kulturkrockar

Tack Tack.

märkligt egentligen.

Jag får mer stöd från ER som jag inte känner, än från de jag trodde jag kände.....

kram

Det är ju så, när det väl kommer till kritan så visar alla sitt rätta falska ansikte.
Så länge ni har varandra så saknar man de inte & om du förlorar honom också då kan man alltid skaffa nya vänner & då har du en otroligt stark erfarenhet av hur livet kan te sig.
Det som inte tar död på dig det stärker dig, kom ihåg det.

jo, det vet jag. undra bara hur stark man kan bli innan man dör......

Mina föräldrar har gått igenom mycket av det ni beskriver. Mamma svensk, pappa grek. Det tog många år för både mammas familj och pappas familj att acceptera att de var seriösa i sitt förhållande.

Men efter lång tid och väntan blommade allt ut rätt mycket kärlek, får jag nog säga. Och kulturkrockarna sinsemellan mina föräldrar har givetvis suddats ut med tiden. Mamma har blivit lite grek och pappa har blivit lite svensk. Man kan säga att de lärde sig det bästa av varandras kulturer.

En bra idé dock, är att etablera "sin egen gemensamma kultur" i
sitt "kulturkrocksförhållande" innan man skaffar barn, då jag som blandbarn i perioder i mitt liv varit väldigt förvirrad angående min identitet. Men har man väl tagit sig förbi det förstår man att man faktiskt inte är två halva kulturer, utan en kultur rikare än de flesta i sverige.

Mitt råd är: ha tålamod och var storsint. Man vinner inget på att försöka få rätt om småsaker. Möt även den jobbigaste svärmodern med kärlek, gång på gång. Särskilt när hon betett sig knasigt. Efter ett tag ger det med sig, för kärlek förstår de flesta!

Tack för rådet sposa.

Tålamod, storsinthet, och massor av kärlek är något jag har mycket och massor av!

Thereze29:

Du låter väldigt stark! Det finns inga tvivel om att du kommer att klara det här hur det än blir. Och vetskapen om det gör att du har makt.

Kan säga att jag känner en svensk tjej och en assyriansk kille som gifte sig för 7 år sedan. De har känt varandra i över 10 år. I början var hans familj totalt emot det, och alla de här självklara rutinfrågorna kom upp: "Hon kommer lämna dig, så gör alla svenskor. Om ni hinner få barn så kommer du inte få se dem för sedan hittar hon en annan man." Varning efter varning och så hittade de den ena assyrianska tjejen efter den andra. De var helt förtvivlade att de inte fick se nåt positivt resultat. Han ville ändå gifta sig med sin svenska tjej. De bestämde att de skulle gifta sig borgerligt och informerade hans familj om det. Samma dag så hade hans mamma svimmat. Och reaktionerna efter giftermålet var att de kände en enorm skam och sig fruktansvärt svikna. Alla syrianska familjer i stan hade hört talas om det och var på hans föräldrar med att de inte hade uppfostrat honom väl osv. Och själv blev han utfryst.

En av de största rädslorna många föräldrar har är att deras barn försvenskas. För då anser inte deras barn längre att de har rätt att bestämma över dem. För föräldrar som kommer från en mycket auktoritär kultur, där de själva aldrig ens skulle ha drömt om att sätta sig upp mot sina egna föräldrar, är detta mycket svårt att acceptera. Och det handlar inte bara om relationerna i familjen utan också om familjens och släktens anseende här i Sverige. Det är vanhedrande för föräldrarna att misslyckas med sina barns uppfostran. Och för att lyckas med sina barns uppfostran är det allra viktigaste att se till att när de ska gifta sig så sker det inom den egna gruppen. För att om de skulle gifta bort sina barn med svenskar så innebär det inte bara att den svenska tjejen eller svenska killen förr eller senare lämnar dem, utan det innebär att efter några generationers uppblandat blod så dör deras egen grupp ut. Svenskar har väldigt svårt att förstå det eftersom svenskar inte har varit eller är någon förtryckt folkgrupp. Och trots att svenskar har fördomar om ickesvenskar så styrs svenskars syn på äktenskap över etniska gränser främst av en lyckomoral.
Huvudsaken är alltså inte att barnen gifter sig inom den egna etniska gruppen utan att de blir lyckliga.

Nu undrar ni nog hur det sen gick för mina vänner. De flyttade ihop och han blev för en tid utfryst. Det han gjort fördömdes för han hade ju inte bara svikit sin familj utan faktiskt alla assyrier. Hon möttes också av helt oförstående svenska blickar när hon berättade om deras situation. Början av deras äktenskap var alltså inte som i en saga. Men han tog snabbt kontakt med sin familj igen och det tog lång tid, många bråk och många tårar, innan de till slut sa att de ville träffa henne. I början var det väldigt svårt för alla parter och allihop var rädda. Men idag kommer de väldigt väl överens, hon är mer eller mindre bästis med hans syster och pratar i telefon med hans mamma minst en gång i veckan. Hon kände sig i början väldigt annorlunda men idag så känner hon sig fullt accepterad. Hon stöter ju som jag på fördomar men efter en tid så börjar folk undra om hon verkligen är svensk.

Nu är det såklart olika hur assyrianska familjer beter sig likväl som svenska. Men våga och vinn!

Mycket av det Mandie säger stämmer det var så får 7 år sedan.

Men i dagens läge är det knappast någon skam längre, det finns många syrianska killar som är sambos med svenska tjejer, dock är det inte så vanligt med syrianska tjejer som är sambos.
Det som var för 7 år sen har suddats bort mer eller mindre.
Det är ingen stor grej om en syrian/assyr gifter sig med en svensk.
Det är 1000 ggr värre om man gifter sig med en muslim.

Isf så är ju egentligen syrianer som grupp ganska öppensinnade. Vill inte sprida fördomar, men vet att det finns andra grupper där det jag berättade om fortfarande är högaktuellt... Trots att de grupperna också varit ganska länge i Sverige.

Love.it: Är det ändå inte lite olika från familj till familj bland syrianer även nu? Det är iaf vad jag hör ifrån en av mina tjejkompisar att vissa lever som sambos men andra blir mer eller mindre utfrysta om de gifter sig med andra.

men det är sant att alla syrianska familjer inte är likadana liksom inte alla svenska familjer är det.

man inte utgå från nåt annat än sina egna erfarenheter.

Jag har erfarenheter av en muslimsk familj också.För drygt 10 år sedan.
Och jag hade absolut inga problem med hans familj.De tog emot mig med öppna armar och till och med uppmanade honom att vara rädd om mig så att vi kunde stadga oss i framtiden...

Men den gången var det fel på killen.o det är en helt annan historia som är helt passé.