Utbränd? Var tar man vägen då???

Tror att jag betalade 120:- första gången och 60:- resterande gånger, då jag gick hos vårdcentralens kurator.. Numera går jag till en psykolog hos öppenpsyk och det är samma kostnad. De har dock höjt det till 70:- sedan en tid tillbaka... Det går dessutom på högkostnadskortet så efter ett tag får man ju frikort...

Jo det är klart att även rätt man spelar roll... Hehe...

Hur tycker du att vårdcentralens kurator fungerade? Och hur vanligt är det att man blir sjukskriven?

Jag får en sån där olustig känsla av att de inte kommer ta mig helt på allvar, och inte tycka attd et är så allvarligt som jag själv känner att det är...

Svårt att svara på rent generellt men jag kan ju berätta hur det var för just mig..

Jag ringde VC för att be om något att sova på. Sköterskan frågade varför jag behövde det och jag förklarade att jag inte sovit ordentligt på typ tre år och att jag inför kommande julrush (jobbar i butik) behövde få sova ordentligt för att klara jobbet. Hon frågade hur gammal jag var för att hon tyckte att jag lät alldeles för ung för att ha sådana allvarliga problem... Efter jag sagt min ålder så bad hon mig vänta ett tag. Hon gick till en läkare och förklarade och han ville genast få dit mig. De gav mig en tid efter alla akuttider (samma dag), så att han skulle ha tid att sätta sig in i min situation osv... Väl där så såg läkaren rakt igenom mig, han fattade precis hur jag mådde trots att jag försökte hålla humöret uppe, som man gör. Jag vägrade medicin och sjukskrivning så han gav mig något att sova på och såg till att jag skulle komma tillbaka till honom, så han fick hålla koll på läget.. Jag gick dit flera gånger.. Efter en tid, ett par månader kanske, så rasade min värld samman totalt och jag sjukskrev mig tillfälligt.. Insåg ganska snabbt att jag inte kunde gå tillbaka till jobbet. När jag träffade läkaren igen och berättade allt så utbrast han "äntligen, då kan vi sätta igång".... Jag blev sjukskriven och fick träffa deras kurator + läkaren regelbundet. Började även med mediciner.. Då situationen var så pass allvarlig och långvarig så remitterades jag vidare till psyk och går där sedan flera år tillbaka...

Efter en tid (då jag fortf gick hos VC) så slutade den läkare som sjukskrivit mig och jag blev jätte nojig, eftersom han varit så go och förstått mig så bra... Den nya läkaren förstod inte alls till en början och det kändes jätte tungt... Men det ändrades ganska snabbt och han ställde upp lika mycket som föregående läkare.

Kuratorn var jätte go och hjälpte mig mycket faktiskt... Jag gick dock där en så pass kort period så jag kan inte jämföra det med min tid hos min psykolog, som jag gått hos i flera år...

Hur som helst, jag har haft ett helt fantastiskt stöd från första sekund och under alla dessa fyra år så jag har bara gott att säga om både sjukvården och försäkringskassan...

Jag har haft en enorm tur! Man hör hela tiden om folk som får slå sig fram och slåss med "näbbar och klor" för att få hjälp...

Jag känner verkligen igen mig i det du skriver att man alltid försöker hålla humöret upp utåt. Det är inte många i min omgivning som vet om ur dåligt jag faktiskt mår. Min syster, min pojkvän och min dotters pappa.

Jag är också övertygad om att om jag nu får en tid hos en läkare, så kommer jag säkert även där försöka verka glad utåt. Varför är det så??? Varför kan man inte bara svälja sin stolthet och ärligt visa utåt hur det egentligen står till?
Eller så blir det precis tvärtom, och så brister ALLT just för att man åntligen har tagit tag i det...

Men vad är det för mediciner som läkarna vill skriva ut då? Jag är inte heller intresserad av att "döva" bort allt med tabletter.

Mmm, man kan ju undra varför man alltid ska hålla skenet uppe utåt.. :( Det är något som man måste jobba på..

Folk som möter mig ser mig som en glad prick och kan inte tänka sig att jag mår dåligt/är sjuk.. Många har kommenterat det. Speciellt de som jobbat med mig i många år och aldrig sett mig annat än glad. Som tur är (i detta fall) så är jag väldigt känslomässigt instabil och om man träffar en öm punkt så bryter jag ihop totalt..och det är just det som gjort att de förstått att jag faktiskt inte mår så bra som det ser ut... Läkarna, f-kassan, rehabutredarna, personalchefen osv alltså...

Läkarna vill ofta skriva ut antidepressiva.. Många gånger tycker de att man ska äta tabletter och så är det bra med det.. Men vad hjälper det??? Medicinen är ju ingen mirakelkur. Medicin kan vara en jätte bra ide´för att orka ta tag i sina problem medan man tex går i terapi men den är ju inget substitut för terapi eller någon långsiktig lösning. Jag har provat flera olika mediciner, men aldrig som ett substitut..jag arbetar ju med mina problem i terapin... För mig har medicinerna inte fungerat dock så vi har lagt det på is helt. Jag anv fortf mediciner för att sova, fast alltmer sällan nu.. :) Jag har även tabl att ta mot min ångest men jag tar dem extremt sällan.

Jag är inte emot mediciner, de räddar faktiskt liv..men jag är emot sättet de används på i vårat samhälle idag och för min egen del så hanterar jag hellre min depression och min ångest utan mediciner...

om du är student kan du ju gå till studenthälsan istället. Billigare än vårdcentralen både på terapi/samtal och vård.

patriks brud

Jag läser "bara" på Komvux, så jag tror inte det finns någon Studenthälsa? :)

pickolina

Nästan allt du skriver känner jag igen mig i. Vid minsta lilla motgång så känns det som att mitt liv är slut, och jag blir helt förtvivlad och gråter tills jag hulkar.
Häromdagen diskuterade jag och min pojkvän vems TV vi skulle ha i vardagsrummet, och det slutade med att jag storgrät när jag la mig och funderade på om vi verkligen ska flytta ihop. Det var inte alls så att vi bråkade om det, men jag verkar inte klara den minsta konflikt ens.
Det är otroligt tröttsamt...

Jag har också märkt att jag har väldigt lätt att ta allt personligt, och tror att folk gör si och så för att medvetet/omedvetet såra mig. Även om jag innerst inne vet att det inte är så.

Håller med dig, antidepressiva är inget jag skulle välja som första alternativ.

ladymarmelade
Tycker verkligen att du ska ringa VC och prata med en läkare och höra om du kan få prata med en kurator eller bli remitterad till en psykolog. Om personkemin inte skulle stämma med den personen så ber du om att få byta, för det är A och O för att det ska ge något. Det är ett enormt stöd och en enorm hjälp att få prata ut och göra det med ett proffs som kan hjälpa en vidare... Kanske räcker det med det eller så kanske du även kan behöva få vara sjukskriven ett tag för att vila upp dig lite och samla nya krafter. Det är bättre att erkänna det nu och börja förändra situationen än att låta det gå ännu längre.. För ju längre man går, ju sämre man mår desto längre tid tar det att komma tillbaka igen. Det är inget jag önskar någon att gå igenom och du har ju dessutom ett barn att ta hand om ochhon behöver sin mamma...och när man är djupt deprimerad så är man inte människa...det är inget ett barn ska behöva leva med...om det går att undvika dvs... Om man hamnar där ändå betyder det ju absolut inte att man är en dålig människa eller en dålig mamma men om man kan så ska man ju naturligtvis försöka undvika en sådan situation. Jag tycker att det är enormt starkt och insiktsfullt att du insett detta och vill försöka hitta en lösning... Det är strongt!

pickolina

Tack så jättemycket!! Du anar inte hur mycket det värmer. Och det känns jätteskönt att pratat med någon som har varit i samma sits och vet vad jag går igenom.

Tror det är mycket pga min dotter som gör att jag biter ihop och försöker stå ut. Skulle aldrig låta något gå ut över henne, men som du säger så kan det ju plötsligt vara försent en dag, och då blir det en dubbelt så lång väg att gå tillbaka.

Det har ändå tagit mig lång tid redan nu att våga ta tag i det, men nu har jag bestämt mig. Ska ringa VC imorgon så fort jag vaknar och fråga vad de kan göra för att hjälpa mig.
Tack för att du peppar mig, det blir som en liten extra knuff på vägen :)