Annamolly skrev 2013-01-30 12:09:35 följande:
Arligt talat tror jag att det dar ar roten till en massa besvikelser och problem hos valdigt manga par, speciellt i Sverige. Det verkar inte finnas nagon bestamd norm langre och darmed kanske den ena parten tror att forlovningen betyder "Jippi, nu ska vi planera brollop inom ett ar!", medan den andra bara menade "Ska vi kopa ringar... och fortsatta som vanligt?"
Jag tror du kan ha rätt. Jag blir alltid lite förbryllad när någon friar till någon den redan är förlovad med, "objection, asked and answered" liksom.
Men jag har ju också förstått att många inte ser på förlovning på det sättet, utan att det bara är något slags markering av att man verkligen
verkligen är ihop, och att de inte alls har några planer på att gifta sig, åtminstone inte de närmaste åren. Jag kan väl egentligen inte ha några synpunkter på det, folk får väl göra som de vill, så länge de är överens. Men problemet är då kanske att de inte har samma syn på vad en förlovning är alla gånger.
Jag kan också bli lite fundersam över bilden av det där überromantiska frieriet, som alltmer förväntas efterlikna Hollywoodfilmernas dramatiska scener. Det ska vara planerat in i minsta detalj, men samtidigt komma som en fullständig överraskning, hon ska inte ha haft en tanke på att han kanske gick i såna tankar, och det ska allra helst finnas ett visst spänningsmoment om hon ska svara ja eller nej. Men alltså... om ett förhållande börjar bli så etablerat att man funderar på giftermål är väl båda medvetna om det? Man kanske rentav har pratat om hur man föreställer sig framtiden tillsammans. Att gifta sig är väl ett beslut som bör mogna fram hos båda parter och inte komma som en fullständig chock för den ena?
Tänk om man fattade beslut om att skaffa barn på samma sätt. Den ena i paret har inte haft en tanke på det när den andre plötsligt en dag står där spritt språngande naken och bara "Vill du ha barn med mig? Du måste bestämma dig NU, ja eller nej?". Eller om den ena överraskar den andre med adoptionspapper och en penna och bara "vill du skriva på här eller inte?" Och när den andre svarar "oj, det vill jag nog tänka igenom en stund först" blir den förste övertygad om att den andre inte älskar den.
Men jag är väl en gammal stofil som tycker det är fint när man pratar med varann, delar sina drömmar och tankar och känslor och tillsammans växer fram till beslutet att man vill dela resten av livet med varann och göra det som gifta.