Flytta isär

Hon ville väl flytta själv och han fick itne följa med om jag förstod situationen rätt?

Svårt läge, svårt att ge råd. Men jag kan berätta om mina kompisar: Hon ville utbilda sig till ett speciellt yrke. Studier på annan ort, en timmes bilfärd från där de bodde, i en lite större stad. Hon hyrde liten lägenhet där med en väninna. Pluggade, levde lite studentliv på veckan, kom hem på helgerna till pojkvännen, som valde att bo kvar i deras gemensamma lägenhet. Det funkade BRA. Hon fick ro att plugga och han umgicks med sina kompisar på veckan. På helgerna hade de sitt gemensamma liv. De är idag gifta och har hus och två barn. Tror det gäller att man är ärliga med varann och sina avsikter och att man litar på varann och ger varann lite andrum eller spelrum. Lättare sagt än gjort förstås. Men är det tänkt att det ska vara ni, så blir det så. Att hindra henne kommer inte att funka.

Lycka till!

Det finns ett talesatt, eller ett citat ar det kanske; If you love someone, set them free. If they come back they're yours; if they don't they never were.
Det tycker jag later mycket klokt. Lat henne gora det hon drommer om, om du kvaver den drommen finns det stor risk att ni far problem i framtiden.
Det har ar val ett ganska vanligt problem nar man blir ihop i ung alder (eller ihop med nagon som ar mycket yngre).
Som nagon sa sa kan du val flytta med om du nu inte kan tanka dig att bo utan henne.  

Jag förstår henne. Jag har inte varit i samma situation, men jag flyttade ihop med min kille för snart tre år sedan, när jag var knappt 22, och jag är glad att jag hann med att leva lite studentliv innan dess... gå på Kåren en torsdag och vara uppe hela natten fast det var vardag, stressplugga inför tentor med klasskompisar, jobba på krogen och sådant. Jag bodde i korridor med ett gäng tjejer som är mina vänner för livet.

Jag är jättenöjd nu. Jag gjorde allt det där i typ ett år, sedan var jag nöjd med det livet och hade utan problem kunnat stadga mig, vilket jag iofs gjorde en tid senare. Under denna tiden var jag singel, men hade jag bara haft en förstående pojkvän så hade det inte varit något problem. Hade inga förhållanden under den pluggperioden, varken tillfälliga eller stadigvarande. Inte min grej att hångla upp första bästa...

Jag tror att om du hindrar henne så kommer DET få henne att göra slut på riktigt. Det är inte samma sak att bo med en kompis som en pojkvän. En kompis måste man inte ta samma hänsyn till, man är två personer som delar på en lägenhet, man delar inte varandras liv.

Däremot tycker jag att ni ska tidsbestämma perioden som hon gör detta. Kanske en termin, eller två. Om ni har det så bra som du säger så kommer hon sakna att ha dig nära. Och se också till, som någon sa, att ni gör saker tillsammans. Kräv (om det behövs) att få vara med på grejer som hon gör med sina (nya) kompisar, så att du vet vilka de är och de vet vem du är.

Bestäm att två helger i månaden är ni i er gemensamma lägenhet, och två är du hos henne i hennes lägenhet. Skapa rutiner... Norrskensflamman säger kloka saker här ovan t ex. Lita på varandra, berätta allt, prata mycket i telefon och gör spontana saker för varandra... skicka små paket, söta sms, överraska med något en dag när hon inte förväntar sig det etc.

Du ska se att det löser sig. Hon verkar ju lita på att det ska fungera mellan er, annars hade hon ju gjort slut och det verkar ju inte som att du har fått känslan av att det är det hon vill. Stötta henne så mycket du kan och visa att du är på hennes sida. Se till att hon får och kan göra allt det där hon vill, och sedan kommer hon vara nöjd och känna att hon gjort det där man "ska".

Tack för alla svar.

Det känns lite bättre nu, sen vet jag inte hur det kommer kännas imorgon. Jag vill självklart fortfarande att hon stannar hemma men får mer och mer känslan av att det kanske skulle fungera iaf. När man läser om att någon av er klarade av att bo i olika länder i flera år så känns det som att jag nästan är lite töntig som gnäller över detta:), men det känns så jobbigt iaf.

Det hade varit lättare om det var så att hon kom in på juridik och var tvungen att flytta pga det. Nu är det inte enbart pga studierna hon är tvungen att flytta, även om det är en stor del i det enligt henne.

Vi hade en underbar kväll igår och efter det känner jag att jag inte alls vill gära slut utan att ens testa det. Jag vill heller inte hindra henne från att göra det när hon känner så starkt för det. Skulle inte kunna leva med det.

Tack igen för alla inlägg. Det känns så mycket bättre när man får läsa lite tankar från utomstående.

/Dp

Grodfrun skrev 2010-08-26 00:22:43 följande:

"If you love someone, set them free. If they come back they're yours; if they don't they never were"

Word!

*antecknar i min citatbok*

Självklart är du inte töntig för vad du känner - så menade jag inte alls - jag ville bara sätta lite perspektiv på vad man KAN göra tillsammans, fast man inte delar varandras vardag - om man båda bara VILL!

Och du säger nåt annat viktigt, du vill inte hindra henne i nåt hon så gärna vill göra - det är een otroligt viktig respekt för varandra i den viljan. Jag hoppas hon delar den för dig i sin tur - för den ömsesidigheten och respekten är jätteviktig! I alla relationer, men särskilt om man väljer att organisera sitt liv på sätt som är lite ovanliga eller inte självklara - är min erfarenhet. Även om man själva är helt överens så har omgivningen en tendens att lägga sig i en hel del oavsett om man bett dem eller ej!

Jag föreslår (som någon ovanstående) veckopendling! Flickvännen kan bo borta i veckorna och komma hem till dig till helgerna. Prova i ett år, och sen sätter ni er ner och funderar på nytt.

Jag tycker absolut inte att du ska sätta käppar i hjulen för hennes tankar om att utbilda sig och leva lite "sorglöst" studentliv. Om du hindrar henne från att följa sin dröm finns det ändå en risk för att hon blir bitter och gör slut ialla fall. 

Min sambo jobbade utomlands hela förra året, och eftersom jag själv fått ett mycket bra jobb bara någon månad innan han åkte, kunde/ville jag inte följa med. Det var tungt ibland, men det var ändå det bästa för oss på lång sikt. Vissa i bekantskapskretsen kunde inte förstå varför jag valde att inte åka med, men det var deras problem. Min karriär är viktig för mig, och att sitta hemma och rulla tummarna medan sambon jobbade LÅNGA dagar, skulle inte ha varit något för mig.

Om sambon inte skulle ha åkt, utan stannat kvar på sitt gamla jobb, skulle han garanterat ha känt att han missade en viktig erfarenhet. Snart ska han iväg på en måndads jobb utomlands igen, och ja, jag kommer att sakna honom, men en månad går fort (och så slipper jag dessa eviga sportsändningar på tv ).

Det verkar som om du kommit fram till att låta henne pröva och flytta isär för en tid. Och det är nog ditt enda alternativ. Om du inte låter henne göra det kommer hon antingen göra slut och du kommer aldrig få veta om det skulle funkat eller inte. Eller så kommer hon, av respekt för dig, att stanna men vara bitter på att hon missade en chans till att göra något annat.

Dock säger jag som flera här ovan, diktera villkoren! Se till att det inte blir så att du sitter hemma i er gemensamma lägenhet och väntar på att hon skall ringa/komma hem etc. Det skulle vara döden för er båda tror jag.

En annan fråga jag funderar över är om din flickvän är väldigt impulsiv i andra saker? I sådant fall kan det ju vara något hon bara hängt upp sig på, men som hon snart kommer tröttna på?

I vilket fall som helst så kommer du ångra dig om du inte ger henne en chans och hellre ångra något man gjort än något man inte gjort säger jag...

anne på grönkulla . Jag tog de absolut inte som att du tyckte jag var töntig, utan det var bara jag som kände lite så efter att jag läst hur ni hade haft det.

Det stämmer det ni säger om omgivningen. Alla som jag pratat med om detta säger att jag ska göra slut och att jag inte kan låta henne bestämma allt. De flesta försöker även att intala mig om att hon gör detta för att hon vill göra slut. Det spelar ingen roll hur mycket jag berättar om allt, alla tror ändå att det kommer ta slut, att det är lika bra att jag gör det direkt istället för att dra ut på det.  De tror inte att vi har det bra för att då skulle hon inte känna för att flytta. När jag får höra dessa saker hela tiden så börjar jag själv tvivla. Fast jag innerst inne tror på henne. Känslan jag har när vi umgås är så positiv, trots detta. Jag inbillar mig att jag skulle känna på mig om hon inte ville vara tillsammans längre. 

Hatar när jag får höra att jag är för snäll och inte ska låta mig utnyttjas. På vilket sätt skulle jag må bättre om jag gjorde slut utan att ens testa?

Sen angående om hon är impulsiv. Det är hon verkligen, när det gäller allt i stort sett, både på gott och ont. Jag hoppas därför också att det kanske hinner svalna innan de hittat lägenhet och allt som behöver fixas. Tyvärr så vet jag att behovet fortfarande kommer finnas då vi har pratat om detta några ggr under vår tid tillsammans, jag har dock inte förstått hur stort behovet verkligen varit. Därför kanske det är lika bra att hon får pröva på det här, så hon på nåt sätt kan bocka av det och sen gå vidare.

Jag är så kluven. Dels känner jag att vi kommer fixa det och vi kommer ur det här ännu starkare, sen nästa strund känner jag att det är självklart att det kommer ta slut. om hon flyttar.

Dp