• ladymarmelade

    Utbränd? Var tar man vägen då???

    Jag undrar om det finns folk där ute som kan hjälpa mig. Ska försöka fatta mig så kort som möjligt så att det inte blir ett meterlångt inlägg.

    Jag har under det senaste året mått väldigt dåligt, psykiskt. Min egna teori är att det beror på hela min livssituation, och det känns också som att det är därför jag har haft svårt att både sätta fingret på det och att även ta tag i det.

    Jag är ensamstående med en 4-åring, och jag studerar på heltid. Jag har vansinnigt höga krav på mig själv i skolan, och detta är naturligtvis en bidragande orsak till att jag mår som jag gör.
    I tillägg till detta kommer det ekonomiska som ständigt hänger som ett svart moln över mig. Att man varje månad måste vara orolig för om man ska klara av att betala alla räkningar mm är jättejobbigt.
    Jag har även ett förhållande på distans, och det tror jag också är ännu en orsak som framkallar stress och en del ångest hos mig. När jag mår dåligt går det ut över mitt förhållande, och min pojkvän får ta mycket oförtjänad skit.

    Nu är jag trött på att ha det så här! Mår ännu sämre när jag vet att folk i min närhet blir ledsna och sårade pga mitt svängiga humör. Min fysiska hälsa börjar också dala, jag har ofta magkatarr, sover dåligt osv.
    Vid minsta lilla motgång känns det som om hela min värld rasar, och jag gråter nog minst en gång om dagen. Det kan vara små bagateller som gör mig jätteledsen eller arg, men jag kan inte styra det, utan det bara kommer.
    Jag blir rädd för mig själv ibland, för jag vet att det här inte är jag egentligen. Jag var alltid glad förr!
    Det känns som att jag kör i 350 km/tim med ögonbindel...

    När jag läser om utbrändhet så tycker jag det mesta stämmer in på mig. Men jag vet inte var man ska börja?
    Vart ringer man tex för att få hjälp och någon att prata med?

    Snälla, alla som känner igen sig eller vet hur man tar tag i sitt liv igen, skriv och berätta!

  • Svar på tråden Utbränd? Var tar man vägen då???
  • ladymarmelade

    Ok. Ska bli intressant att se hur många ggr/vecka jag har behov av.
    Pratade med min kusin i England som är nästintill färdigutbildad psykolog, och hon tyckte det lät som att jag var ordentligt deprimerad. Hon blev också förvånad, för hon anade ingenting. Men man har väl blivit en skicklig skådespelerska under tiden som har gått.

  • pickolina

    Över sommaren har man alltid sommaruppehåll. Eftersom de är så få pga semestrar osv så tar de bara akutfall.. Så om man behöver kan man alltid ringa dem men de har inga vanliga inplanerade patienter.

  • pickolina

    Man blir ju det... Otroligt skicklig på att fejka...

    När jag började gå hos kuratorn på VC så gick jag 1-2ggr/veckan... Men det var en ganska kort period. Sedan remitterades jag vidare till psyk. Kuratorn hade inga möjligheter att ha en långvarig terapi + att de inte är utbildade för det... Hon var bara där för att stödja mig efter jag blivit sjukskriven och för att bedöma om jag var i behov av terapi och att få träffa en riktig psykolog.

  • ladymarmelade

    pickolina

    Är du där??

  • ladymarmelade

    Idag var jag hos läkaren. Det var skönt men skumt på samma gång... Om du fattar vad jag menar?

  • pickolina

    Kan förstå det... Vad sa han/hon då??? Vad kommer hända nu, vet du det???

  • ladymarmelade

    Det kändes skumt för att det var en ung, snygg kille jag fick som läkare :o Det kändes lite svårt att öppna sig helt, men det gick ganska bra ändå. Han frågade mycket och var bra på att lyssna.
    Han skrev ut antidepressiva. Sen ska han ringa mig på tisdag för att se hur det känns då, och så har jag ett återbesök i början av okt. Om jag känner att det inte blir bättre så remitterar han mig till kuratorn.

    Måste säga att jag är liiite rädd nu inför att börja med medicinerna...

  • famousfairy

    hej ladymarmalade.. jag har läste på lite..
    jag är nu ensamstående, men fär ca 2.5-3år bodde jag med en som liknad en psykopat och ahde en chef som ljög om mig till mina kollegor. om killen i bijett kassen hörde inte vart jag skulle åka.. kunde jag börja grina. En dag tänkte jag oh god I'm really going to kill myself, i'm not kidding..
    jag fick tag i någon privat, 1:a gången jag satt och grät i tre kvart.. ja det kostade, mycket, men ärligt talat, jag behövde det. Inte viste jag att jag inte var bara deppig, men klinisk depremierade. Det tog 5 veckor för henne att övertala mig att ta citalopram
    (anti- depressiv) och fy vad jag var konstig i början. trött hängig lite nervös.
    först tog jag de på morgonen men jag blev trött, sen tog jag de på kvällen men kunde inte sova. jag också ökade dosen långsamt. en halvtablett sen en hel sen eno halv sen två. och nu idag ta jag bara en om dan
    Berätta och skriv upp hur du mår. jag tyckte att jag var svag som behövde ta sånt medicin.. men idag är jag mycket bättre.
    Du måste vara ärlig med hur du mår. Du ska bli bättre, det finns en utväg. Du är inte svag.. du behöver hjälp och det är därför det finns läkare och mediciner.
    Stor kram...

  • pickolina

    Oki, men då lämnade han dig i alla fall inte "vind för våg"... Det är bra!

    Förstår att det känns läskigt att börja med medicin.. Men det kan väl vara värt ett försök i alla fall?! Jag har testat flera gånger och det är inte för mig men många, många blir väldigt hjälpta av dem..så det är absolut värt att testa för att se... Glöm bara inte att man kan må ÄNNU sämre ett tag i början. Alla gör inte det (jag gjorde det inte) men många gör det.

    Jag tycker för övrigt att du ska försöka få honom att remittera dig till en kurator/psykolog, för att samtalsterapi är oerhört viktigt..viktigare än mediciner.

Svar på tråden Utbränd? Var tar man vägen då???