Hur flyttar man ihop?

Vi flyttade ihop efter 5 månader, bara för att vi bodde så nära varann att en lägenhet för 5000 kr stod tom hela tiden. Vi skämtar ofta och säger att det enbart var en "ekonomisk transaktion" som gjorde att det gick snabbt, men alla begriper väl att man flyttar ihop för att man trivs ihop.
Då han flyttade till mig (har ett litet hus) så betalar han en månadssumma till mig och då ingår hyra, tfn, el, försäkringar och vad som nu finns. Han ville ha det så så han slapp alla räkningar. Detta kom vi överens om innan, och vilket utrymme han skulle få. Sedan blir man mer flexibel med tiden. Jag fick sälja vissa möbler och han andra för att vi skulle få plats. Tanken är att när det gått en tid börjar vi köpa gemensamma,men trots allt är det mer osäkert att flytta ihop efter kort tid. Man börjar inte se "konstigheter" med karln förrän förälskelsen släpper och man hamnar i vardagen...... och vi vill se om det inträffar innan vi går vidare.
Ha även för vana att inte somna ovänner, andra har redan skrivit det, plus säg när ni är osams "Jag älskar dig dumhuvud" eller något liknande. Vilket tyder på att du just då inte är nöjd men älskar din partner ändå. Plus att det ofta får båda att småle och bli sams.
Lycka till

abnocto: ja jag brukar kalla honom pucko eller pussa upp honom precis efter en "utskällning".. allt sånt funkar jättebra. jag KAN inte gå och lägga mig osams eftersom jag inte somnar då..

passar på att tacka för ALLA svar.. ni har gett många tips och exempel på hur det brukar gå till.. det mesta inga nyheter, men det är ändå skönt att höra att det är så det funkar..

nu är det nog mest det praktiska kvar. sälja lägenhet, köpa etc.. dvs det allra jobbigaste. *suck* men.. tids nog så! men den som väntar på något gott väntar ju ALLTID för länge =D

Det låter så mysigt, att bo tillsammans. Är man förälskade och lyckliga tillsammans vill man ju ändå umgås i stort sett varje dag, åtminstone sova intill varann varje natt även om man har annat för sig om dagarna som plugg och arbete.
Jag tycker det känns lite halvbra att vela mellan hans stället och mitt, vi bor båda i Göteborg och ena dagen är vi hos honom, andra hos mig, vi bor tillsammans på två ställen skulle man kunna säga. Gissa om det är dyrt! Jag kommer från en tajt familj, jag är van vid att kompromissa, inte lägga min näsa i blöt i sådant som en annan person tycker är en bra lösning, lärt mig tålamod. Men han har bott ensam i sin lägenhet i fyra år, han är inte sugen på att flytta ihop.
Jag blev ledsen till en början, vi är båda ett par år över tjugo och har varit tillsammans i över ett år. Men jag accepterade det och sköt det åt sidan, ingen idé att pressa en människa till att "binda sig", även om jag bara tycker det är en liten detalj att flytta ihop eftersom vi ändå lever ihop redan. Jag har lagt det på hyllan och är lycklig igen med hur vi har det.
Gissa vem som nu börjar tycka det är så mysigt när jag "bor" hos honom, eller när han "bor" hos mig, det är så hemtrevligt, som en liten familj.
Det verkar som om han fick sig en tankeställare av det jag sa om att bo tillsammans, trots allt.
Jag tror, att respekterar man varandra, älskar man varandra och trivs riktigt bra ihop, har stort tålamod och väger varje sak innan man beslutar sig för om den är värd att tjafsa om eller om det bara är av principer som man vill bestämma, klarar man av att leva tillsammans var som helst. Ettor, tvåor, en liten stuga uppe i Norrland! Men att kommentera saker som inte är viktiga för en är dumt, och dödar stämningen. Däremot, har man något viktigt, något som betyder mycket för en, att prata om ska man definitivt ta upp det, det är inte att vara tyst och låta sig köras över som jag menar utan bara att tänka efter före. Sluta vara så tvärsäker på att man har rätt i hur man hyvlar osten eller knyter påsar, för tänk, hans sätt kanske är lite bättre? Kan vara jobbigt att inse men otroligt nyttigt att klara av.

Tjipp och hej!

Vi bor tillsammans i en liten etta med öppen planlösning (ett enda stort rum, köket är inte avskilt) som från början var hans. Det går hur bra om helst. Det finns inget underbarare än att dela det mesta med den jag älskar.

Jag pluggar, han jobbar. Vi respekterar varandra och kompromissar. Jag måste få effektiv studitid hemma och han ger mig det, ibland går jag iväg och pluggar så han får göra mer högljudda saker hemma.

Vi delar hushållsarbetet lika, jag betalar halva räntan och halva hyran och vi delar på maten medan han ensam betalar övriga räkningar och amorteringar.

Skulle inte vi fungera i en etta så skulle jag inte våga tro på oss i en större bostad heller. Klarar vi det här, klarar vi alla tänkbara boenden. Älskar man varandra tillräckligt mycket kan man stå ut med saker man annars inte står ut med, det blir inget tjafs om pengar osv.
Det är det bästa jag gjort att bli sambo med J.

Jag har i ett tidigare förhållande också varit sambo, i efetrhand inser jag att det knapapst var riktig kärlek. varendra krona räknades i min värld och jag hade mycket mer behov av ensamhet.

Vill inte låta tråkig, men efter 5 månader ihop skulle jag inte byta bort min etta för en tvåa med pojkvännen. Jag skulle definitivt satsa på att provbo ihop ett tag först!

Jag och min pojkvän flyttade ihop efter ca. 1 år. Vi hade då varsin etta på 32 respektive 44 kvm och han valde att flytta in i min, som är den mindre av dem. (Han hyrde ut sin, och angav skälet "prövat samboende"). Efter att han fått hit sina grejer kändes det direkt som att det var VÅR lägenhet, inga konstigheter med det.

Det är ett rum och kök, så de (faktiskt förvånansvärt få) gånger man vill vara lite ifred så går en in i köket och en är i rummet. Funkar precis hur bra som helst!! Vi har nu bott ihop i över 3 år och planerar bröllop, så inte har det här "trångboendet" tärt på vårt förhållande - tvärtom! Jag älskar att bo ihop med honom och tycker vi har det helt perfekt!!

Sen är det ju alltid så att man måste kompromissa en del när man flyttar ihop. Båda nojar över olika saker, men om man tänker efter är det oftast väldigt fåniga saker som man lätt kan fixa eller lära sig leva med. T.ex. gillar han inte när jag inte hänger upp grytlapparna efter jag använt dem, medans jag inte gillar att han ställer in smörpaketet med kniven kvar i. Som sagt, petitesser...

Värst vad min text blev pepprad med smileys...var kom de ifrån?

visst.. man kan säga att "älskar vi bara varandra så går det.." men det är ju inte så. bara för att vi älskar varandra kanske vi inte kommer överens i en livbåt på väg mot niagarafallen. eller i en hiss mellan två våningar i tre dygn..

ja.. eller i en etta.

och oavsett vad jag tror så vill han bara inte bo ihop i en etta igen efter vad som hände sist, vad det nu var. (jag har inte frågat och vill inte veta om jag måste fråga)

ja.. igår låg vi ändå i sängen här hos mig på kvällen och pratade om hur hans saker skulle kunna stå bland mina i rummet.. så jag vet inte. ;)

jag vet hur som helst att jag inte funkar så där jättebra under press. och inte är jag så trevlig då heller. så kortkort tid i etta måste det nog bli. om det ska funka.

Hästsson: verkar som att många råkar göra smileys när de gör slutparenteser. bl a du ;)

Personligen skulle jag aldrig flytta ihop med någon efter endast 5 månader. Främst för att jag inte tycker att man känner varandra tillräckligt väl (men det är ju självklart upp till var och en att bedöma).
Jag är även väldigt skeptiskt med tanke på att det kan bli problematiskt/omständigt att skaffa ny bostad om det visar sig att förhållandet inte håller. I många storstäder så växer ju inte lägenheterna på träd precis .

Men om man trots allt inte vill vänta så tycker jag att det verkar smartare att ändå bo tillsammans i en av 1:orna, och hyra ut den andra lägenheten i andra hand (till att börja med). Om det visar sig att det hela inte alls fungerar så är man nog rätt glad att man har sin gamla lägenhet att flytta tillbaka till!
Förstår inte varför det skulle vara omöjligt att bo i en 1:a?! Det är ju ett utmärkt sätt att testa kärleken på. Klarar man inte av det, så har jag svårt att tro att man klarar av att bo tillsammans i en större lägenhet.

som sagt. jag tror inte på att testa kärleken på det sättet. jag tänker inte heller testa den genom att vara med i temptation island eller äta fårtestiklar till frukost.

jag kan inte bo med NÅGON på den lilla ytan. inte han heller. det har inte att göra med vem han är eller om vi älskar varandra eller inte. är det så svårt att förstå?!