfairy
    Jappz!.. :) Måste ju roa sig med något när man e hemma...

  • ladymarmelade

    Nu undrar jag också... Kommer man kunna fungera normalt de första veckorna innan de värsta biverkningarna lägger sig? Kommer jag funka i skolan tex? Och hemma? Det känns ändå viktigt med tanke på min dotter.

  • pickolina

    ladymarmelade
    Ja biverkningarna är skrämmande, huah... Men försök att inte oroa dig för mycket över dem. Märker du att det inte fungerar så pratar du med läkaren så slutar du eller byter ut den mot en annan. Skulle du börja må riktigt dåligt under den här första tiden så ringer du läkaren, det finns mediciner att få som kan underlätta dessa symptom.

    Det är svårt att erkänna sig "svag" och öppna sig... Det blir lättare med tiden dock, när man inser att man faktiskt är stark som visar sig rätta jag och inte svag. Hoppas det kommer släppa när du träffat honom ett par gånger, det gör det ofta och om inte så kan du säkert få byta läkare.

    Det kommer bli bra ska du se! Var stolt över att du tagit detta steg, att du varit så stark att du tagit tag i det... Först då är man ett steg närmare en ljusare framtid. *kram*

  • pickolina

    ladymarmelade
    Det är svårt att svara på men du borde klara det... Blir det så svårt att du inte gör det så ringer du läkaren och ber om mediciner som hjälper dig igenom den första tiden eller om de sjukskriver dig en kort period.

  • ladymarmelade

    pickolina

    Tack för kramen :) Värmer massa!!
    Frågade hur det var med tex deltidssjuksrivning nu, eftersom jag känner att det är lite jobbigt med skolan. Men det var han inte så pigg på. Men jag får se hur det känns nästa vecka när jag har kommit igång med medicinen. Funkar det inte så måste jag ju kunna vara hemma ett tag som du säger. Nackdelen är att man hamnar så långt efter i skolan med en gång. Men huvudsaken är ju att man blir frisk!

  • lilla fideli

    Hejsan!

    Jag känner igen mycket som du skriver... Jag jobbar väldigt mycket och har stora krav på mig själv. Hade en period för ett par år sedan då jag pluggade halvtid ochjobbade heltid samtidigt som jag organiserade en stor flytt då jag hade panik för att gå upp ur sängen på morgonen. Visste inte vad jag skulle göra först, logistiken alltså, ta in tidningen utanför dörren eller hälla upp frukost eller bädda sängen... Då blev jag rädd! Isolerade mig och sade ifrån allt som jag inte var tvungen att göra. Grät nästan varje dag eller var nära i alla fall.

    Nu känner jag att det hunnit ikapp mig igen... Vaknar varje morgon och känner mig så otroligt ledsen och nära till tårar. Vet inte vad det är jag är ledsen för, allt känns bara misslyckat...

    Orkar inte ta tag i min situation. Min sambo tycker att det är så konstigt att jag är så olycklig hela tiden... Tror att det är hans fel. Jag är väldigt social och fungera bra på jobb, men är helt död när jag kommer hem.

    Hjälp, vad göra?

  • famousfairy

    hej igen.. sen måste jag stänga för ikväll..
    Jag kände att tabletterna skulle hjälpa mig, och biverkningar var där, men jag led inte så där jätte mycket. Du kommer att klara dig. Bli bara medveten om att det är normalt, eller kan vara det, Om du inser att "jaha, de sa att det skulle kännas så här" då bli det ingen problem.

    jag mår så mycket bättre nu att jag ångra inte en sekund att jag sa ja till citalopram.
    jag gick 2ggr i veckan i en månad, sen 1 gång i veckan i ett år och nu träffas vart 3.a månad.
    Go for it girl, you're not alone, or weak or pathetic. you're having a tough time, and we are all here to help!
    big hug.. night night

  • pickolina

    lilla fideli
    Ta kraft och sök hjälp!

Svar på tråden Utbränd? Var tar man vägen då???