Innebär inte alltid förlovning att man ska gifta sig?

Jag har inte läst svaren, men tycker att det är upp till var och en hur man gör då det gäller förlovning och giftemål.
Från början var det väl tänkt att man skulle gifta sig iom att man blev förlovade, men tiden brukar ju gå framåt.

Jag skulle bli rätt less om ngn ifrågasatte varför jag varit förlovad över ett år utan att jag gift mig eller varför vi inte redan planerat när vi skulle gita oss då vi förlovade oss.
Vem har med det att göra?
Vi är väl vuxna människor och visst borde man få göra som man vill så länge ingen tar skada av det?
Samma sak då det gäller när vi väljer att få barn (före eller efter giftemål) eller när vi flyttar ihop.

Jag har inte heller läst alla inlägg. För mig personligen är förlovning och vigsel olika saker. I mitt förra förhållande var vi förlovade i sju år innan vi gifte oss, och då gjorde vi det för att vi fått barn. Helt oromantiskt och kanske av fel orsak enligt regelboken. Nu är jag förlovad och trodde aldrig att min blivande man ens skulle gå så långt, absolut inte vilja gifta sig. Så vi hade nog kunnat vara bara förlovade utan problem

Jag anser att förlovning är ett löfte om att gifta sig, dock tycker jag inte att det måste ske inom en viss tid. men jag tycker att man ska ha plan på att gifte sig när man förlovar sig, "för-lovad" heter det ju!

Jag håller med dem som tycker att förlovning är detsamma som att man är överens om att man kommer att gifta sig. Om min fästman hade frågat mig om jag ville förlova mig med honom hade jag nog rättat honom och sagt att det "rätta" är att fråga om man vill gifta sig... =P

Vi har varit förlovade i två år snart och vi gifter oss inte förrän nästa år, det är mest budgeten som satt stopp för att vi gift oss tidigare. Men vi hade redan pratat en del om hur vi vill ha ett bröllop innan han friade, skillnaden är att tidigare sa vi "Om vi gifter oss så vill jag... " och nu är det "När vi gifter oss..."

Jag håller med många av de ovanstående inläggen. Jag tycker inte att det finns nått tvång att måsta gifta sig inom ett år, dock tycker jag att förlovning är ett löfte om giftemål.

För mig och min blivande var förlovning ett gemensamt beslut, alltså inget som försegick av ett frieri. Vi ville dock gifta oss, det visste vi båda två med säkerhet, bara inte när. Vi ville vänta tills omständigheterna i livet gav möjlighet att hålla ett bröllop. För oss var det stora bygnationsprojekt med huset samt att familjen utökades med en liten dotter.

Så nu 3 år efter förlovning så friade han. Jag tycker alltså inte att det är självklart att man måste fria för att förlova sig. Utan förlovning är ett gemensamt löfte att gifta sig en dag.

Jag är av åsikten att ett frieri; oavsett ordval, skall leda till en vigsel. 

Ärligt talat så förstår jag över huvudtaget inte varför man skulle vilja vara förlovad hela livet utan att gifta sig...? Hr haft vänner till familjen som var förlovade i en massa herrans år och hade vuxna barn när de väl skred till altaret.

Om någon har ett bra svar får de gärna dela med sig för jag kan överhuvud taget inte förstå detta. Menar inget illa men det finns inte i min värld.

Att vara förlovad men inte planera en vigsel (någon gång) tar ju bort hela innebörden med att vara förlovad. Då borde man kunna låta bli att förlova sig om man inte "är redo" för äktenskap??

Och det TS tar upp med att fria till någon man redan är förlovad med visar ju bara på att många ser förlovning som ett stopp på vägen liksom och det "riktiga" frieriet blir en fråga om framtid vigsel.

Hade min sambo friat till mig men inte haft en tanke på att genomföra ett bröllop/vigsel hade jag blivit rent ut sagt förbannad då det vora falsk marknadsföring gentemot mig.
Men de som inte känner så reagerar självfallet annorlunda.

Jag vet inte om jag har något vettigt svar, men det verkar som jag är i minoritet här iaf

För mig har det ena inte med det andra att göra. Har aldrig ens tänkt i de banorna innan jag läste det här. Jag förstår absolut att man kan välja att bara förlova sig. För mig och min blivande man (nu ska vi ju gifta oss men innan det) var det ett sätt för oss att visa vår kärlek till varandra genom att byta ringar. Ungefär som det finns kompisringar och klassringar, ett tecken på samhörighet.

Att man kan vara förlovad utan att vilja gifta sig förstår jag också. För vissa är en vigsel helt enkelt inte viktig. Men som sagt, man kan vilja ha en liten ceremoni ändå. Jag och min blivande firade vår förlovning själva på restaurang och bytte ringar. Många har ju en stor fest med släkt och vänner.

De som tycker att man kan vara bara förlovad kanske tänker ungefär som mig, att sakerna inte hör ihop. Kanske är det en gammal sed som jag missat. Kanske är det för att många i min krets är bara förlovade eller inte ens det. Många lever ihop hela livet och ser ingen anledning att gifta sig mer än att få ha en stor fest, och då har de en fest ändå

Vi såg på förlovningen mer som den gammaldags trolovningen.
Men utan att det gjordes upp mellan maken (eller tja dåvarande sambon alltså) och min pappa eller bror. Utan mellan oss.
sv.wikipedia.org/wiki/Trolovning

Det var mer ett steg för oss att ta relationen till en annan nivå och visa både varandra och omvärlden att vi hör ihop och att vi satsar på vårt förhållande.
Men vigsel var inte viktigt. Det var inte sagt att vi aldrig skulle gifta oss, men det var inte inom någon speciell tid eller så. Skedde det så skedde det. Om det inte gjorde det så överlevde vi med bara trolovningen liksom...
Då bodde vi bara i en bostadsrätt, inga barn, ingen hund. Vi hade marsvin i och för sig  
Det fanns liksom inget som kändes som att vi behövde den juridiska tryggheten av det ett äktenskap betyder.

Sen byggde vi hus ihop och när förhållandet hade överlevt det (vi byggde ca 80% själva alltså) så började vi fundera på det här med den juridiska biten. Om något skulle hända en av oss så skulle den andra sitta tryggare i huset och det kanske var dags att ta förhållandet till nästa nivå.
Så vi började prata lite om när var och hur. Väldigt löst, vissa saker mer som skämt (medeltidstema exempelvis, vad kul det skulle vara men oj vad svårt att genomföra tänkte vi...)
Sen blev min mamma väldigt sjuk i sin MS och KOL och började åka in och ut på lasarettet.
Hon hade alltid sagt att jag och maken hade äktenskapstycke, och jag ville att hon skulle få vara med.
Hon vägrade ta emot en vårdplats på ett vårdhem hon ville bo hemma. Men då skulle hon inte klara sig ett halvår till visste vi... Hon blev så stressad av att vara själv så hon fick panikattacker och det är ingen bra kombination med KOL och bara 50% av lungorna kvar.
Så på ett möte så "mutade" jag henne med vårt bröllop. Hon vände på en femöring och frågade behovsbedömmaren när hon kunde få ett rum.
Jag och maken hade pratat om 2 datum då.
Ett drygt 2 år bort och ett om ca 1,5 år. Jag hade sagt det tidigare till Mamma för att ge henne störst chans att hinna med.

Sen var det ju bara att åka hem och säga...
Jo duuu... du vet det där med bröllopet vi pratade om? Det blir det tidigare datumet. Nu ska vi bara bestämma hur vi ska göra... 

Vi har fortfarande inga barn, vet inte om det blir några heller.
Men vi har hus och vi har hund. Och nu är vi beredda om något mer kommer hända framöver 

mina systrar är båda förlovade  (ena blir 25 och den andra 27)och har varit ihop med sina respektive ganska länge,men ingen av den har några större planer på att gifta sig direkt.  I gymnasiet hade jag en klassföreståndare som hade varit förlovad i 19 år med sin karl men hade inga större planer på att gifta sig heller.
Folk får göra vad dem vill när det gäller förlovningar och bröllop enligt mig,så länge man gifter sig av fri vilja och bara man är över 18 år...