Flytta isär

Jag tycker du ska lyssna mindre på omgivningen och istället tänka på hur du känner. Är det värt att ge upp det ni har utan att ens ha testat hur det blir om hon flyttar iväg för att plugga?

Ta inte ut så många sorger i förskott; testa och se hur det blir. Det kan ju hända att hon ångrar att hon flyttade och kommer hem efter några veckor.

Angående att många säger att du lika gärna kan göra slut nu än att dra ut på det:

inte kommer du att bli mindre ledsen om ni gör slut nu än vad du skulle göra om ni gör slut senare? Det är ju inte så att man kan "bespara" sig den smärtan. Det kommer ju göra lika ont i vilket fall och ännu mer om du samtidigt går omkring och undrar om det skulle fungerat eller inte. Ge det en chans!

Omgivningen tycker alltid så mycket, något jag verkligen upptäckt när vi började planera vårt bröllop, det är ju ditt liv som du skall leva i, inte deras.

Folk tycker alltid så j-a mycket. Följ din inre röst. Är du inte beredd att ge upp ert förhållande utan att ha prövat så skit i folket!

Om du visste hur många olyckskorpar som kraxade när jag och min man inledde ett förhållande. Han bodde då i ett annat land i öster, 180 mil bort. Folk skrattade och sa att det där kommer aldrig hålla. Visst var det kämpigt. Vi åkte till varann så ofta vi kunde, men pga att visum krävdes så träffades vi oftast med tre månaders mellanrum. Pratades vid på telefon så gott som dagligen. En gång tog det FEM månader mellan besöken, för han råkade ut för en olycka och låg på sjukhus.
Så där höll vi på i tre år. Ja, jag var över och pluggade i hans land fyra-fem månader oxå. Sen flyttade han hit. Vi är nu gifta och har två barn
Det mesta går om bara viljan finns.

Många kloka saker har redan sagts.

Jag tror som många andra att ni behöver sätta upp "regler" för hur ni ska umgås när hon flyttat, annars är risken att det rinner ut i sanden eller att du sitter hemma och längtar och känner hon har all kontroll i relationen.

Det är skillnad på att bo med en kompis och att vara sambo. Det blir mer sorglöst (inte för att vara sambo är betungande) men man kan ignorera varandra om man inte känner för att umgås aktivt och man kan planera sin tid helt fritt utan att känna att man borde ta så mycket hänsyn till relationen. Min man jobbar i en annan stad ett par dagar i veckan och det är så himla skönt att få drälla runt hemma alldeles ensam. Jag är jätteglad när han kommer hem igen men det blir lättare att uppskatta honom när vi får lite tid ifrån varandra. När han är hemma tror jag vi både sätter relationen framför våra individuella behov (vad vill vi göra ikväll tillsammans?). Om din tjej vill få sätta sina egna behov först så kan jag förstå varför hon vill att ni bor isär ett tag. Annars hamnar hon nog lätt i det gamla vanliga att det är ni som ska göra saker, äta tillsammans, planera sysselsättningar etc. 

Det är klart att det kanske handlar om att hon vill få ett avstånd till dig för att kunna göra slut men det är ju inte något du behöver sitta hemma och vänta på passivt. Bestäm tillsammans när ni ska "utvärdera" hur det känns med förhållandet efter en viss tid så vet du att det finns en deadline för när ni ska ta ställning till hur det funkar för er. Innan dess tycker jag du ska låta henne ge sig in studievärlden på egen hand men se till att ni reserverar tid för att bara ni träffas. Om du beter dig svartsjukt, ängsligt och klängigt så kommer det inte bli bra. Var den charmiga uppvaktande särbon, som har ett eget liv precis som hon, och inte alltid bara väntar på att hon hör av sig.  

Ja låt inte omgivningen styra era val. Gör dem och stå för dem själva.

Hej.
Jag har varit med om din situation. Fast jag var den som drömde om festande, frihet och ett riktigt studentliv (i mina ögon festande, flörtar, skoj, nya människor), medan min pojkvän var den som redan hade gjort allt det där o nu ville leva ett lugnare liv. Jag vill ge dig ett tips. Jag vet ej om du gör detta eller ej, men när min pojkvän nämnde "den gamla goda tiden", som jag ej fått uppleva p.g.a. att vi blev ihop så tidigt, så blev jag (och blir fortfarande) allt avundssjuk på honom. Då börjar jag också önska att jag upplevt och gjort samma saker som han. I vår situation var min tanke att jag skulle börja leva livet när jag flyttade hemifrån, men istället blev vi ihop. Och eftersom vi bodde 300km ifrån varandra så bestod i princip varje helg av att jag pendlade hem för att träffa han. Men problemet var att jag ej ville göra slut med honom, samtidigt som det var han som hindrade mig från att leva det liv jag hede velat (och ibland fortfarande vill). Vi har nu varit ihop i 4 år och vi har haft ett låndistansförhållande under hela den tiden (har 1 år kvar innan vi flyttar ihop! :)), något som varit väldigt svårt, men vår kärlek fick oss att kämpa vidare. Han har flera gånger frågat om vi ska göra slut, bara för att jag ska kunna uppleva studentlivet, men jag har aldrig vågat eftersom jag ej vill förlora honom. Samtidigt har jag insett att festande m.m. inte är roligt om han inte är med eftersom man t.ex. ej får dansa med andra killar eller flörta om man har en pojkvän.
Mitt enda hopp är att jag i framtiden inte ska ångra att jag valde honom och det liv jag levt de senaste 4 åren framför det liv jag egentligen hade velat leva.
Jag tror att om du försöker hålla kvar din flickvän så finns risken att hon ser dig som boven som håller henne från det hon helst vill göra. Låt henne göra det hon vill, är er kärlek tillräckligt stark, så ordnar allt sig ändå. Och du kan ju alltid vara en del av hennes studentliv också om du vill det, man behöver ej vara student själv.
Jag hoppas att allt ordnar sig för er.

Tack för era tankar.

Jag tror det som känns mest jobbigt är att allt känns så osäkert. Hon kan inte ge mig någon tidsram, hon vet inte hur länge det gäller. Hon säger att hon lika gärna kan vantrivas och vilja flytta tillbaka efter någon månad, men det kan också handla om år innan hon är "klar". Hon säger att hon vill att vi ska diskutera under tiden hur vi känner och göra allt för att båda ska ha det så bra som möjligt.

Sen undrar jag hur ni tycker om en sak. Jag märker att när jag ger henne intrycket av att jag vill göra slut om hon flyttar så tar hon åt sig väldigt mycket. Första gången hon sa det här så var jag ju så säker på att jag inte skulle klara det så jag sa att jag ville göra slut, då blev hon verkligen jätteledsen. Efter det har vi pratat och bestämt att vi ska fundera på det tills allt verkligen är klart, alltså att de har fixat lägenhet mm. Det är inte det lättaste att få tag på lägenhet i Göteborg, dessutom måste hon fixa extrajobb så hon har råd med allt. När allt detta är fixat så ska vi (jag) ta beslutet om jag vill försöka eller inte. Hursom, det jag ville komma fram till var detta: Jag känner typ att jag vill att hon ska tro att jag kommer göra slut om hon bestämmer sig för detta, för att på något sätt påverka henne att inte göra det. Jag vet att det är fel men tänk om det gör så hon tänker lite extra på vad hon kanske kommer offra. Även om jag får det att låta som att jag tänker göra slut så vet jag att jag absolut inte kommer göra det, inte utan att försöka. Det har jag bestämt mig för nu. Jag känner bara att jag vill vänta med att säga det tills allt verkligen är klart med flytten. Det känns som att jag kanske skulle peppa henne och underlätta flytten så mycket mer om jag redan nu sa att jag verkligen inte skulle göra slut om hon gjorde det. Är jag elak? Egoistisk? Det är så svårt att se rationellt på allt när man har så mycket känslor inblandade som jag har. Vill heller inte prata med mina nära och kära då de är så säkra på att detta kommer leda till att vi tar slut. Därför frågar jag er ist=)-

/Dp

Jag resonerar så gott som alltid:
Ger jag upp utan att försöka finns det en stor risk att jag kommer att ångra mig och den risken är jag inte beredd att ta!

Min omgivning sliter sitt hår, men det kan jag inte bry mig om - det är mitt liv.

Jag tycker det är fult av dig att ge sken av att du kommer att göra slut om hon flyttar, OM du nu inte tänker göra det. Har du tänkt på vilka konsekvenser den handlingen kan få, bortsett från det du önskar dig, dvs. att hon inte flyttar? Hon kan ju faktiskt tänka att du verkligen vill göra slut, men inte "vågar" förrän hon flyttat, och bestämma sig för att bespara dig från att göra slut, genom att göra slut själv. Lite snurrigt förklarat, men jag hoppas du hänger med.

Du skriver att hon ska täna på vad hon kommer att offra, men tänk själv på vad du kanske förlorar genom ditt lite barnsliga beteende. Hon kanske tröttnar på ditt "spel" och gör slut själv?

Bli inte sur, jag förstår att det är tungt för dig just nu, men jag tycker verkligen att man inte "hotar" med att göra slut "bara" för att få som man vill. Är det bättre om hon stannar hemma hos dig men blir evigt bitter för att hon inte haft en chans att plugga, leva vanligt studentliv med allt vad det innebär?

Jag tycker du ska tänka på att hon var väldigt ung när ni flyttade ihop, dvs. hon har i princip aldrig fått "lära sig klara sig själv", gå och komma som hon vill osv. Du var 23 och hade förmodligen hunnit prova på att bo hemifrån och inte behöva ta hänsyn till någon INNAN du och din tjej flyttade ihop. 

TS, förstår lite hur du tänker. Du vill göra henne lite orolig. Så hon tänker sig för, inte tar dig för given.
Fult, visst, men ganska mänskligt.
Lägg bara inte för mycket energi och kraft på det, hota inte. Det kan få motsatt effekt. Det räcker väl med att hon vet att du helst inte vill att hon flyttar och att du inte tänker sitta hemma i soffan och mögla medans hon lever studentliv.